Provkörning: Volkswagen Tiguan (2016)

Fronten måste vara stark, men inte hotande, säger Thomas Treptow, produktchef för Tiguan i Tyskland. Och nog ser andra generationen av kompaktsuven lite hårdare ut. 

Tiguan vilar på goda meriter sedan introduktionen 2007: 22 000 exemplar av föregångaren sålda i Sverige och över 2 000 förbokningar av nya modellen i svenska ordersystem hittills. Kanske är de vassare formerna ett sätt att armbåga sig fram i det numera överbefolkade segmentet? Ingenjörerna i Wolfsburg har plockat fram ett tungt artilleri för att klara uppgiften. 

Tiguan blir första suv baserad på Volkswagens ändringsbara byggplattform MQB. Det innebär att den vuxit några centimeter åt alla håll (utom höjden, där den är tre centimeter lägre) och fått 50 liter extra bagageutrymme. 

Den tar sig lätt runt i terrängbanan som anlagts för biljournalisterna. När det ska balanseras på smala brädor eller krafsas uppför en backe med nosen pekandes uppåt i skyn är det tacksamt att kunna se vad som händer runtomkring bilen med omgivningskameran Area View (tillval, 8 400 kronor). På vägen ner hjälper Hill Descent Assist till att begränsa hastigheten till högst 30 kilometer i timmen. Den kopplas in när lutningen är tio procent. 

Tiguan är lättstyrd och från min höga sittposition manövrerar jag den med lätthet i Berlins stadstrafik utan att den känns klumpig. Enda gången jag känner mig obekväm är när jag hamnar i fel körfält i rondellen vid Segerkolonnen, men det har såklart inget med bilens prestanda att göra.

Tyvärr fick jag inte chans att låta bilen sträcka ut i högre hastigheter på motorväg, där jag upplevde förra modellen som stundtals svajig på 120-sträckor. 

Den sjustegade DSG-lådan växlar med mjuka övergångar redan på låga varv för att maximera effektivitet. Gasresponsen kan dock bli något fördröjd vid kraftiga accelerationer. 

Det är vanskligt att uttala sig om bullernivåer, då den tyska asfalten är mindre grov än i Sverige, men jag upplever nya dieselmotorn som mindre ”knattrig” än den förra.

Förarmiljön känns logisk och är lätt att hitta i. Var sak har sin plats enligt strikt tysk ingenjörskonst. Men blir det så logiskt att det blir tråkigt? Jag upplever hela bilen som rätt så själlös utan vare sig egensinnighet eller personlighet som gör att den sticker ut. En högst subjektiv iakttagelse och kanske är det bara jag som letar fel?

Hur som helst blir den säkert en storsäljare i Sverige. ”Lilla” Tiguan får dra 2,5 ton och av de som förbokat hittills har 96 procent valt dragpaketet (9 900 kronor) med dragkrok och backkamera. 

Den förväntade volymmodellen som vi provkörde duckar precis in under den magiska gränsen på 7,5 basbelopp, vilket gör den till en stark kandidat på tjänstebilssidan. Den är något dyr i förhållande till vissa konkurrenter, men vad som ger Tiguan fördel här är dels dragvikten och fyrhjulsdriften som är standard i alla svenska versioner, dels alla säkerhetssystem som ingår. Ett urval av det som inkluderas i priset är autobroms som upptäcker fotgängare, adaptiv farthållare, parkeringssensorer, samt filhållningsassistent som varnar och motstyr om föraren oavsiktligt lämnar körfältet.  

Vid krock med cyklist eller fotgängare höjs motorhuven med pyroteknik för att minimera skadorna, vilket borde bidra till höga betyg i Euro NCAP:s kommande krocktest. 

Suvens nödvändighet kan debatteras i det oändliga. Speciellt nyttan med alla småsuvar som på senare år ploppat upp som svampar i bilvärlden. 

För mig är ändå Tiguan en vettig suv som vore ett bra alternativ för mina föräldrar. De bor ute på landet, högst upp i en grusbacke med dräneringskanaler för regnvattnet, där 20 centimeter markfrigång kommer väl till pass. Fyrhjulsdriften är en välbehövlig trygghet och hjälp på vintern när den branta backen snöar igen.

Diskutera: Vad tycker du om Volkswagen Tiguan?