Nya Ford Mondeo blev testförarnas favorit på vintervägarna, men några saker hamnade på minussidan.
Fordintresserade vet säkert att nya Mondeo är samma bil som den i USA sålda modellen Fusion och att det dröjde två år innan Europaversionen började byggas eftersom produktionsorten flyttades. Måhända såg de också att bilens vinteregenskaper sågades av Aftonbladet. Vi hade alltså spridda förväntningar på vår långtestbil men när testveckan var över enades vi om att den stora, lite tunga Mondeo var veckans överraskning.
Färddatorns förbrukningssiffror föreföll väldigt låga på resan upp mot norra Dalarna men fortsatta mätningar mellan tankningar visade att bilen, utrustad med en urstark 2-liters diesel på 150 hk, dragit lika lite som de betydligt mindre och lättare Citroën Cactus och Skoda Fabia.
Mondeo är högt växlad och det är lätt att ligga kvar på fyran, till och med trean ibland, när sexan egentligen är rätt. Samtidigt klarar den starka maskinen att dra från lågvarv. Vid start har man god hjälp av att elektroniken automatiskt ökar motorvarvet till cirka 1 000 v/min. Det går att släppa gaspedalen och låta bilen själv dra i väg. Gubbstopp, adjö! Växellådan i sig är en fröjd att hantera.
Utrymmena är rejäla, både för åkande och bagage. Kortväxta finner bilen oöverskådlig men ytterspeglarna är bra. Parkeringsvarnarna fram och bak behövs, backningskamera finns inte på vårt långtestexemplar. Vindrutan är elvärmd och de stora, motgående torkarna har testets bästa svepyta.
Vinteregenskaperna är mycket bra, utom på en enda punkt: golvvärmen. Där sackar Mondeo efter (se tabeller), trots att vår bil är utrustad med bränslevärmare (1 400 kronor extra). Knappast någon Mondeo kommer att säljas utan. Vi försökte i ett separat test köra bilen helt utan att värmaren kopplades in, vilket enligt Ford skulle vara möjligt, men vi lyckades inte med det. Efter en kort stund brusade värmaren obönhörligt i gång i alla fall.
Köregenskaperna är på mycket hög nivå. Mondeo klarade kurviga skogsvägar i spårsnö och hala partier på fjället utan att darra det minsta, den bara trycker sig fram men känns samtidigt spänstig att hantera. Dessutom går färden tyst, subjektivt sett tystast i testet. Enda frågetecknet är ett alltför effektivt bromsservo, det är lätt att nypa åt för hårt i inbromsningarna.
Strålkastarna av LED-typ kan ställas i aktivt läge och därmed följa hastighet, rattutslag etc. De ger utmärkt halvljus men helljusskenet är alltför kort. Bilens avståndsradar (i stötfångaren) täcktes stundtals av tjock is men funktionen upphörde ändå inte – bra!
I sammanräkningen höll tre av fem förare Mondeo som sin favorit, ett formbesked när nykomlingen nu ska försöka förbättra föregångarens blygsamma marknadsposition.
Färddatorns förbrukningssiffror föreföll väldigt låga på resan upp mot norra Dalarna men fortsatta mätningar mellan tankningar visade att bilen, utrustad med en urstark 2-liters diesel på 150 hk, dragit lika lite som de betydligt mindre och lättare Citroën Cactus och Skoda Fabia.
Mondeo är högt växlad och det är lätt att ligga kvar på fyran, till och med trean ibland, när sexan egentligen är rätt. Samtidigt klarar den starka maskinen att dra från lågvarv. Vid start har man god hjälp av att elektroniken automatiskt ökar motorvarvet till cirka 1 000 v/min. Det går att släppa gaspedalen och låta bilen själv dra i väg. Gubbstopp, adjö! Växellådan i sig är en fröjd att hantera.
Utrymmena är rejäla, både för åkande och bagage. Kortväxta finner bilen oöverskådlig men ytterspeglarna är bra. Parkeringsvarnarna fram och bak behövs, backningskamera finns inte på vårt långtestexemplar. Vindrutan är elvärmd och de stora, motgående torkarna har testets bästa svepyta.
Vinteregenskaperna är mycket bra, utom på en enda punkt: golvvärmen. Där sackar Mondeo efter (se tabeller), trots att vår bil är utrustad med bränslevärmare (1 400 kronor extra). Knappast någon Mondeo kommer att säljas utan. Vi försökte i ett separat test köra bilen helt utan att värmaren kopplades in, vilket enligt Ford skulle vara möjligt, men vi lyckades inte med det. Efter en kort stund brusade värmaren obönhörligt i gång i alla fall.
Köregenskaperna är på mycket hög nivå. Mondeo klarade kurviga skogsvägar i spårsnö och hala partier på fjället utan att darra det minsta, den bara trycker sig fram men känns samtidigt spänstig att hantera. Dessutom går färden tyst, subjektivt sett tystast i testet. Enda frågetecknet är ett alltför effektivt bromsservo, det är lätt att nypa åt för hårt i inbromsningarna.
Strålkastarna av LED-typ kan ställas i aktivt läge och därmed följa hastighet, rattutslag etc. De ger utmärkt halvljus men helljusskenet är alltför kort. Bilens avståndsradar (i stötfångaren) täcktes stundtals av tjock is men funktionen upphörde ändå inte – bra!
I sammanräkningen höll tre av fem förare Mondeo som sin favorit, ett formbesked när nykomlingen nu ska försöka förbättra föregångarens blygsamma marknadsposition.
Plus:
Trygga, lugna köregenskaper och samtidigt rolig att köra, stark och väldigt snål motor, smidig växellåda, ordentliga utrymmen.
Minus:
Stor och otymplig, begränsad sikt, ej fjärrfällning av baksäte, dålig golvvärme.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Jo tyvärr men det är den allmänna uppfattningen som styr!
Det är ju det att Ford inte har tagit ut svängarna utan är väldigt konservativa på grund av kopplingen till USA. I USA så vill de ha det som alltid men dock gärna ha allt på ratten då de i överlag är behäftade med fysiska begränsningar. En annan kultur som inte uppskattar europeisk design förutom då en mindre klick som vill stå ut.
Nya Passaten den ses inte som allmänt att vara en trist bil.
Ta ut svängarna det sker inom PSA.
"Stor och otymplig". Ja, den är ju hela 4 cm längre än Passat, en enorm skillnad....
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.