Guyson E12 var en plastikopererad Jaguar E-Type

Den här artikeln publicerades ursprungligen i tidningen Automobil 2007.

Jaguar E-Type är och lär förbli en av bilhistoriens verkliga höjdare. Formskön i minsta detalj, underbart motoriserad, snabb och förhållandevis överkomlig i pris. En klassiker, right?

Sannolikt var det just av dessa skäl engelsmannen Jim Thompson skaffade sitt exemplar, en E-Type ur Serie III. Jim gillade snabba bilar, var bland annat fena på den urengelska tävlingsformen hill climbing – backracing säger väl vi – när han inte var verkställande direktör för en blästringsfirma. Backracing i England är ju inte enbart att man sladdar längs en grusväg uppför ett berg, det kan lika gärna vara att man i någon ranglig bil av M.G. TF-typ tar sig uppför berget vid sidan av den där vägen, på stigar och leder mer lämpade för trialåkare och getter. Sådana är engelsmännen, älskar utmaningar.

En natt 1972 drog emellertid Jim Thompson av landsvägen med sin plötsligt mindre formsköna bil. Dags att låta försäkringsbolaget ta en titt, kanske lösa in Jaggan?

Nix, Thompson kontaktade en formgivare på uppåtgående, ingen mindre än William Towns. Han som skulle rita Aston Martin Lagonda, bland annat. Vid åsynen av resultatet av Thompsons begäran kanske man kan ana varifrån Towns fick inspirationen till den där Lagondan.

Uppdraget löd: Behåll bilen som den är men gör en ny kaross. Med detta förstods »behåll bilen som den är och gör en ny kaross utanpå den gamla«. På så sätt skulle Thompson, om han tröttnade på den Townska linjeföringen, kunna återgå till ordinärt E-Typeläge om han bara skaffade ny motorhuv.

Towns tog, sin vana trogen, fram linjalerna och började på E-Typekarossen kladda på och bearbeta några stycken lera av den formgivartyp formgivare bearbetade innan datorerna tog över. Om han fick betalt per meter vet vi inte men resultatet blev en långsträckt design som snabbt omvandlades till en gjutform från »prototypen« och därpå gjöts karossdelarna i glasfiber.

Så väck med leran på Thompsons E-Type, på med glasfiberpanelerna (med skruvar och lim) och – voilà, en dunderskön och toppmodern bil som förbryllade omgivningen, åtminstone så länge ingen glodde för länge på den typiska E-Typevindrutan som satt kvar.

Guyson E12 var född. Men den måste gå fortare, nu när bilen såg ut som den gjorde. Trimmaren Ron Beatty anförtroddes uppdraget och skruvade dit sex Weberförgasare, fast inte med bättre resultat än att trattarna blev så höga att man fick ta upp hål i den Townska motorhuven. Å andra sidan, effekten var nu uppe i ca 350 hk!

Nu var året 1974 och Thompson kunde hämta kärran, 2 000 pund fattigare (en ny E-Type kostade 3 500 pund). På en mack stötte Thompson på en Jaguardirektör som blev mäkta imponerad av skapelsen. »En sådan borde vi ha«, mumlade han, väl förvissad om att dagarna för den åldrade E-Type var räknade.

Towns själv byggde sitt eget exemplar och i engelska Motor drog man sig inte för att kora Guyson E12 som segrare i en duell med Ferrari Daytona, à 12 000 pund.

Som sagt, sådana är engelsmännen. Man skulle kunna tro att hela historien är lögn och förbannad dikt, sätta en plastkaross utanpå en E-Type. Behöver Mona Lisa botox kanske? Men bildbeviset och historien fanns att förundras över också i svensk press, närmare bestämt i Vi Bilägares arkiv.