För oss på Vi Bilägare finns det ju bara ett riktigt bra sätt att semestra och det är att åka bil. Men det hänger mycket på bilen om resan ska bli lyckad.
En bil som sviktar kan förvandla en efterlängtad semesterresa till ett fiasko. Det vill vi inte riskera. Efter en testresa på drygt hundra mil vet vi hur våra fem långtestbilar kommer att klara sommarens äventyr.
En lyckad bilsemester bör förstås ske på vägar som slingrar sig genom vackra trakter. Men det behövs fler ingredienser: bildande kultur, god mat, intressanta möten och gärna lite spänning. Allt hittade vi i det idylliska sydöstra hörn av landet som brukar kallas Sveriges trädgård.
Innan vi vände söderut mot Blekinge klarade vi av det hårdaste testandet på ett ensligt beläget flygfält i Sörmland. Där tog vi reda på hur bilarna orkar bära tung last, accelererade och bromsade och gjorde snäva svängar mellan koner.
BMW i3 får inte ha någon takbox, men de övriga fyra testades med en tung låda på taket. Den monterades på lastbågar som vi köpt hos märkeshandlarna. Vi konstaterade förvånat att Toyota Auris och Suzuki SX4 S-Cross hade identiskt likadana bågar. Men hos Toyota hade vi betalat 1 703 kronor. Suzuki tog nästan dubbla priset – 3 154 kronor!
Kanske finns det någon osynlig förstärkning som gör Suzukibågarna extra dyra? C-Cross får bära hela 100 kilo på taket, 25 kilo mer än Toyota Auris.
Hur väghållningen påverkas när bilen lastas med passagerare och bagage testade vi i en fingerad undanmanöver. Den består av fyra skarpa svängar på en sträcka av 40 meter, som om föraren väjde för en utspringande hund eller ett barn, och direkt måste styra tillbaka i sin fil för att inte krocka med mötande trafik. 70 km/tim är en hög fart med en fullastad bil, men våra fem slank igenom – även om antisladdsystemen gick in med våldsamma inbromsningar i Suzuki och BMW. Utan reaktionssnabb elektronik hade det varit vanskligt att köra de högbyggda bilarna i provet.
Långfärdskomforten kan bara testas på ett sätt; med en lång resa. Det är visserligen bara drygt 50 mil till Blekinge från Stockholm, men det tar många timmar. Vår testkaravan tog sig extra långsamt fram. Vi måste stanna med tio-tolv mils mellanrum. Längre gick inte BMW i3 mellan tankningarna. Tankmätaren hade inte ens rört sig i de andra bilarna när vi fyllde nioliterstanken första gången vid Nyköpingsbro.
Vi körde mindre vägar söderut och då var det bra att ha en kartbok i passagerarsätet. Visserligen har Peugeot, Toyota, Suzuki och BMW GPS-datorer, men de går inte alltid att lita på utan visar gärna ut på större vägar även om det innebär längre körsträcka.
I Ronneby rådde äkta semesterväder. Det ösregnade. Rododendronbuskarna hade inte slagit ut ännu, men planteringarna i Brunnsparken sprakade av färg. Vi sökte skydd under plåttaket på den långsträckta Brunnshallen som under sommarsöndagar hyser en stor loppmarknad. Parkförman Christer Edvardsson berättade om anläggningen som utsågs till Sveriges vackraste park 2005.
Det var inte läge för någon promenad i vätan, men vi fick köra på rad bakom parkförmannens bil och beundra vattenfallet, sjön och blommorna.
Någon brunnsdrickning förekommer inte längre, men det finns i alla fall en handpump där vi kunde fylla ett glas med det grumliga vattnet. Det räckte med en klunk. Vattnet är järnhaltigt, smakar otäckt metall och användes förr också för hälsobringande ”stålbad”.
För 150 år sedan brann nästan hela Ronneby ned – 145 hus förstördes och 1 250 människor blev hemlösa. Staden byggdes upp efter modernt rätlinjigt mönster men på höjden vid kyrkan finns lite av den gamla delen kvar, små vackert målade trähus längs slingrande gränder, omgärdade av små lummiga gårdar. Stadsdelen Bergslagen är inte stor, men en utsökt idyll som vi utforskade i krypfart. Däcken dunsade över kullerstenarna men BMW i3 och Toyota Auris störde i alla fall inte friden med något motorsurr.
Efter regn kommer som bekant solsken och när vi nästa dag radade upp bilarna i militärisk ordning utanför vaktkuren vid Örlogshamnen levde Karlskrona upp till sina ambitioner att vara Sveriges soligaste stad. Sista april låg stan fyra i solligan med 506 soltimmar efter Visby (581), Hoburgen (570) och Svenska Högarna (535).
På en enda dag hinner man inte se allt som fick Karlskrona att utses till världsarv 1998. Turistbyråns karta innehåller 14 historiska sevärdheter bara i centrum. Men att kryssa genom stan med fem bilar verkade väl krångligt (och att gå var förstås uteslutet!). Vi bad istället om tillstånd att få åka över bron till Lindholmen, där svenska flottan haft en bas sedan 1600-talet. Det gick bra att få ta en tur på den historiska ön.
Eskorterade av vakten Calle Lindström körde vi utmed Sveriges längsta träbyggnad, den 300 meter långa och 321 år gamla repslagarebanan och tittade ned i den djupa Polhemsdockan som höggs ut i berget av 600 man mellan åren 1717 och 1724. Det väldiga Wasaskjulet från 1763 fick vi inte köra in i. Där byggdes krigsskepp med upp till 70 kanoner, bland annat linjeskeppet Wasa (1778) som trots namnet flöt alldeles utmärkt. Numera används den enorma byggnaden bland annat som konsertlokal.
I en örlogsstad måste man förstås åka båt och eftersom vi ogärna lättar ur förarsätena fick det bli bilfärjan till Aspö. Vi tittade på ett av de många öbaserade världsarven, det hotfulla Drottningskärs kastell från 1680, men hittade också en liten fin vägstump som vi körde ett par gånger innan färjan gick tillbaka.
Det finns många vackra vägar på Blekingekusten. Några går ut till öarna utanför Karlskrona över broar och utmed vatten där gäddorna lurar i vassarna. Kristian Marin Johansson, som äger en butik och några gäststugor vid Möcklösundsbron, berättade riktiga fiskehistorier.
– Ett par av mina fiskegäster drog upp 960 gäddor på en vecka, bedyrade han.
Så mycket bilkörning blev det inte under vår två dagar långa testsemester i Blekinge. Avstånden är korta och fotografering av fem bilar tar sin rundliga tid. Men vi hade gott om tid att känna efter hur vi trivdes på förarplatserna, hur instrument, reglage och ventilation fungerade och hur bekvämt vi satt. I en av våra bilar trivdes vi lite bättre, både när vi satt bakom ratten och i baksätet.
Bilen som vi slutligen utsåg till bästa semesterbil blev ingen överraskning. På semestern vill vi åka i en stor bil som rullar tyst och säkert, har sköna säten, rymligt baksäte och sväljer mycket last.
Fotograf Simon fällde det slutliga omdömet:
– Skoda Octavia har precis allt man behöver.
PLUS: Lättkörd, snabb, innehållsrik och lättanvänd informationsdator, rostsäker.
MINUS: Kort räckvidd, sittkomforten, krocksäkerheten, lastar lite, bullrig.
En elbil är väl inte det man i första hand väljer på en semesterresa, men BMW i3 med tillnamnet Rex klarar en längre dagsetapp. Rex står för Range Extender och betyder att bilen har en tvåcylindrig bensinmotor på 650 kubikcentimeter, vilken förser batteriet med ström till den elmotor som alltid driver bilen. Kraften i den 170 hk starka elmotorn utvecklas från start och bilen skjuter iväg som slungad ur en katapult. Den är rolig att köra och att det finns tre körprogram att välja på gör den extra underhållande.
En längre resa kräver dock många stopp, ty bensintanken är bara på nio liter. Den ska räcka i närmare 18 mil men vi tankande för det mesta innan vi kört 15. Det tog sin lilla tid, för många trevliga människor kom fram och ville veta mer om vår elbil.
De mänskliga kontakterna var täta, de elektriska glesa. Vi lyckades bara hitta en elstolpe i Karlskrona och den fungerade inte. Däremot fick vi låna eluttag på hotell och restauranger, men lyckades aldrig ladda batteriet fullt. Det minst åtta timmar i en vanlig kontakt. Bilen gick nästan hela resan på bensin och då var den lika dyr i drift som de andra bilarna.
Hur laddningen ligger till går att se i mobilen. Till BMW i3 finns appar som håller bilen och föraren ihopkopplade.
BMW i3 är byggd på ett nytt sätt med batteri och drivsystem i en modul med kolfiberkarossen ovanpå. Dörrarna går åt olika håll. Bilen saknar mittstolpe och det är lätt att kliva in bak, trots att bakdörrarna är smala. Framdörrarna låser de bakre dörrarna och måste alltid öppnas först, vilket gör insteget brett. Men lösningen är lite obekväm eftersom den som sitter fram måste ta av sig bältet för att släppa in passagerare i baksätet. Om dörrarna stängs ”fel” finns det risk att de krockar och lacken skadas.
Baktill finns bara två sittplatser. Passagerarna sitter högt och har bra sikt men BMW-sätena är dock ganska hårda och inte särskilt bekväma under längre resor. Lastutrymmet passar också bäst för kortare utflykter och att lägga packning på taket är inte tillåtet.
PLUS: Ljudnivån, körställningen, glastaket (tillval).
MINUS: Saknar krokar för kassar, riskabel lastförankring, krånglig pekskärm, få prylfack.
Årets Bil blir inte någon segrare i vårt sommartest. Vi hittar alltför många brister att reta oss på i Peugeot 308. Den verkar lite billigt gjord med en del halvdant tillpassade lister, billiga material och rena konstruktionsfadäser. Öglorna i lastutrymmet, där tung last ska kunna förankras, är spinkiga som gem och dessutom bara fastsatta i den lösa mattan. Rent riskabelt. Några krokar för shoppingkassar har Peugeot inte kostat på. Varorna från affären ligger ofta utspridda sedan påsarna tippat.
Förarmiljön är ovanlig. Instrumenten har flyttats upp så föraren ser mätarna ovanför den lilla ratten. Mittkonsolen är nästan fri från knappar. De flesta funktioner sköts med fingertopparna på en stor pekskärm i mitten. Det är stilrent och ser modernt ut, men fungerar inte så bra.
Petandet på skärmen kräver träffsäkerhet och för att trycka rätt måste man titta noga. Det krävs också ofta flera tryck för att reglera omställningar av exempelvis radio och ventilation och det är en ständig källa till irritation.
Irriterande är också de varningslampor som ibland tänds för att meddela att bilen behöver in på service eller att trycket i något däck fallerar. De slocknar sedermera av sig själva men förtroendet för den franska elektroniken är inte på topp hos testlaget.
Under testresan var det alltid lite stökigt i 308:an. Det är ont om småfack runt förarplatsen och passagerarstolen belamrades med diverse personliga småprylar som mobil, skrivblock, glasögonfodral och annat.
Så länge som man bara sitter och kör finns det däremot inget att reta sig på. Tvärtom. 308:an är skojig. Den lilla ratten ger lite racerkänsla och bilen svänger villigt och exakt, även när det går riktigt snabbt som i en undanmanöver. 125-hästarsmotorn är visserligen inte så rapp som man kunde vänta sig, men definitivt inte slö.
Framstolarna är bekväma, men i baksätet är det trångt. Bakom en lång förare blir utrymmet knappt även för ett barn. Bagageutrymmet är däremot väl tilltaget. 470 liter är snudd på bäst i klassen.
PLUS: Stora utrymmen, lastar tungt, hög dragvikt, bekvämt baksäte, enkel sätesfällning, bra lastnät/skyddsgardin.
MINUS: Förbrukningen.
– Det syns på designen att Skodan är en bra bil, sa mannen som betraktade testbilarna.
Ja, Octavia Combi är bra konstruerad utifrån och in. Den är störst av våra testbilar och karossen är dessutom väl utnyttjad och klokt inredd. Trots att lastutrymmet sväljer hela 610 liter finns det gott om plats i baksätet, även bakom en lång förare. Vår bil, en Elegance, har sätesvärme även bak och ett par ventilationsutsläpp ger svalka åt passagerarna på sommaren.
Lastutrymmet är praktiskt inrett. Under golvet finns ett fack som rymmer mycket och på sidorna sitter fyra rejäla krokar för kassar. I två separata kassetter ligger insynsskyd och ett nät som hindrar lasten från att kastas framåt. Baksätet fälls enkelt med spakar och lägger sig till ett slätt plan. Då går det att stuva in 1,7 kubikmeter gods som får väga över ett halvt ton.
Fjädringen är anpassad för tung last. En undanmanöver går säkert, men föraren får ta hårda tag med ratten för att pressa bilen igenom de fyra svängarna. Det känns att bilen är lastad.
Bakom ratten är det trivsamt med lättlästa instrument, rejäla knappar och modern, knivskarp färggrafik på informationsskärmen. Dörrfacken är klädda med filt och andra småfack har gummibotten där prylarna ligger still. Skoda vet hur man med små medel höjer trivseln i bilen. Octavia går numera att utrusta med allt som andra har och vår bil kan exempelvis bromsa för hinder och parkera sig själv.
Stallets största bil har den minsta motorn, bara 1,2 liter och med 105 hästkrafter. Vi har varit tveksamma till hur den skulle orka, men i vardagslag saknar vi inga hästar. När bilen packas tungt eller körs fortare än vanlig landsvägslunk får däremot motorn mera jobbigt och blir törstig. Under sommartestet fick vi tanka drygt 25 procent mer än vad deklarationen lovar.
Vår Octavia Combi får spännas för ett släp på 1 500 kilo. Men då lär den lilla motorn få slita.
PLUS: Fyrhjulsdriften, pigg och snål motor, väghållningen.
MINUS: Sittkomforten, bullrig, dyra lastbågar.
Med dieselmotor och fyrhjulsdrift är Suzuki SX4 S-Cross en snål bil som går fram i alla väder. Någon lyx handlar det inte om. Inredningen är enkel men robust och allt fungerar som det ska. Suzukis crossover är en reko bil som är lätt att leva med. Det är en duktig dragbil som klarar 1 500-kilossläp. Under vårens källarröjningar har den gått skytteltrafik med fyllda kärror till återvinningen.
I landsvägskörning kan förbrukningen sjunka under en halvliter, för utväxlingen på sexan är hög. Med en kärra på släp orkar bilen inte på högsta växeln utan måste köras på femman. Den blir inte märkbart törstigare för det.
Efter att ha varit på verkstad och fått styrningen omprogrammerad och kardanaxeln bytt går Suzukin stadigare på vägen och är fri från störande vibrationer. Nu är den trevlig att köra, men inte så långt för sätena har inte någon påkostad stoppning. Efter några timmars färd har både förare och passagerare fått träsmak.
Med kardanbytet försvann det dova dånandet som varit jobbigt för öronen. Men det är ändå inte särskilt tyst i kupén. Sommardäcken kan väsnas hårt på skrovliga vägar och dieselmotorn knattrar med grov stämma. Uppenbart är att Suzuki inte lagt några stora summor på ljudisolering.
Den höga sittpositionen ger bra överblick över trafik och omgivningar. Men höga bilar kan vara lömska i hårda svängar. Suzukin får dock godkänt i en undanmanöver, även om den är lite läskig. Karossen svajar våldsamt och ESP-systemet slamrar, men hjulen håller ett stadigt grepp i asfalten och bilen går som föraren styr.
Vår bil är utrustad som Exclusive och har mobilanslutning och navigering. Mobilen använder vi med viss försiktighet sedan vi upptäckt att varenda ord som personen i andra änden säger hörs tydligt utanför bilen. Föraren hörs däremot inte.
Suzukis crossover kan förses med många tuffa och praktiska tillbehör. Men det kan bli dyrt. Hos Suzuki fick vi betala 3 154 kronor för ett par lastbågar. Toyota sålde identiska bågar för nästan halva priset.
PLUS: Smidigt drivsystem, snål, stort lastutrymme.
MINUS: Lastvikten, får inte dra släp, vek bakfjädring, krånglig navigeringsdator.
Skrymmande prylar, som ett hopfällt båtkapell med ställning och allt, går bra att frakta i Toyotan, om baksätet fälls. Lastutrymmet är brett och högt och under golvet finns flera bra fack. Toyota verkar ha spionerat på Skoda, för Auris har samma lösning med separata kassetter för insynsskydd och skyddsnät.
Hybridkombin har dock begränsningar som lastbil. Den får bara bära 340 kilo, vilket inte ger utrymme för så mycket packning om passagerarna är tunga. Men bilen orkar inte mer. Med folk i baksätet och fullstuvat lastutrymme knäar bakvagnen. Fjädringen är lite för mjuk.
Trots att Toyotan sjunker ihop under sin last är den pålitlig att köra, men det hänger på elektroniken. I den snabba undanmanövern går ESP-systemet in med kraft och bromsar farten så bilen sen lugnt kan svängas.
Kombin har tillnamnet Sports Tourer, men särskilt sportig är den inte. Karaktären är mera åt det mjuka, tysta hållet. Lite mera temperament går att locka fram med körläget ”Power” då bensin- och elmotor ger maximal effekt. Men vanligare är att vi kör hybriden på läge ”Eco” då drivsystemet ställs in på snålläge. Och snål är den. Färddatorn kan berätta att vardagsförbrukningen ofta ligger under en halvliter per mil.
Hybridtekniken är imponerande smidig och gör bilen väldigt lättkörd. Det är bara att peta växelväljaren i drive-läge och trampa på gasen. I stadstrafik drivs bilen ofta enbart med el. Batteriet, som laddas när bilen körs, har kraft för ett par kilometer i låg fart men det märks inte när bensinmotorn går in. När bilen accelererar ger sig däremot de 99 hästarna i den bensindrivna 1,8 litersmotorn tillkänna med ett högt, ansträngt surrande.
Motorernas sammanlagda effekt är 136 hästar vilket räcker i de flesta situationer. Men någon dragare är inte Aurishybriden. Vår bil får inte dra något alls, men Auris säljs numera i en version som går att förse med dragkrok. Men trots att batteriet i dragmodellen har extra kylning får bilen bara släpa på en 345-kiloskärra.
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Det är nog ingen hemlighet att Peugeot har satsat på kombimodellen 308 SW för den som söker en så praktisk bil som möjligt, och den tillhör de rymligaste och bästa i sin klass. Halvkombin ska snarare ses som en bil för paret eller den ensamstående med en liten familj och inte så stora barn, eller de som inte har barn alls. Komfort, körglädje, vägegenskaper och med fina motorer (inte den Vi Bilägare testar, utan de andra - 1.2 PureTech turbomotorerarna och Blue HDI-dieslarna).
Skärmen har snabbval, de sitter vid sidan om skärmen. Man kan sköta defroster etc. utan att gå in i menyn för klimatanläggningen. Eftersom klimatanläggningen är så välfungerande så behöver man normalt inte gå in och pilla på den, utan man ställer ett värde och sen låter man tekniken hålla den och sköta sig själv. Men jag förstår det kan vara ovant om man är van vid andra märken som man kan behöva pilla mer på och då är det svårt att vänja av sig och hålla fingrarna borta, särskilt för den som ofta kör många bilar. Men för den som köper en 308 och inte kör så många olika bilar hela tiden, den kommer till slut inse och förstå hur man använder systemet och att det faktiskt fungerar utmärkt med minimal input från användaren.
Skoda bara växer. Tjeckerna är nog inte så dumma i alla fall. Ska bli spännande att få prova Octavia Scout nu i veckan. Kanske ett alternativ som tjänstebil? Gäller bara att skita i vad folk har för förutfattade meningar.
Jag hoppas innerligt att ni vet om att Auris hybrid inte har 3 växellägen utan 4 ? Man kan välja normal, el, eco, eller Power, du trycker in knappen för valt läga men om du trycker en gång till så kopplas det ur och bilen går i normalläge.
På er beskrivning blev jag tveksam on ni verkligen insett detta ?
Här kan ni se mina intryck efter en månads körning i hybridstafetten :)
https://www.youtube.com/watch?v=18N-KBGGuBU
Octavian *vinner*....ganska väntat med de generna.
Scouten på väg in i hallarna, då får det bli en sväng och kolla den.
I Eco-läget fungerar inte farthållaren på Auris HSD så gissningsvis är det inte det läget dom kör på i alla fall. Men är bilen så märkligt konstruerad att inte en kvinna kan köra den så vete f-n om den är intressant...
I testet av 308'an klagade ViB på att sidofacken i dörrarna var förstora, nu klagar man på att det inte finns några småfack att lägga småprylar i. Undrar då om även de 2 facken mellan framstolarna är för stora eller kort och gott varför går de ej att använda? Det främre har visserligen mugghållare men den går att fälla undan bakåt för att ge en plan botten.
Körde för övrigt en C4 Picasso i somras under 1 vecka med vad jag antar samma touchscreen som 308'an, fungerar hyfsat tycker jag, speciellt svårt att träffa rätt är det inte däremot en del bläddrande mellan tex radio och AC läge. Separata rattar för tempinställning är bättre men det fungerar med det här upplägget också!
Quattron, håller med dig. Är nu på G och skall byta bil. Valet står mellan Golf kombin och Octavia. Just nu kan jag köpa en Octavia 140hk bensin Drivers edition billigare än en Golfkombi med 105 Hk bensin med liknande utrustning-vill ha dragpaket och klimatanläggning. Känner ingen skillnad i kvalitetskänsla i inredning och eftersom jag och frun upplevde 105 Hk motorn som lite för klen-det var mycket stor skillnad upp till 140hk lutar det åt Octavian. Golfkombin med 140hk motorn blir jättedyr. Just nu bearbetar jag mitt statustänkande och mina förutfattade meningar-Tjeckerna är nog inte så dumma i alla fall.
Det var faktiskt så att i den förra generationen Auris hybrid skrev man till och med i den svenska broschyren att det fanns 3 olika körlägen ? Men det fanns 4 även i den
Pi farthållaren funkar alldeles utmärkt i eco-läge, däremot tror jag inte den går i el läget
Stefan Eriksson: Köp Octavian. 140 hästarsmotorn är en diamant. Har en golf med den och är übernöjd :-)
@ Simon nr1
Spännande att någon gör egna videoinslag, ser fram emot fler tester av bilar som inte är Toyota!
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.