Alfasud var rolig och intressant – men dödsdömd

Ni får ursäkta om ni läst följande mening av denne skribent i något tidigare sammanhang, men den är fortfarande sann: 1970-talets tekniskt sett mest intressanta småbilar – oavsett deras övriga fel och förtjänster – hette Volvo 343, Citroën GS och Alfasud.

Volvon hade sin remdrift och De Dionbakvagn, Citroën sin form, sin instrumentering och sin fjädring och i Alfasud fanns i kompakt format allt som tillfredsställde en bilentusiast: boxermotorn, de centralt placerade skivbromsarna, linjeföringen, namnet och så de enastående köregenskaperna.

De flesta vet att Alfasudproduktionen startade 1971 som en statlig satsning för att ge det fattiga södra Italien en injektion. Österrikaren Rudolf Hruska var projektledare och fabriken placerades i Pomigliano d’Arco, strax nordost om Neapel.

Anställningssuget var enormt, 120 000 personer sökte de 16 000 jobb regeringens pengar hade skakat fram för att få fart på Alfasud. 

För bilens nätta, karaktäristiska former stod förstås Giorgetto Giugiaro. Man behövde knappt ändra ett streck på dem under Alfasuds levnad till 1983. Strax före slutet, 1982, kom äntligen den halvkombilucka bak som nog borde ha funnits från början. Drygt 893 000 exemplar byggdes av grundmodellen och drygt 121 000 exemplar av den snygga Sprint som levde 1976-89.

Den slanka tvådörrarskombin Giardinetta utvecklades ur tvådörrarsmodellen Alfasud TI (debut 1973). Giardinetta hade på italienskt manér elegant trägolv i lastutrymmet och svalde det mesta, men byggdes i bara knappt 6 000 exemplar 1975-82.

I Vi Bilägare 7/1981 testades Alfasud 1,5 GL – ännu med den lilla bagageluckan – mot tre tuffa konkurrenter: Saab-Lancia 600 GLS, Honda Civic 1300 och Mazda 323 SDX. Alfan kostade 41 900 kronor, Saab-Lancia hela 47 900, Honda 37 400 och Mazda 42 200.

”En bil för entusiaster” löd slutomdömet, sedan Alfasud fått högsta betyget fem för Köregenskaper och fyra för Förarplats och Prestanda. ”Även om konkurrenterna har utvecklats sedan den här modellens debut är den viktigaste skillnaden att det känns sportigare i en Alfasud. En bil med egen stil har fått en ny chans”.  

Modellens beramade (och ständigt omtjatade) rostproblem förbigicks i en bisats: ”Om vi antar att rostproblemen är ur världen – det bör de vara med de insatser som gjorts – så bör vi också kunna räkna med att andrahandsvärdet blir lite bättre än tidigare.”

Det kanske det blev men Alfasud var dödsdömd i alla fall och ersattes av Alfa Romeo 33 under 1983.

Läs också: Saabs stinkande idé: Sovjetisk fotogen i tanken