Provkörning: Honda Jazz (2018)

Fram tills nu har det enda motoralternativet till Honda Jazz varit en 1,3-liters bensin utan turbo. 103 hästar låter tillräckligt i en bil på fyra meter men vår erfarenhet är att motorn måste varvas ganska hårt för att hänga med i vanligt vardagstempo.

Nu har Honda skohornat ned en 1,5-litersmotor i det tajta utrymmet under huven. Inte heller den är turboladdad men effekten hoppar upp till 130 hk. Att bilen fått en vitamin-injektion är tydligt. Den starkare motorn behöver inte piskas på samma sätt, vridmomentet är högre och kraften kommer vid lägre varvtal, vilket betyder mindre surr och att körningen blir lite mer avslappnad.

Hur intressant det är med accelerationstider kan diskuteras men det säger ändå något att 1,5:an gör noll till hundra på 8,7 sekunder medan 1,3:an behöver 11,4, enligt fabrikens uppgifter. Viktigare är att bilen känns piggare i vardagssituationer. Segdragningsförmågan på höga växlar är inte oändlig men uthålligheten är klart större. Kanske skulle man kunna önska sig högre utväxling på sexan, 3 000 varv vid 100 km/tim är ganska högt.

Växellådan, sexstegad manuell, är lättarbetad men den som vill slippa spakandet kan välja en ”steglös” CVT-automat (12 000 kr) som känns nästan som en traditionell automatlåda tack vare sju simulerade växellägen. Förbrukningen, när vi kör en landsvägsetapp, håller sig på ungefär samma nivå som de officiella laboratoriesiffrorna.

Den nya motorn debuterar i samband med en ansiktslyftning. Ingreppen är koncentrerade till fronten som gjorts om för att likna andra nya Honda. Ny är också modellversionen Dynamic som utmärker sig med svarta 16-tumsfälgar och sidospeglar, stötfångare fram och bak med röda linjer, LED-lyktor och en liten spoiler på bakluckan, samt stol- och rattsömmar i orange. Värt att veta är att 1,5-litersmotorn bara säljs i kombination med just Dynamic. Grundpriset är 187 500 kr. Det är 23 000 kr mer jämfört med Jazz 1,3 Comfort.

Riktigt glänser gör Jazz när det kommer till utrymmen och praktisk nytta. Den högbyggda och nästan lådformade karossen är sällsynt välutnyttjad och smart inredd. Baksätet måste vara ett av bilvärldens fiffigaste. Den tvådelade sittdynan kan enkelt fällas upp, ungefär som biofåtöljer, och vips blir golvet bakom framstolarna ett högt extra lastutrymme. Sittdynan sjunker också ned vid fällning av baksätesryggarna så att lastgolvet blir slätt. Ovanligt låg tröskel in till bagageutrymmet underlättar inpackandet.

Ytterligare en finess är att passagerarstolen kan lutas bakåt till horisontellt läge, antingen för att lasta långa föremål eller för att sittligga i baksätet, som på bilden här ovanför. Men var försiktig med fällningsspaken! En lätt vickning får stolsryggen att tjonga tillbaka till upprätt läge. Den här testchauffören råkade fånga rörelsen med ansiktet, med en blåtira som följd.

Hela kupén ger ett luftigt intryck. Sikten är bra åt alla håll. Bak sitter man upprätt och platt men med gott om benutrymme. I stadstrafik är Jazz hur lätthanterlig som helst men bilen har sina begränsningar utanför stan. Fjädringen är struttig på dålig väg, vägbullret ekar i huvudet och man får snart träsmak av den ganska klent stoppade förarstolen – klassiska småbilsproblem allihop.

Helhetsintrycket är också att bilen är ganska tunt och enkelt byggd. Rostskyddet fick betyg ett av fem i ett tidigare test i Vi Bilägare (nr 14/2016), vilket kan vara ett orosmoln på sikt. Glädjande är dock att automatisk nödbroms, som upptäcker och bromsar för bilar och fotgängare men inga fordon på två hjul, är standard.

Diskutera: Vad tycker du om Honda Jazz?