En ”Valle”, det visste alla med minsta bilintresse på 1960-talet vad det var.
I dag, fem decennier efter nedläggningen av den generations Plymouth/Chrysler Valiant som finns på bilderna här, är modellen fortfarande en inte alldeles ovanlig syn på vägarna. Taxi körde Valiant. Polisen körde Valiant, både civila och krigsmålade. Mellanmäktiga män i karriären i Mellerud körde Valiant.
När tiden var inne kom sedan raggarna i varje svensk håla från norr till söder för att köra – och köra sönder – varje Valiant de kunde få tag i. Fortfarande finns det lyckligtvis ett och annat oraggat exemplar kvar och de vårdas ömt.
Den enkla, stilrena karossen gav goda innerutrymmen och bra sikt. Interiören hade tilltalande färger och material, bilen kändes fräsch under de drygt fyra år denna generation fanns i produktion – och gör det fortfarande.
Front, bakparti och en del dekor ändrades försiktigt under åren, men den rejäla uppbyggnaden och den lätt lutande raka sexan behölls – en maskin som för övrigt hör till de mest driftsäkra som över huvud taget konstruerats.
Konkurrenter saknades inte. Från USA kom Ford Falcon, ytterst konventionell den också men med aningen flashigare linjer. Chevrolet Corvair med sin svansmotorsexa av boxertyp och tvålkoppkaross var mer ett kuriosum hos oss.
Mercedes-Benz 190 och Opel Kapitän var naturliga europeiska konkurrenter. Här var väl den senare en besvärlig nöt att knäcka, ”Kappan” var ju minst lika rymlig och susade fram precis lika flott med sina raka sexa under huven – dessutom var den tyska designen i amerikansk stil lite ”rikare” i folks ögon.
De allra flesta Valiant av andra generationen som kom till Sverige var inte sammansatta i USA – de monterades av byggsatser på Kaisers gamla fabrik i Rotterdam, Holland. Modellen har länge spelat i veteranernas trivsamma lågprisserie men riktigt fina exemplar stiger sakta men obönhörligt i värde.
Läs också: Tystare än Rolls-Royce – och billigare än Mercedes
Nypris: 17 700 kronor.
Värde i dag: 15 000–30 000 kr.
Motor: Rak sexcylindrig med stötstänger, två toppventiler per cylinder. En förgasare. Vattenkylning. Volym 2 790 cm3. Max effekt 90 DIN (100 hk SAE) vid 4 400 v/min. Max vridmoment 220 Nm vid 2 400 v/min.
Kraftöverföring: Längsmonterad motor fram, bakhjulsdrift. Treväxlad manuell låda. Trestegs automat som tillval.
Mått: L 478/B 178/H 136 cm. Vikt 1 350 kg.
Fjädring/hjulställ: Torsionsfjädring fram och bladfjädrar bak. Fram dubbla tvärlänkar, krängningshämmare, bak stel axel. Hydrauliska stötdämpare fram och bak.
Styrning: Kulmuttersnäcka. Vändcirkel 12,1 m.
Bromsar: Trummor fram och bak. Servo.
Fartresurser: Toppfart 145 km/tim. Acceleration 0–100 km/tim på 17 s.
Förbrukning: 1,3 l/mil.
1959 Första generationens Valiant presenteras – i London. För karosslinjerna ansvarade Virgil Exner.
1962 Andra generationens Valiant. Nu stod efterträdaren Elwood Engel för de stilrena formerna.
1963 Ny grill, stående baklyktor.
1963 Den större sexan tillverkas inte längre av aluminium utan av gjutjärn. V8 på 273 kubiktum tillkommer.
1964 Ny grill, slätare karossidor, ny baklucka. Ny modell: Barracuda.
1965 Convertible läggs ned.
1966 Ny generation presenteras.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Min minnesbild är från Barracuda, med sin jättelika, häftiga bakruta. Det fanns några i Eskilstuna. STD versionen gjorde inget intryck på mig.
Så de gick från aluminiumblock till gjutjärn. Idag anses det som modernt att ha lättviktsblock. I övrigt tror jag karosstorlek, pris och 6-cylindrigt gjorde succén. En rak sexa är förförisk.
Jag hade två stycken på 90-talet, en '64 och en '67. Minnet av att jag tappade växellådan till den äldre på lillfingret när jag skulle byta urtrampningslagret kommer nog aldrig att blekna.
Även en treväxlad låda kan kännas tung...
Farsan hade en svart 67:a som han bytte mot en Fury 62:a. Jag fattade inte det bytet, men visst var det en cool bil. Den lever nu med en V8 vilket inte var det som Wallenbergs privatdoktor importerade bilen som sådan.
https://www.car.info/sv-se/license-plate/S/HSX746
Många mil blev det i Valiant. Ruskigt hållbara och trevliga bilar. Lika skön som automatlådan var kan man säga att den manuella växellådan var förhistorisk. Osynkad etta och allmänt rasslig. I övrigt en väldigt behaglig bil. Mjuk och skön, inte för slö, inte för snabb, inte för liten, inte för stor. Perfekt för sin tid helt enkelt.
trivsamt med en vridmomentstark motor, trots avsaknad av nämnvärd effekt, där det räckte med tre växlar, en för igångsättning, en för halvfart och en för helfart
Lågpris amerikanare.
Aluminiummotorn var ett (dyrt..) och ovanligt tillval, och inget standardval. Däremot blev 225:an på 145 hk i gjutjärn väldigt vanlig.
V8 273" kom inte alls 1963, den kom sommaren 1964. I den vevan försvann tryckknappsautomaten. och det blev växelspak istället. Vill minnas att första året hade kvar växelwirar istället för stag. Jag "råkade" nämligen sätta i en 273" från en Barracuda -65 i min Lancer (kusin till Valiant) och nyttjade tryckknapparna.
För den som var mer busig, kunde en 235 hk-version av 273" väljas, tillsammans med 4-vxl manuell. Jag tror det blev en rolig bil, Valiant är ju lätt!
Australien var ännu vildare, de byggde en Hemi-6:a på 4,3 liter och över 300 hk för Valiant!
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.