Rattens spännande historia: Från styrspak till rattlös

När automobilerna kom på modet mot slutet av 1800-talet skötte föraren deras färdriktning med en styrspak. Denna stod ofta lodrätt mot de svängande hjulen, dämpande och kraftbesparande funktioner var ännu långt borta och vi får anta att det kan ha varit ett sjå att bemästra färden på tidens embryonala vägnät. 

En dag år 1894 ställde Alfred Vacheron upp i landsvägsloppet Paris-Rouen med en Panhard 4 HP och vann. Tävlingsbilen var försedd med en märkvärdighet som förundrade dåtidens publik men som för oss är en självklarhet: en ratt. 

Den engelska termen ”disruptive innovation” drabbade nu den spirande bilindustrin. Snabbt förpassades styrspaken till historiens skräphög och under lång tid framöver var sedan ratten just en ratt och inte mycket mer. Stor, rund och av välputsat trä som nitats fast på en cirkulär stålskena. Ibland virades läder runt kringlan för att greppet skulle bli bättre, oftast fanns fyra stabbiga ekrar och ett rejält fäste mot styrstången mitt i. Ju större ratt desto lättare att svänga, löd maximen. 

Snart insåg tillverkarna det vi fortfarande, medvetet eller omedvetet, registrerar under körning: Ratten är i vårt blickfång och dess utseende spelar stor roll för hur vi uppfattar bilen i stort. Design smög in i kravspecifikationen och inom kort spretade uppfinnarlustan åt alla håll.

Rattnavet skulle förstås ha firmans logotyp, elektriskt signalhorn (gärna med signalring) ersatte bollhornet på förarens dörr,  fjädrande ekrar (”banjoratt”) kom på modet ungefär med halmhatten och påstods mildra stötarna i förarens händer. Bakelit och fantasifulla plaster (till och med genomskinliga) gjorde sitt intåg redan under 1930-talet.

Ratten blev ett slagfält för ornamentik och estetik som underströk att föraren/kunden minsann gjort alldeles rätt val. I De Soto 1942 kunde man till och med tända ett bloss på den saken, cigaretten framfiskad ur ett etui som doldes under en lucka i rattnavet. Förtjusta förare kunde i somliga Fordmodeller under 1950-talet välja automatväxelläge genom att trycka på knappar som placerats mitt i ratten. Nog var världen fantastisk!

Snart nog förknippades också en viss typ av ratt med ett visst bilmärke, en idé som löpt genom decennierna. Engelska Bristol körde länge med en läderklädd kringla där de båda ekrarna pekade lätt nedåt och gav en passande flygplanskänsla, Bristol var ju också flygplanstillverkare precis som Saab.

Citroëns enkrade ratt från DS 1955 blev ett märkessignum som varierades i det oändliga i miljoner bilar, innan förpackningen av krockkudden effektivt satte P för en fortsättning. I första generationens C4 lyckades man i alla fall få till ett fast rattcentrum med enbart själva kringlan rörlig. Att den speciella vita ratten gav en särskilt exklusiv känsla i Mercedes-Benz vet alla som kört en bil utrustad sålunda. Man blev liksom lite FINARE än andra.

Ratten som sådan har alltså konstruerats och materialiserats på alla möjliga sätt, somliga med skönhet och tradition för ögonen (en klassisk Ferrariratt är ändå alltid en klassisk Ferrariratt), medan andra uppkäftigt har planterat sig rakt i synen på sin vridare. Subaru XT från 1985 till exempel. En bil med så genomknasig förarmiljö skulle förstås ha en genomknasig ratt så det fick bli asymmetriska rattekrar. Något även Saab erbjöd om någon minns. Eller tag Austin Allegro som i pressen blev alldeles sönderpsykad på grund av sin ”fyrkantiga” ratt 1973. Kritikerna tycktes ha glömt att åtskilliga av Chryslerkoncernens rattar hade samma form redan på 1950-talet. 

En ratt är som bekant heller inte bara en ratt. Redan i gamla T-Ford fanns vid sidan av ratten extrareglage som bestämde tändning och hastighet. Att köra med ”slaka mustascher”, då båda reglagen vid sidan av ratten pekade nedåt, var liktydigt med full fart framåt. 

Numera kan man få för sig att rattens riktningsbestämmande uppgift närmast är en bisak. Rattreglagen gjorde sitt intåg på allvar under 1980-talet och har förblivit där sedan dess, allt mer fantasifullt utformade. Pontiac Bonneville SSE hette en modell som även såldes i Sverige ett tag. Föraren hade närmare 100 knappar att trycka på för olika funktioner, många av dem placerade just mitt i ratten. Det såg väldigt 1980-talsfränt ut i broschyren men varför stereons faderfunktion skulle inta hedersplats bland alla rattknapparna begrep ingen då och inte heller nu. 

Rattknapparna ersätts just nu med touchkontroller. I de senaste Mercedesmodellerna är de så många att man varit tvungen att göra rattekrar i flera plan för att få plats med allihop. Kanske är den överlastade ratten en övergående fluga? Snart ska vi ju bli av med den helt och hållet, förutsatt att utvecklingen mot självkörande bilar består. Säkrast är ändå att hålla i ratten tills vidare.

Tidslinje