Mercedes S-klass W126 var säker och superbekväm

Numera är utbudet hos Mercedes-Benz så oöverskådligt att det knappast finns något mellanrum alls mellan modellerna. Förr var det annorlunda. Det fanns vardags-Mercedes, lyx-Mercedes och sport-Mercedes. En dag i slutet av 1970-talet kom också en kombi-Mercedes, stor sensation. 

Redan från start var ju varumärket Mercedes-Benz lite förmer än andra. Den modell som mest var mer än andra kallades omsider för S-klass. Innan den kallades det fanns exempelvis en benämning som Grosser Mercedes. Man ser framför sig en rundmagad grosshandlare med monokel i ögat och en till bristningsgränsen utspänd mage baxa sig in bakom ratten. Eller varför inte ”Fenmärsan”, som 1959 års 220 S/SE med internkod W111 snabbt döptes till hos oss.

Under 1979 var det dags för en ny generation av S-klassen, rätteligen den andra i ordningen, den så kallade W126. Först två år senare kom den till Sverige och då lade Vi Bilägares testare, för ovanlighetens skull ska tilläggas, vantarna på ett exemplar för att se om det verkligen var ”världens bästa bil” som det påstods i samtida utländska (läs: tyska) press.

Exemplaret var en guldskimrande 280 SE med registreringsnummer enligt bilden här bredvid. Bilen finns faktiskt kvar i registret, kanske en vink om att det där med kvaliteten vid den här tiden inte bara var snack.

Testtexten var lika knastertorr som bilen var saklig. Den stramt formgivna karossen hade signerats av dåvarande designchefen Bruno Sacco. I dag tycker de flesta att den är höjden av Mercedeselegans, en klassiker helt enkelt, men vid debuten fnyste många och sa att bilen såg ”kylig” ut, till och med ”könlös”. Att lyxbilsköpare skulle vilja ha en bil med utseende av motsatt karaktär förefaller väl föga troligt?

Släktskapet var i alla fall inte att ta miste på, även om somligt tonats ned. Den närmast störigt självsäkra fronten på föregångaren W116 hade slipats till ett mer neutralt uttryck. Karossidorna var nästan släta, men nedanför kromlisten fanns ett räfflat parti som skulle ersättas av ett slätt efter ett par år.

Högt uppdragen fönsterlinje skulle ge ett kassaskåpssäkert intryck – och det var just en säkerhetsdetalj som testarna fäste mest uppmärksamhet vid: de elektroniskt reglerade ABS-bromsarna. De var standard redan på grundmodellen à 153 000 kronor. Sedan länge är ju sådana en självklarhet men det kan vara värt att påminna sig om att det inte, som ofta påstås, var Ford Scorpio som var först med finessen inför 1985 – Mercedes-Benz hann före.

Det krävdes en hel del text för att förklara denna innovations funktion och verkan för läsaren, men betyget för ”På vägen” som den avdelningen hette blev högsta möjliga.

I övrigt var hållningen alltså tämligen sval och konkurrentbilarna hade också många fördelar. Bäst av dem var BMW 728i som höll jämna steg med S-klass på nästan varje punkt. Känns det igen? Eftersom test-Mercedes med sitt omfattande utrustningspaket kostade hela 168 500 kronor och BMW bara 122 000 hade bayrarna inte minst ekonomin på sin sida. 

Mercedesminus? Testbilen hade den raka dubbelkamsmotorn på 160 hk, som i kombination med den fyrväxlade automatlådan gav något ryckig gång, en skönhetsfläck. Fjädringskomforten befanns enastående och ljudnivån ”var av otroligt hög klass”, det vill säga låg.

Opel Senator och Volvo 264 var de båda andra konkurrentbilarna, Opel för 106 200 kronor och Volvo för blott 90 900. Senator hade egentligen testets vassaste kombinationen av pris/motor/utrymmen/utrustning men föll ändå ur tätstriden utan tydlig motivering. Volvo ansågs visserligen som ett bra köp men precis som Senator var den knappast något för den verkligt krävande lyxköparen. 

Det var däremot Mercedes. Ingen bil som direkt lyste i ögonen på folk men ”ett riktmärke och en inspirationskälla för andra tillverkare”. När tillverkningen av W126 upphörde 1991 hade inte mindre än 818 063 exemplar tillverkats. Till dem kan räknas ytterligare 74 060 exemplar av den vackra SEC-modellen, coupéversionen.