Jaguar S-Type var lagom gammal – redan som ny

Dåtiden tar grepp på nutiden i nästan varje tid. Tänk bara på den här vinjetten, Backspegeln, som ständigt blickar bakåt för att hjälpligt komma framåt. Låt oss därför denna gång lägga lite tid på bilar som visserligen var nya i sin era men som ville ge en smak av förr: retrobilarna.

Flugan spreds snabbt under några år på 1990-talet och framåt, med modeller baserade på en då modern teknik men med design som väckte sympati genom att flirta med vårt ständiga behov av att blicka tillbaka. 

För visst minns du den superheta Chrysler PT Cruiser, den märkliga roadsterpickisen Chevrolet SSR, överraskningen VW New Beetle och eleganta Rover 75, som alla dök upp runt millennieskiftet? Eller jänkarna Mustang, Camaro och Challenger som några år senare anlände med klara drag av sina 1960-talsoriginal?

I vår tid har vi begåvats med Renault Alpine och Nissans senaste Z som båda flirtar med linjer från sina första utföranden. Supersuccén Fiat 500, sedan många år den italienska storhetens viktigaste modell, ska vi förstås inte heller glömma.

Och så är det Jaguar S-Type, den kanske mesta retrobilen av alla. Den var ny i det mesta när den dök upp 1999 men allt annat än modern i linjerna.

Den första Jaguar S-Type var egentligen en föga framgångsrik modell, om än lika smakfull som många 1960-talare från Jaguar. Nyversionen dök händelsevis upp samma år som Rover 75, den moderna tappningen, så nog var det ett starkt virus som genomfor den engelska bilindustrin. 

Det var ju Ford som styrde Jaguar vid denna tid och man kostade på sin engelske patient eleganta, lätt bakåtlutade karosslinjer som osade katt i precis rätt dos. Ingen kunde heller ta miste på frontens prominenta grill, omgiven av spanande strålkastare. Inredning med läder och trä? Of course! S-Type tycktes ha allt.

Fyra år efter debuten för S-Type, i Vi Bilägare 2/2003 (alltså för precis 20 år sedan) provade Tommy Wahlström en ansiktslyft version, även om det mest var i baken Jaggan fått ändrat utseende. Den tidigare smala, tvärgående kromlisten på bakluckan hade sträckts ut helt mellan baklamporna och blivit ”The Signature Blade”, som Jaguars marknadsförare stolt kallade kromstycket. 

Treliters V6, rätt trångt baksäte, interiör med massor av rätt känsla – men också minus för en del plastiga ”Forddetaljer” och för Fordkoncernens förhärskande vindruta med ingjutna eltrådar som gjorde sikten halvsuddig. Tommy hade ros och ris att dela ut men innerst inne sken det igenom att han gillade bilen högt och rent – och vem gör inte det?