Provkörning: Volvo V40 T5 R-Design (2012)

Det var i mitten på 1990-talet allt började. Då lanserades Volvo 850 T-5R, eller T-Gul som den kallades i folkmun. Med 240 hk mellan framhjulen och prestanda i sportvagnsklass blev bilen snabbt populär bland gasglada kombivänner.

Året därefter, 1996, kom T-Röd – eller som den egentligen hette 85o R (T5 hade då försvunnit ur modellbeteckningen). I allt väsentligt var T-Röd identisk med T-Gul, men hade fått en förstärkt växellåda för att bättre kunna hantera krafterna från motorn.

I början av nästa år kommer nästa "T-Volvo". Den här gången handlar det om en prestandaversion av V40-modellen, som fått tilläggsbeteckningen T5 och drivs av en 254 hk stark femcylindrig bensinturbo.

Köper man bilen med R-Designpaketet – à 40 500 kronor – får man den dessutom lackad i samma blå nyans som Volvos Polestar-trimmade tävlingsbilar. Den kulören är förbehållen T5:an, medan R-Designpaketet i övrigt finns som tillval på hela V40-serien.

Att nya V40 T5 är en snabb bil  behöver ingen tvivla på. Men minst lika imponerande som prestandasiffrorna är hur bra bilen får ned effekten i marken. Framhjulsdrivna bilar med starka motorer brukar ofta betyda irriterande drivkrafter i ratten. Så icke i V40 T5. Här är styrningen välgörande befriad från den typen av störningar.

Chassit som helhet får också med beröm godkänt. T5:an rinner kvickt och klippstadigt genom böjarna även när den pressas mot gränsen för sin förmåga. Ändå blir den aldrig störande stum i fjädringen (vår provbil hade standardchassi). En eloge till Volvos tekniker, som lyckats pricka rätt i den knepiga avstämningen mellan stabila köregenskaper och behaglig åkkomfort.

Däremot är T5:an ganska svår att mjukstarta från stillastående med sportläget inkopplat. Gasresponsen är alldeles för direkt och det går inte att dosera drivkraften korrekt. Resultatet blir bilen tar ett litet skutt framåt istället för att glida iväg lugnt och sansat. En skönhetsfläck som inte borde vara alltför svår att tvätta bort.

Vid aktiv körning fungerar sportläget desto bättre. Det påverkar bland annat gas- och styrrespons samt automatådans växlingspunkter och gör att bilen vaknar till lite extra och liksom bara ber om att köras.

För att få en referens till T5:ans egenskaper tog vi med oss en V40 T4 på ett av fyramila-varven runt testslingan. Normalt sett upplevs T4:an som både pigg och rapp, men i jämförelse med sitt motorstarkare modellsyskon kändes den på gränsen till slö och blev nästan generande frånåkt.

Helt klart får man en hel del för slantarna om man lägger ned extra tusenlappar som krävs för att komma över en V40 T5.

Såväl Audi, BMW som Mercedes har all anledning att se upp för den knallblå Volvon...

Diskutera: Vad tycker du om Volvo V40 T5 R-Design?