Austin Mini Metro togs fram med kniven mot strupen

När Austin Mini Metro dök upp i ett test i Vi Bilägare 20/1980 var det ännu oklart om bilen alls skulle finnas till försäljning i Sverige. Inte för att det inte behövdes. Mini Metro hade lanserats hemma i England några månader tidigare och hade den otacksamma uppgiften att ersätta den åldrade Hundkojan från 1959. 

Engelsk bilindustri hade kniven på strupen under 1980-talet och det behövdes något radikalt för att övervinna år av strejker och ryktet – oftast befogat – om att bilarna var av skräpkvalitet och hade dålig finish. Mini Metro skulle råda bot på detta och presenterades som ”Vårt första steg för överlevnad”.  I tv rullade reklamen under mottot ”A British Car to Best the World”.

I Sverige var konkurrensen stenhård. Nu, 2023, håller småbilen som typ på att försvinna från marknaden men för 43 år sedan vimlade det av alternativ. Mini Metro ställdes mot Fiat 127, Ford Fiesta, Renault 5 och Volkswagen Polo. Hur skulle det engelska hoppet klara sig?

Tack, utmärkt! Precis som Hundkojan var Mini Metro ett utrymmesmässigt underverk. Där föregångaren bara var drygt 300 centimeter lång hade Mini Metro visserligen svällt till hela 340 cm mellan front och bakparti, men konkurrenterna var upp till 15 cm längre och ändå var Mini Metro klart rymligast.

Detta kunde bevisas genom en formel som den amerikanska standardiseringsnormen SAE använde för att beskriva ”det totala benutrymmet i förhållande till karosslängden, räknat i procent”, som det uttrycktes i testet. Då toppade Mini Metro på 50 procent, sedan följde Ford Fiesta på 48,9, Renault 5 på 47,4, Fiat 127 på 47,2 och sist VW Polo på 47,1 procent. Det var första och sista gången Vi Bilägare använde formeln men alltid sade den väl något. Bagageutrymmet hade delbar bakre sittdyna och delbart ryggstöd för baksätet, en ovanlig finess.

Men testförarna satt inte något vidare bakom ratten, i alla fall inte den drygt 190 centimeter långe herre som på en bild fick illustrera det hela. Han tvingades kröka knäna obehagligt mycket och satt med huvudet mot taket.

Testskribenten Stig Björklund berättade att karosseriet precisionssvetsades av inte mindre än 28 robotar, inte av strejkbenägna engelska bilarbetare. Under det moderna, tilltalande skalet med stora glasytor var tekniken beprövad. Motorerna var i grunden bekanta från övriga British Leyland-bilar men moderniserade. Den unika gasvätskefjädringen fanns kvar i modifierad form och komforten var mycket bättre än den gamla Hundkojans.

Testversionen hade största motorn och rikligaste utrustningen, en 1,3 HLS, och den som ville kunde till och med beställa luftkonditionering. Det gick inte i någon av konkurrenterna.

Renault 5 vann förbrukningsronden och drog något över 0,6 liter milen medan de övriga fyra i testet ville ha runt 0,7, dött lopp dem emellan. Snålt värre vid denna tid.

Priset kunde inte bestämmas, Mini Metro var alltför ny och importen föreföll osäker, men som helhet bedömdes bilen ha goda chanser att slå igenom. Internationellt sett gjorde den det, Austin Mini Metro och alla dess avläggare som Morris, MG och Rover lades ned först 1998, efter totalt 2 078 218 exemplar. Av dem såldes drygt 1,5 miljoner i England, vilket placerar modellen på plats sju över landets mest sålda någonsin. En av bilarna köptes för övrigt av en 19-årig kvinna, en Ms. Diana Spencer, och hamnade sedermera på Museum of British Road Transport eftersom hon senare gifte sig med Prince Charles, numera King Charles.

Sverige då? Nej, här fanns Austin Mini Metro officiellt aldrig till salu.