Provkörning: Volvo V60 D3

Poolen skimrar turkosblå i den ljumma kvällen. Solen har försvunnit bakom trädgårdens höga träd när ridån dras bort från scenen som byggts upp på gräsmattan. Volvos nya kombi glänser silvrigt i strålkastarljuset.

V60 presenteras i exklusiv miljö. Hotellet, i vars trädgård Volvoscenen är byggd, ligger i norditalienska Verona och är berömt för sin inredning; det står designmöbler och konstverk i varenda vrå. Platsen är vald med omsorg för att passa V60. Det handlar mer om läcker design och vässade köregenskaper än om lastförmåga.

Den trendige professionelle presentatören (ingen upputsad Volvotekniker här inte!) Dominic Gullick slår fast direkt:

– V60 har inte mycket gemensamt med andra Volvokombi. Detta är en mycket mer dynamisk bil.

Det syns på långt håll. V60 är låg och slank, vilket inte tyder på något överdrivet stort lastutrymme. 430 liter med baksätet uppfällt är mindre än konkurrenterna. Men lastförmågan är underordnad, även om bilen är väldigt vettigt inredd med tredelat baksäte och framstol som kan fällas ihop.

Halvt ny
Egentligen är det bara en halv ny bil som Volvo presenterar. Fram till mittstolpen är V60 och S60 identiska. De har praktiskt taget samma chassi med stabila fjäderben fram och en bakvagn med fyra länkarmar; en konstruktion gjord för hårdkörning.

Vi väljer provkörningens krokigaste vägslinga. Det är väldigt underhållande att driva bilen genom svängarna. Den styr villigt och precist och hjulen håller stadigt fast i asfalten. Det sker till viss del med hjälp av teknik som kallas Corner Traction Control: i kurvorna bromsas det inre drivhjulet lite samtidigt som mer kraft överförs till det yttre. Det minskar risken för att bilen ska understyra, det vill säga kasa med framhjulen om farten är för hög i en kurva.

Jag lyckas knappt få däcken att gnissla, hur hårt jag än trampar på gasen. V60 är mycket väl balanserad. Och bekväm. I guppiga svängar rör sig karossen ganska mjukt, men fjädringen känns ändå fast och trygg. Över hårda skarvar och brunnslock rullar hjulen med dova, mjuka dunsar som skvallrar om påkostade bussningar i hjulupphängningarna.

V60 är en tyst bil. Visserligen är italienska vägar släta och skapar minimalt med däckbuller, men inte heller motor eller fartvind stör. I jämn fart, ska tilläggas. Den nya 1,6-litersmotorn är ganska vass i tonen när jag accelererar.

180 hästar
Beteckningen T4 på bakluckan betyder att V60 drivs med en ny, fyrcylindrig maskin från Ford. Med hjälp av direktinsprutning, variabla ventiltider och turbo lyckas motorteknikerna locka ur den blott 1,6 liter stora motorn hela 180 hästkrafter och ett vridmoment på 240 Nm redan från 1 600 varv.

Även om motorn är liten till växten har den tillräcklig kraft för att ge V60 bett i accelerationen. Men växellådan hjälper förstås till. Den kallas Powershift och är en dubbelkopplingslåda av samma typ som Volkswagens DSG – i praktiken en manuell låda som växlas automatiskt. Växelbytena sker sekundsnabbt och nästan utan ryck. Bara en gång, när jag trampar gasen i botten för att köra om en långsam bil, hänger inte växellådan med riktigt.

1,6-litersmotorn ska klara sig med 6,5 l/100 km och snålare blir den med en liten knapp, märkt ”Drive”. Den får växellådan att lägga i friläge när föraren släpper gasen. Då rullar bilen fritt med motorn på tomgång och den rullar lätt. Bara vägen lutar nedåt det minsta håller V60 trafikrytmen utan problem och utan motorhjälp.

Med Drive-läget får jag snabbt ett nytt körsätt: några sekunders bestämd gas, sen en lång sträcka frirullning. Så fort vägen lutar utför lyfter jag automatiskt foten från gasen. Jag lyckas inte mäta någon förbrukning, men enligt Volvos motortekniker kan en duktig förare spara mellan fem och åtta procent bränsle genom att använda frikopplingen. Det ska räcka för att bilen ska klassas som miljöbil. Tyvärr går inte tekniken att köpa förrän i mars nästa år.

Den automatväxlade lådan finns bara till 180-hästarsmotorn i början. Samma grundmotor, fast med manuell låda, kommer i en 30 hk svagare version. Det blir i början den billigaste versionen med ett pris på 250 000 kronor.

En bil som ska tävla med tyskarna i premiumklassen måste ha många motorer och det får V60. Bara två versioner finns på provkörningen. Den fyrcylindriga 1,6-litersmotorn är visserligen imponerande, men Volvos tvålitersdiesel på 163 hk är ändå ett läckrare motorval.

Med sina fem cylindrar sjunger den mustigare och vackrare än den morrande fyran och vridmomentet på 400 Newtonmeter, som utvecklas redan från 1 400 varv/min, gör den råstark och lättkörd.

Säkerhet för 18 000 kr
Ingen annan Volvokombi har varit så späckad med teknik som nya V60. Alla körhjälpmedel, exempelvis en extra känslig och snabb sladdhämmare, Corner Traction Control liksom mycket avancerade och effektiva bromsar är standard.

Det är också systemet City Safety, vilket bromsar bilen automatiskt om den i låg fart riskerar att köra in i en framförvarande bil.

Därutöver finns ett antal säkerhetssystem med Pedestrian Detection med full autobroms som glansnummer. Det är ett system som känner igen fotgängare och som slår till bromsarna om någon dyker upp i riskzonen för att bli påkörd. I farter upp till 35 km/tim hinner bilen stanna.  

Driver Alert, som larmar om föraren verkar bli trött och okoncentrerad, och döda vinkel-varnaren BLIS är andra system som ingår i ett säkerhetspaket. Volvo bjuder nämligen inte på sin bästa teknik utan tar ordentligt betalt. 18 000 kronor kostar det för den V60-förare som vill åka extra säkert.

Utöver säkerhetssystemen finns det mesta av lyx- och nyttoprylar att köpa till V60. Utrustningslistan innehåller 68 poster, bland annat uppfällbara barnkuddar i baksätet och aktivt chassi med tre ställbara hårdhetsgrader. Fyrhjulsdrift finns till de starkaste versionerna T6 (304 hk) och D5 (205 hk).

V60 kostar 10 000 kronor mer än motsvarande S60 men trots att kombin är mera praktisk blir den inte bästsäljare i 60-programmet. Av de cirka 150 000 bilar som tillverkas står ett V bara på 60 000. Den ska till exempel inte alls säljas i USA. Men vilken bil som blir populärast bland svenska köpare behöver man inte ens gissa.