Provkörning: Fiat Panda (2012)

I många länder är Fiat Panda en mycket vanlig bil. Sedan den första, kantiga Pandan kom år 1980 har namnemblemet tryckts fast på cirka 6,4 miljoner bilar. Man skulle alltså kunna byta ut hela den svenska personbilsparken mot Pandor och det skulle ändå bli två miljoner bilar över.

Men i Sverige är Panda sällsynt. Första versionen, som tillverkades fram till 2003, har väl rostat bort och den andra generationen blev aldrig någon hit, trots att den valdes till Årets Bil 2004. Under de senaste åtta åren har bara 813 Pandor gått till svenska köpare.

Anledningen är inte bara en svag säljorganisation. Fiat Panda har nog också varit alltför liten för svensk smak. En trestjärnig krocksäkerhet är inget som lockar bilköpare som ska dela vägar med stora suvar och hänsynslösa varubussar.

Men nu kanske Panda blir ett mer intressant alternativ. Den bil som ska lanseras i Sverige i september ser förvisso nästan ut som gamla Panda, men är en helt ny bil med betydligt bättre egenskaper. Den fick visserligen bara fyra stjärnor i Euro NCAP:s krocktest nyligen, men det berodde på att alla versioner inte har antisladdsystem.

Fiat har lovat att ESP ska bli standard (men inte förrän i höst) och då blir Panda lika säker som konkurrenterna i minsta klassen. Säkrare ändå, förresten, för den kan utrustas med ett system som upptäcker hinder framför bilen, bromsar automatiskt och förhindrar kollisioner i farter under 30 km/tim. Det ska erbjudas till ett lågt pris, cirka 400 euro.

Förbluffande stor inuti
Panda är fortfarande en liten bil, trots att längden ökat med elva centimeter och bredden med fem. Men karossens form ger innerutrymmen som är förbluffande stora. Ett par karlar på över 180 centimeter får obehindrat plats i baksätet. Det kan skjutas 16 centimeter i längd, vilket ger ett lastutrymme som varierar mellan 225 och 260 liter – lika stort som i en Volvo C30.

Fiats italienska provkörningar brukar vara kaotiska och att köra Panda blir inget undantag. Med en knapphändig vägbeskrivning skickas vi ut i Neapels galna trafik. Under ett par timmar lyckas vi undvika ett dussin krockar med vespor och upphetsade bilister, för Panda är kvick att manövrera och farorna går att upptäcka tack vare stora rutor.

Vi åker förstås fel och hamnar i en illa underhållen förort där de stenlagda gatorna är trasiga och gropiga.

Undertill är Panda identisk med Fiat 500, men har lite mjukare sättning. Den rullar med lugna rörelser och utan oljud över guppen. Bilen verkar ordentligt ihopskruvad och det är vad man kan vänta, för Panda byggs i Fiats modernaste fabrik utanför Neapel. Där ansvarar cirka 600 robotar för att svetsfogarna hamnar där de ska, de mänskliga arbetarna har fått en gedigen utbildning och kvalitetskontrollen är rigorös.

Stadstrafiken är Pandas rätta element, men förvånande nog finns den inte att köpa med automatlåda förrän nästa år. Den manuellt femväxlade lådan är dock lätthanterlig och det är tur, för den används ofta.

Klen motor
I provbilen sitter Pandafamiljens starkaste maskin, 85 hästkrafter. Den har bara två cylindrar och arbetar med en rätt dov, surrig ton som emellertid inte är oangenäm. Men motorn låter starkare än vad den är.

Vridmomentet är klent och utväxlingen inte så väl anpassad till vridmomentskurvan. Ofta sjunker varvet för lågt och då orkar motorn nästan ingenting. Man får växla ned både ett och två steg för att få sprutt på bilen.

Vilka motorer som Panda får med sig till Sverige är inte bestämt. Det finns tre till, varav en diesel.

I sin nya, större kostym skulle Fiat Panda säkert kunna hävda sig i minsta klassen, även i Sverige. Men hur det går hänger nog inte så mycket på bilen som på om det finns återförsäljare till den.

Diskutera: Vad tycker du om Fiat Panda?