Porsche 911 är en evigt ung 58-åring

Finns det något mer att berätta om världens mest kompletta och användbara sportbil? Bilen som i sitt femtioförsta levnadsår sedan debuten som modell 901 definierat sig själv och blivit ett varumärke lika starkt som någonsin Coca-Cola, Bosch, McDonalds eller för den delen Apple eller Facebook.

Att skriva att 911 på grund av motorplaceringen skulle vara att köra som att kasta en hammare med skaftet först? Bah, det har man redan hört. Att Stockholm under 1980-talets yuppieera ansågs ha flest Porsche per capita? Det har man också hört. Att dessa 1980-talsbilar – som den röda åttiosjuan på våra bilder – varit en kassaskåpssäker investering? Det skulle man ha tänkt på för ett par år sedan.

Sångerskan Janis Joplins kompisar for runt i Porsche men hon ville hellre ha en Mercedes-Benz. Det vet vi också. Ingen har heller glömt Marilyn Monroe’s vackra ”Pengar betyder ingenting men jag gråter hellre i en Porsche än i en buss.”

I omtalade filmen Lost in Translation har den 25-åriga Charlotte (Scarlett Johansson) och den medelålders Bob (Bill Murray) på var sitt vis hamnat i Tokyo och är uttråkade. De bestämmer sig för att ha tråkigt ihop, till sagolika bilder av Sophia Coppola. Bob frågar Charlotte hur länge hon varit gift. ”Två år”, varpå Bob säger ”Du skulle se hur det är efter 25 …”.  Charlotte svarar ”Det är nog bara din medelålderskris. Har du köpt någon Porsche ännu?” ”Jag funderar på det”, säger Bob och låter föga övertygad om att den kuren skulle rycka upp honom en smula.

Det skulle den garanterat göra, även den värste skeptiker faller till föga när boxersexan med oefterhärmlig energi drar i gång där bak, när bilen börjar leva lagom stökigt i händerna på sin husse och när alla vägar man redan kört – alla – känns som alldeles nya igen. Det är den effekten 911 har på folk och som är så svår att skildra. Den måste upplevas.