Provkörning: Renault Mégane

Att utveckla en bil som brädar konkurrenterna i bilvärldens kanske tuffaste segment är inte den mest tacksamma uppgiften.

Men skam den som ger sig, tänker jag och öppnar förardörren till nya Mégane (som återigen ska skrivas med accent efter en tid utan).

Att det är en låg bil, två och en halv centimeter lägre än tidigare, märks tydligt. Som förare får man åla sig ner i sätet.

På plats drar den stora pekskärmen, som sitter som en läsplatta mitt på instrumentbrädan, till sig blicken. Annars är inredningen sober, men inte fri från fransk originalitet ska det visa sig.

Ett knapptryck får dieselmotorn på 130 hästar att skallra igång. Motorn har anpassats för avgaskravet Euro 6 men är i grund och botten en konstruktion med sju år på nacken. Det är inte den mest moderna maskinen, vibrationerna fortplantar sig i ratten och växelspaken, och det brölar från motorrummet när jag gasar iväg.

Desto mer imponerar de generösa och välstoppade framstolarna som förefaller ta väl hand om kroppen.

På motorvägen utanför Lissabon, där provkörningen äger rum, famlar jag efter knappen till farthållaren. Positionen på mittkonsolen är varken självklar eller smidig. Volymknapparna är också gömda på en spak bakom ratten. Inte en fransk bil utan vissa egenheter, som sagt.

Att ställa in temperaturen är däremot busenkelt, Renault har klokt nog behållit de fysiska reglagen och inte fallit för frestelsen att baka in alla funktioner i pekskärmen. Den senare fungerar bra som kommandocentral, även med handskar på, men knappar och vred är alltid enklare att hitta utan att släppa blicken från vägen.

Helt enkelt är det däremot inte att peka rätt på skärmen. Särskilt inte när bilen rullar över skarpa ojämnheter, vilket orsakar rejäla smällar i bakvagnen.

Snart kommer ett kurvigt vägparti och Mégane är med på noterna, styr dit föraren pekar och ligger stabilt i böjarna. Stadgan kommer sig bland annat av att bilen blivit nästan fem centimeter bredare. Motorn visslar konstigt vid jämn belastning men kraften är fullt tillräcklig och den manuella lådan är lätt att jobba med.

Fem körlägen finns att välja mellan men skillnaderna är små. Motorljud och gasrespons justeras en aning och den digitala instrumentskärmen byter färg – ingen sensation direkt.

Mycket finns att utforska i multimediasystemet. Till exempel ett resespel där passagerarna så fort som möjligt ska hitta olika saker i trafiken. Taxibilar, skyltar eller registreringsskyltar som börjar på olika bokstäver. Efter en spelomgång försöker jag istället spana efter andra generationens Mégane, den med den avhuggna rumpan, men ser inte en enda.

Längre fram behöver jag backa och det är tur att bilen har backkamera. Bra bakåtsikt har prioriterats ner för att få till formen på bakpartiet.

Baksätet är hyfsat rymligt, mina 187 centimeter får plats, men det är ganska instängt och framför allt knöligt att ta sig i och ur. Trösklarna är breda och långa passagerare måste ducka vid urstigning för att inte slå huvudet i taket.

Mégane byggs på samma plattform som Talisman och Espace. Det betyder bland annat att bilarna har samma radarbaserade autobroms. Systemet reagerar på bilar men inte på fotgängare, och av någon outgrundlig anledning är tekniken avstängd under 30 km/tim.

Utöver motorn i provbilen finns dieslar på 110 eller 165 hk, bensinare på 100, 115 eller 130 hk, samt fyrhjulsstyrda toppversionen GT på 205 hk. 2017 kommer även en dieselhybrid.

När det gäller rostskydd brukar Renault tillhöra de bästa och nya Mégane ska vara lika seriöst behandlad som tidigare.

Tillverkningen i spanska Palencia har dragit igång men vad bilen ska kosta i Sverige är fortfarande oklart. ”I nivå med Opel Astra”, är den enda ledtråden från Renault, vilket borde betyda ett instegspris någonstans kring 160 000 kronor.

Allt som allt känns nya Mégane som en vettig bil som säkert kan gå hem i Sverige, särskilt när kombin kommer efter sommaren, men det finns några svagare sidor och konkurrensen är som sagt stenhård.

Diskutera: Vad tycker du om nya Renault Mégane?