Provkörning: Fiat Tipo (2016)

Det är lätt att glömma men Fiat har fler modeller på programmet än mode-bilen 500 och nyligen lanserade sportvagnen 124 Spider. Det säljs ett par vardags-Fiat också, som Punto och Panda, båda tämligen gamla vid det här laget. Sedan en tid finns också ett nytillskott som kanske kan gjuta nytt mod bland märkets försvarare i Sverige: Tipo.

Bekant? För drygt ett kvarts sekel sedan debuterade en femdörrars halvkombi med samma namn, därtill med den äran att Tipo 1989 utsågs till Årets Bil i Europa. Den låg i ”Golfklassstorlek”, var ovanligt rymlig och dessutom försedd med galvaniserad kaross för att hejda rosten. I Sverige hjälpte nu inte detta så mycket, Tipo förblev en udda syn hos oss tills modellen lades ned 1995.

Den nya generationen kommer i tre karossversioner. Först ut är sedanmodellen, sedan följer en halvkombi och en kombi. Med tanke på hur vår marknad ser ut hade det nog varit smartare för försäljningen att lansera kombin först, i synnerhet som Fiat tror att den ska ta åtminstone hälften av försäljningen.
 
Den provkörda sedanversionen med 110-hästars bensinfyra, standardmonterad sexväxlad automatlåda och ganska påkostade utrustningspaketet Lounge ger i alla fall ett gott och bitvis överraskande bra helhetsintryck. Instegspriset för Tipo med 1,4-motor är för övrigt så lågt som 129 900 kronor men en sådan inropare lär bli en raritet.

Tipo bygger till del på samma bas som exempelvis Jeep Renegade, den enda Jeep som byggs utanför USA. Linjeföringen är traditionell men bakpartiet med sitt stora (520 dm3) bagageutrymme är inte någon påhängd ”ryggsäck” utan ganska elegant integrerat i helheten. Somliga detaljer avslöjar Fiats ambition att skilja ut Tipo i den tämligen anonyma och vardagliga konkurrensen genom att erbjuda viss lyxkänsla. Grillen flinar glittrigt och brett, den skulpterade motorhuven ger viss karaktär, designen är ur vissa vinklar faktiskt ganska lik BMW:s 3-serie…

Helheten blir riktigt tilltalande, en proper bil. Under provtiden dök en hel del nyfikna också upp för att undra vad det handlade om för snygg sak.
 
Körningen är inte dum den heller. Motorn har en viss italiensk nerv som ger lite mer karaktär än åtskilliga andra maskiner i samma storlek förmår. Den sexväxlade automatlådan gör sitt jobb mestadels utan betänkligheter, men kan emellanåt tveka vid nedväxling och ”hänga kvar” en aning för länge. Fjädringen har mer spänst och karaktär än exempelvis Kias och Hyundais motsvarande modeller, men är ingen match för exempelvis Ford Focus. Tyvärr är styrningen en aning ”död” och har ett visst slack kring mittläget men ingen lär väl köpa Tipo för körentusiasmens skull. Fiats typiska ”stadsservoläge” finns också här men känns som en överloppsgärning när styrmotståndet redan i normalläge är så lågt.

Ljudnivån är enda egentliga plumpen i körprotokollet – det låter för mycket kring bakdörrarna/bakdäcken. Synd, motorn har annars en frisk ton och övriga komfortintryck är bra.

Kupén är rymlig för fyra, acceptabel för fem. Benutrymmet bak är tillräckligt utan att vara märkvärdigt och man sitter skönt på ganska skålade ytterplatser, mittplatsen däremot är inget vidare. Stolarna fram är också behagliga, liksom klädselkvaliteten, men justerbart svankstöd kostar extra. 

Inredningen är lågmäld men har tilltalande material och rakt igenom enkelt handhavande – utom i två detaljer. Dörrsidornas plast ser bitvis lite billig ut och färddatorns visningar är onödigt plottriga att se och hantera.
 
Grundpriset för Tipo med 1,6-liters bensinare och Lounge-utrustning är alldeles under 180 000 kronor. Några tusenlappar för respektive metalliclackering, 17-tumshjul, backningskamera, parkeringssensorer och navigering i en femtumsskärm drar upp priset till drygt 195 000 kronor.

I sig kanske inte alldeles fel sett till bilens kvaliteter men Fiat måste ändå ge ett bra totalerbjudande för att kunderna ska flockas, inte minst med tanke på märkets traditionellt skakiga andrahandsvärde för vardagsmodeller som denna.

Diskutera: Vad tycker du om Fiat Tipo?