Rover 75 fick beröm: ”Den är ovanligt läcker”

Framtida bilhistoriker kommer att förundras över de retrobilar som dök upp kring millennieskiftet. Kanske var Nissan Figaro allra först, i produktion redan 1991 och under blott ett modellår.

Modet stipulerade att nya bilmodeller skulle se ut som gamla bilmodeller men i moderniserad stil. På så sätt begåvades världen med krumelurer som Chrysler PT Cruiser, Plymouth Prowler, Volkswagen New Beetle, Mini, Chevrolet SSR och HHR, Ford Thunderbird, Nissan Figaro, Fiat 500, Nissan Z, Ford Bronco, Alpine A110 ... listan är verkligen lång.

Antalet succéer på receptet är färre, det är väl bara Mini, Fiat 500 och, i någon mån, Volkswagen Beetle som lyckats, men nya Ford Bronco (debut 2021) kan vara på väg mot framgång i USA, mycket tack vare sina ”gamla” linjer. 

Sedan har vi förstås de båda ”engelska patienterna” Jaguar S-Type och Rover 75. Som genom en ödets nyck presenterades båda samtidigt till pukor och trumpeter på Birmingham Motor Show hösten 1998. Här stod två nya, urbrittiska stoltheter (nåja, Rover hade BMW i ryggen sedan några år och Jaguar hade Ford) och visade världen att ”old Blighty” minsann kunde fortfarande.

BMW var omåttligt stolt över sitt förvärv av Rover hösten 1994, det solida varumärket med det respektingivande vikingaskeppet som symbol. Man hade sedan dess öst in miljarder i den nya bilen och BMW-chefen Bernd Pischetsrieder uteslöt inte att fler gamla engelska märken kunde få en nystart – tyskarna hade samtidigt förvärvat rättigheterna till bland andra Riley. 

I Vi Bilägare 12/99 testades Rover 75 Connoisseur, det dyraste utförandet, och fick genomgående mycket goda omdömen av skribenten Torsten Björklund och testlaget: ”När jag ser första riktiga resultatet av satsningen kan jag konstatera att det fortfarande finns folk i England som både kan och vill göra fina bilar. Rover 75 är ovanligt läcker, en lyckad blandning av smakfullhet och fräckhet i designen kombinerat med en omisskännlig engelsk tradition. Det finns inget tyskt alls över formerna.”

Kromade detaljer var ett fräscht grepp vid denna tid och på Rover fanns de i överflöd: dörrhandtag, backspeglar, inre dörrhandtag, tröskellister … men den verkliga designcloun var nog de båda ellipsformade, gräddvita instrumenttavlorna och deras ”veteranbilsgrafik”. Dem kunde man glo på sittande i en svällande skön förarstol, av läder givetvis och med färgmässigt matchande ”piping” i sömmarna. Ädelträpaneler och en medveten icketysk stil förhöjde stämningen ytterligare.

Rover 75 hade dessutom köregenskaper som imponerade. Detta var ingen sportig bil, snarare en rakt igenom stilfull karaktär att färdas lugnt och värdigt i, precis som det alltid anstått Rover. Fjädringskomforten var ypperlig, bland annat tack vare en modifierad bakvagn från BMW Z1, och det fanns en behaglig ”bottentyngd” i rörelserna som Rover var ensam om.

Motorn var en V6 av Rovers egen konstruktion, kopplad till en japansk femväxlad automatlåda. Inte så vridmomentstark kanske men just behaglig. Minustecknen i testet inskränkte sig till tre: bagageutrymmet ansågs lite trångt, det fanns inget inre stängningshandtag till bakluckan och rostskyddet brast.

Att reda ut alla turer innan Rover försattes i konkurs i april 2005 går inte på detta utrymme, men trots allt stök med alla lycksökande nya ägare som kom och gick efter det måste själva bilen Rover 75 betraktas som en klart lyckad modell. Totalt byggdes cirka 211 000 exemplar och under åren 1999–2004 såldes totalt cirka 4 500 Rover av olika modeller i Sverige.