Bilreklam från förr: Saab 96

De som körde som de hade eld i baken samt i stort sett endast längre turer hade en bil som höll. Däremot de som körde försiktigt och korta turer till och från arbetsplatsen el. liknande fick ofta problem med skrammel i motorn. Det var rost i lagerbanorna som orsakades av motorn inte blev ordentligt varm och det bildades fukt och därmed rost.

När reklamfilmen producerades hade SAAB sitt huvudkontor i Nyköping.

@Leif: Tack för klargörandet. Nu får vi se om Tjalle låter sig nöja med det eller om han vill ha alla släktband mellan bilförsäljaren, skådespelarna, regissören och fotografen utredda för att kunna slå ned på eventuell länsöverskridande trafficking av bilar och människor i stället för att bara njuta av en film från en tid som flytt.

Kan man inte starta en utredning på vem som är med i filmen och var de kommer ifrån och platsbestämma alla bilar i filmen?

Min morfar köpte en sådan som ny...
Detta med stort bagageutrymme... de hade tydligen mindre väskor förr, ja men titta på dem i filmen, helt klart mindre än de stora resväskor man kan köpa idag. Om man inte köper en kabinväska för handbagage.
Ja grabbar, detta är kärlek det va... och vilken kostym han har sen!
men filmen verkar inspelad i Stockholm om man ser till snacket, och nog får jag viss Saltkråkan känsla...

Jag har precis en sådan bil, en vit 96 årsmodell 1962, som jag är den andra ägaren på. En mycket trevlig bil för sin tid, men knappast anpassad för dagens trafik på motorvägar eller i städer. Men på landsvägar är den toppen! Visst krävs lite mer underhåll på äldre bilar, men så var det ju med bilar på den tiden. Bl.a. Skall man smörja kullederna i hjulupphängningen med chassifett då och då (rundsmörjning - ett ord på utdöende...).

För övrigt hade aldrig Saab huvudkontoret i Nyköping. Det var ANA (Aktiebolaget Nyköpings Automobilfabrik) som låg där. Saab övertog ANA 1960, och företaget var återförsäljare av Saab. Saabs hemvist var Trollhättan (produktion av flygplan och sedermera bilar) samt Linköping (flygverksamhet, efter övertagande av ASJA).

Jag blir så nostalgisk att jag nästan får tårar i ögonen.

Få se nu, farsans första bil lär ha varit en folka (vilket känns otroligt med tanke på hans senare val). Nummer två minns jag faktiskt som liten parvel. Det var en Opel Rekord. Grön med vitt tak. Sprillans ny. (1956?) Färgen blåstes på i Hammarbyhamnen och var en säker grund till rostryktet. ("Opel Gevalia - alltid nyrostad!") "Den första med pontonkaross" hävdade min far.

Sen blev det Saab. En röd 92:a följd av en röd 93:a. Vill minnas att han behöll bilarna i max två år och köpte en ny av utgående modell.
Tror att det var 93:an som hade Sachsomat, dvs automatisk koppling. När man tog i växelspaken så kopplade en solenoid ur. En enkel historia som funkade bra ihop med frihjulet.

Minns när farsan kom och hämtade mig (ja, de hade separerat). Det var noga med säkerhetsbältet, så det är jag uppväxt med. Tvåpunkts med med tungt metallspänne över magen. Och så denna oljelukt som jag var så känslig för. Mådde alltid lite illa, men det gav sig med ökad ålder.
Själv använde han aldrig bältet. "Jo, när jag kör ensam", hävdade han. Fan tro't.
Blev bestämt en 96:a, också röd.

Årsmodell 1965 blev däremot vit. Det kändes som att det var dags att byta kulör. En mörkblå med vita däckssidor hägrade men fanns visst inte tillgänglig.
Långnosens grill gillade jag aldrig riktigt. Det där nätet i karossens färg kändes billigt. (Vem kunde ana att detaljer lackade i bilens kulör ett par decennier senare skulle anses som lyxigt.)
Det var året efter som V4:an kom och jag tänkte att det borde man ju förstått. Varför skapa en lång nos med tomt utrymme? Efterklokt tyckte jag att det var synd att inte farsan väntat ett år med bytet.
Den här bilen behöll han ovanligt länge. Jag var nu uppe i den åldern att jag kunde meka och förebygga en del. "En maskin som går ska man inte röra!", hävdade farsan och jag kontrade med förebyggande åtgärder.

Vårstädningen hade med alla saabarna varit en grundlig procedur. Det gick att plocka ur säten, mattor och diverse plywoodskivor. Minns att bromsrören var skyddat dragna inne i bilen. (Diagonaldragna!)
Undertill kollade ingen hur det såg ut och farsan såg mycket konfunderad ut när det slog upp rostblåsor på flyglarna. Bilen var ju minsann så välvaxad.
Avgassystemen rostade dock inte. De sotade, eller snarare beckade, igen och fick bytas oftare än däcken. När bilen inte klarade ens det minsta motlut utan att gå ner på tvåans växel så var det hög tid för byte.

En dag var far min så där hemlighetsfullt tyst som han någon gång ibland kunde vara. Då förstod man att han hade någon överraskning på gång.
En något begagnad Saab 99 (-72?) var en helt annorlunda bil - röd. Det var en bil som jag redan tidigare fastnat för - ja, jag var tämligen Saab-frälst. Inte bara på grund av min uppväxt med dylika fordon, utan för att jag alltid gillat udda och smarta lösningar. (Det fanns några få udda och korkade lösningar också.)
Den följdes av en silverfärgad 99 GLE. (Ja, den fanns väl bara i den färgen.)

De två sista bilarna blev dock av Hondas eminenta fabrikat.
Jag varnade för dyra reservdelar vilket jag senare fick tillbaka. "Vad spelar det för roll vad delarna kostar när jag aldrig behöver några?"

Som epilog kan nämnas att medans mitt eget Saab-intresse svalnade något, så har nu min tidigare lätt Ford-frälste bror ägt ett antal Saabar. Rymliga, bekväma och med bra prestanda. (Jovisst, chipstrimmad Aero.)
Men nu lär det väl inte bli några fler...

Kul att läsa alla Saabminnen.
Jag har en hel del själv, vi skulle kanske samlas under en tråd i Forumet?

http://www.redeye.se/aktiebloggen/historien-om-saab-1937-2009
Från en som bloggar om Saab. (obs, det är inte jag)