Klassiska bilmärken: Abarth

Carlo Abarth var österrikare till börden men tillbringade större delen av sitt flitigt yrkesverksamma liv i Italien. I slutet av 40-talet arbetade han med det ambitiösa men tyvärr kortlivade märket Cisitalia, där också professor Porsche var insyltad i ett hopplöst Grand Prix-bilsprojekt.

Trimmningssatser
1950 öppnade Abarth eget och zoomade in på trimningssatser till den då vanligaste bilen i Italien: Fiat 500. Att så många ville få litet bättre sprutt på sina 500-bilar berodde delvis på landsvägstävlingen Mille Miglia där nästan vem som helst kunde vinna minsta klassen.

I en del fall gjorde Abarths firma omfattande modifieringar på kundbilar och detta ledde till regelrätt tillverkning av egna bilar, från 1955.

Förstlingen var tekniskt baserad på en Fiat 1100, hade motorn framtill som dessa men en öppen kaross signerad Boano.

Med nästa egna bil hittade Abarth ett vinnande koncept, eller i varje fall ett vinnande utgångsmaterial. Han byggde då en Fiat 600-baserad öppen bil med 39-hästarsmotor. Fiat 600 blev under ett antal år, fram till omkring 1962, basen i verksamheten.

Dock byggde firman även en Alfa Giulietta-baserad 1-literscoupé och 1960, när 356-modellen började bli alldeles för modern (!) och bekväm gjorde Abarth ett fåtal specialbyggen på denna Porsche-klassiker.

Följde två spår
Man kan säga att Abarths aktiviteter följde två spår: dels byggde man Fiat 500- och 600-baserade bilar som dock fått förstärkta motorer och kopplingar, plus välbehövlig sänkning och skivbromsar, dels byggde Abarth alldeles egna bilar.

Tja, det är väl en sanning med modifikation för också dessa var Fiat-baserade men hade helt egna karosser, som levererades av Allemano och Zagato, carrozzerian med dubbelbubbletaken.

De tidiga av dessa bilar hade stötstångsmotorer på 747 kubik och gjorde nästan 160 knutar om omständigheterna var de rätta.

Mer spännande var dock 850-kubiksmotorn som kallades ”bialbero” på grund av sina dubbla överliggande kamaxlar.

Det hände mycket hos Abarth kring 1960, som till exempel att firman också satsade på betydligt större vagnar med raka sexor på 2,2 liter.

Förhållandet till Fiat var hela tiden gott och självklart kom också dessa maskiner från den stora fabriken i Turin. (Abarth var den lilla fabriken och huserade också i Turin).

Trots att de sexcylindriga vagnarna såldes i mycket få antal fanns de ändå att få som antingen coupé eller cabriolet. Detta var Abarths sista ”egna” bilar med frontmotor.

Modell med sting
I Simca 1000, tvålkoppen med svansmotor, fann Carlo Abarth ett nytt ämne att trimma och tjäna pengar på. Det blev en hel del versioner, både med originalkaross och med mera strömlinjeformade skal.

Men inte övergav han Fiat för det! 1964 års modellprogram omfattade bland mycket annat en slimmad 850-coupé som med 1,6-litersmotor toppade 220 kilometer i timmen!

Fiat kanske inte var helt nöjda med Abarths Simca-utflykt så från 1966 knöts den lilla firman närmare jätten. Detta resulterade delvis i ett synnerligen omfattande modellprogram (rena nippran, ansåg många).

Hela tiden var det låg vikt och finfina prestanda som prioriterades. Några år med massor av modeller följde men så drabbades Abarths firma av en serie bakslag när det gällde tävlingsvagnar, som visade sig oväntat opålitliga.

Den tragiska följden blev att biltillverkningen upphörde under 1971. Sista modellen var det dock sting i, för den hette Scorpione…

Abarth-namnets lyskraft slarvades emellertid inte bort utan användes på flera fortåkarversioner, som till exempel Fiat Abarth 124 Rally från 1972, Fiat Ritmo Abarth 125 TC 1981, Lancia A112 Abarth i mitten av 80-talet och nu senast som en specialmodell av nya lilla Fiat 500.