Amphicar var en ambitiös idé som sjönk totalt

Med stöd från en entusiasmerad industrigrupp – Quandt – kunde den halvgenialiska tyska konstruktören Hanns Trippel 1959 visa en prototyp till Amphicar. 1961 kom produktionen igång.

Quandt såg att den stora marknadspotentialen fanns i USA och analyserade sig fram till att 25 000 bilar borde kunna säljas redan de två första åren. Tyvärr delade marknaden varken Quandts analys eller Trippels fascination för vattenbilar. Det är oklart exakt hur många bilar som byggdes, de mest trovärdiga siffrorna pekar på att 3 878 exemplar lämnade fabriken fram till produktionsstoppet.

Amphicar byggdes i Västberlin. Man åtnjöt saftiga etableringsstöd och skattelättnader men det hjälpte föga, bilarna blev löjligt dyra. I USA kostade en Amphicar närmare 4 000 dollar.

Beteckningen 770 ska uttolkas som sju knop i vattnet och 70 miles per timme på land. Kraftkällan var en Triumph Herald-motor på 1,2 liter och 43 hästkrafter, monterad i aktern. Växellådan var ett unikum tillverkad av tyska Hermes. I vattnet kopplades driften på bakhjulen bort och kraften leddes istället via en fördelningslåda till de två propellrarna. Framhjulen fungerade som roder. Bromsade gjorde man genom att lägga i backen.

Hela farkosten tillverkades av kraftig stålplåt, innanför dolde sig en balkram. Tennspackel användes för att täta i svetsskarvar, fenorna fungerade som skvalpskydd och förhindrade vatten från att skvätta in i motorrummet.

Dubbla tätningar stoppade vatten att läcka in i dörrspalterna, men det gällde att komma ihåg att dra åt det extra handtaget som sög in dörren den sista centimetern.

Komponenter som lyktor och handtag var ett tvärsnitt av tysk bilindustri i skiftet mellan 1950- och 1960-tal. Lite DKW här, en smula NSU där och ganska mycket Borgward både här och där. Allt för att förbilliga produktionen.