Biltest: Volvo V70, Audi A6 Avant, Mercedes E-klass Kombi, Jaguar XF Sportbrake, Skoda Superb (2013)

Annonsen i det påkostade amerikanska motormagasinet var förförisk. I motljus låg den lilla sjön alldeles stilla, strändernas täta granskog speglades i vattnet och mitt i bild gled försiktigt en eka med en fritidsklädd man som fäst sitt metspö i relingen. Året kan ha varit 1988 och den enda texten löd:

”Try selling this Swede a cramped car”, undertecknat ”Volvo Wagon”.

Försök att sälja en trång bil till den här svensken – jo tack, utrymmen i bil är en folkets huvudangelägenhet och den stora kombimodellen som typ har länge varit favorit hos oss. Vi gillar att ta med prylar till sommarnöjet, till fjällen eller hem från byggvaruhuset. Vår drift att om helgerna åka med proppfullt lastutrymme till återvinningscentralen är lika omhuldad som outgrundlig. Vi är helt enkelt en kombination.

Så är det också hösten 2013 men den eviga listettan Volvo V70 får ta i allt mer för att hålla framför allt Volkswagen Passat stången. Det finns ännu fler utmanare, marknadskriget är tuffare än någonsin. I väntan på en helt ny V70 om ett par år (först ska Volvo få nästa XC90 på banan) har Sveriges mestsäljare just fått en del smink på in- och utsidan. Det har konkurrenterna också, under året har det ansiktslyfts mer eller mindre synligt i nästan varje europeisk designstudio.

I testet ingår följande uppställning:

1. Audi A6 Avant 2,0 TDI, 177 hk, sexväxlad manuell växellåda, grundpris 356 000 kr.
2. Jaguar XF Sportbrake 2,2 i4D, 163 hk, sexväxlad automat, grundpris 424 900 kr.
3. Mercedes-Benz E 220 CDI Kombi, 170 hk, sjuväxlad automat, grundpris 389 900 kr.
4. Skoda Superb Kombi 2,0 TDI 4x4 DSG, 170 hk, sexväxlad dubbelkopplingslåda, grundpris 309 900 kr.
5. Volvo V70 D3 Summum, 136 hk, sexväxlad automat, grundpris 360 000 kr.

Dyra bilar, ändå inte alls ovanliga på våra vägar, Jaguar undantagen. Påkostade bilar, men grundpriserna berättar bara halva sanningen om den verkliga prislappen när all möjlig och omöjlig utrustning lagts på. Bilar med pris- och kulturskillnader – att jämföra en stor kombi från Skoda med en Jaguar i samma storlek vore en omöjlighet för några år sedan, men nu går det att undersöka om prisgapen motsvaras av upplevda och faktiska egenskaper.

En stor kombi måste först och främst vara rymlig. Därför inleds testveckorna med lastning av drickabackar och mätning av kupéutrymmen långt nere i Vi Bilägares underjordiska garage. Lastningen säger mycket om utrymmenas disposition.

I Audi lyckas vi trycka in 16 backar med baksätet uppfällt och 38 när det är nedfällt. Lastutrymmet är brett, åtminstone bakom hjulhusen, och vore det inte för karossens sluttande final skulle Audi höra till de verkliga lastslukarna. Nu är den sämst, tillsammans med Jaguar som når samma maxresultat men bara klarar 14 backar med uppfällt baksäte. XF Sportbrake har sämre lasthöjd och bredd och det är på håret att bilen sväljer golfbagar på tvären, ett väldigt tänkbart användningsområde för just den här bilen. Den starka LED-belysningen i utrymmet är ändå ett klart plus.

Skoda Superb ser massivt rymlig ut men i bagagedelen är måtten ordinära, trots allt. Maximalt 42 backar och 19 med uppfällt baksäte förklaras av att utrymmet är ganska smalt, om än regelbundet och lättlastat, samt att det sluttar ungefär som på Audi. Volvos tydliga lådform kommer helt till sin rätt i detta moment, med total kapacitet på 45 backar och 21 med uppfällt baksäte, som dessutom är delat i tre och därmed ger flexibilitet. Det går till exempel att åka fyra i bilen och ändå få med sig ett par brädor eller skidor.

Mercedes slukar klart mest, maximalt 49 backar och 24 med baksätet uppfällt är i en klass för sig.

Kapaciteten är inte allt, praktiska detaljer kan också spela stor roll. Automatisk öppning av bagageluckan är alla testbilarna utrustade med, Mercedes har dessutom automatisk stängning från förarplats. I Volvo hålls det lyfta bagagegolvet uppe av gasdämpare när man vill rota i facket under, i Mercedes och Audi rullar insynsskyddet upp/ned med bagageluckan och med hjälp av golvskenor och fästanordningar kan man i alla bilarna säkra lasten efter behov. Insynsskydden är av lite olika kvaliteter (bäst i Audi/Mercedes, sämst i Volvo) och kan lossas mer eller mindre enkelt. Det i Mercedes väger bly men är ändå lätt att ta ur/sätta på plats och osar av tysk perfektion.

Skillnaderna i lastkapacitet är stor (se tabellerna i det fullständiga testet, som går att köpa via länken ovan): Mercedes får ta 595 kg som mest medan Jaguar inte klarar mer än ynkliga 398 kg, vilket motsvarar fem normvuxna och bara 23 kg bagage, trots att bilen är standardutrustad med luftfjädring bak.

Skoda har störst passagerarutrymme och är det givna valet för en långbent familj. Maken till benplats i baksätet finns knappast på den här sidan bilar med förlängda karosser, men baksätet är ganska smalt och man sitter helst inte fler än två där. Bakåtvänd barnstol ryms lätt på alla platser i Skoda och hyfsat lätt i de övriga testbilarna, utom i Jaguar där det är alltför trångt för teststolen på mittplatsen bak.

Även Mercedes har rejäla innerutrymmen och dessutom generös takhöjd i baksätet. I Volvo sitter man på klassiskt manér mer ”upprätt” och lite ”på” bilen eftersom förarstolen inte kan sänkas tillräckligt, men utrymmena är i praktiken större än de ger sken av. Även Audi och Jaguar har goda utrymmen, i XF noterade vi särskilt den enorma skjutmånen för förarstolen och i Audi har även passagerarna bak bra stöd för benen tack vare den djupa sittdynan.

Körningen bjuder på vitt skilda upplevelser. Audi har i sin 177-hästare en rivig turbodiesel som låter behagligt och som samtliga förare tyckte var den mest underhållande i testet. Det kan dock vara svårt att få ned all kraft i backen utan att drivhjulen rycker – i kombination med fyrhjulsdrift vore motorn antagligen perfekt. Testbilen har sexväxlad manuell låda med utsökt precision. A6 är, efter Skoda, testets lättaste bil och rör sig vigt och exakt på vägen, oavsett underlag. Styrningen är direkt och det finns tre körprogram att välja i MMI-systemet men för styrningens del är skillnaden försumbar mellan dem. Som helhet är bilen långt från forna dagars framtunga Audi och erbjuder riktig spänst, bra balans och kan vara det klara valet för den kombiförälder som också gillar att köra, inte bara åka. Tillsammans med Skoda drog Audi dessutom minst bränsle under testveckorna, 6,3 l/100 km.

Audis förarmiljö är omsorgsfullt gjord, både i design och ergonomi. Helheten är stramt tysk och tydlig, men det tar onekligen sin tid att navigera igenom alla möjligheter MMI-systemet ger till information, ljud- och bilinställningar, kartvisning etc. Antalet knappar och vred är också en smula överväldigande till en början men ganska snart lär man sig att nå de vanligaste åtkomster man önskar. Färddatorns grafik är snudd på perfekt, de olika kategorierna har sina egna färger och reglagen i ratten är välgjorda och har enkla kommandon. Det finns också en knapp man själv kan utrusta med valfri funktion.

Audi briljerar på långfärd, har låg ljudnivå och känns föga påverkad av last. I stadstrafik är den ”tjocka” karossen dock en smula klunsig att hantera.

Jaguars 2,2-liters fyra byggs av Peugeot/Citroën (finns i bland andra 508 respektive C5) och erbjuds med 163 hk som i testbilen eller 200 hk. Det är en ganska högljudd motor, störande i en bil som heter Jaguar, men på kraftresurserna är det verkligen inga fel. Trots att den engelska bilen är klart tyngst i testet är accelerationen raskast. Vi noterade två sekunder snabbare tid 0–100 km/tim än fabrikens angivelse! Jaguar är ensam om åttaväxlad automatlåda, som uppenbarligen växlar särdeles effektivt om än inte alldeles sömlöst i låg fart. Fjädringskomforten är helt okej utan att vara anmärkningsvärd, styrningen uppfattades av samtliga som en smula ”död”, utan känsla, men med ganska bra precision i förhållande till rattrörelserna. Vi hade nog väntat oss mer än så.

Som helhet är förarmiljön läcker och annorlunda, med testbilens amerikanska, matta valnötsträbitar som accenter. Förhållandevis få reglage, ganska små mätare och snygg belysning i mörker – det finns mycket ögonfröjd i XF-kupén. Tyvärr håller inte allt riktigt måttet när man börjar syna och fingra på grejerna. Det finns ojämna glipor, en del reglage glappar och känns onödigt (eller kanske nödvändigt för fabriken?) billigt gjorda och i de båda exemplar vi körde under testet skramlade det redan osnyggt inifrån vänsterdörren.

Infotainmentsystemet sköts huvudsakligen via pekskärmen mitt på panelen. Den har ganska plottriga menyer, arbetar irriterande långsamt och blir snabbt kladdig av fingeravtryck. Inget vidare… Men navigationssystemet är i alla fall väldigt bra, med finurlig delningsmöjlighet av skärmens visning så att man kan få exempelvis karta i ena delen och en körinstruktion steg för steg i den andra. Den som kör fel med den här navigatorn bör nog skämmas.

Dieselmotorn på 170 hk i Mercedes E 220 CDI känns aldrig särskilt ansträngd utan lufsar på ganska omärkligt både när det gäller ljud och i kombination med den sjuväxlade automatlådan. Vridmomentet är verkligt gott redan från lågvarv och gör stadskörningen bekväm. En mogen drivkombination som inte ens i läge ”Sport” växlar vare sig särskilt kvickt eller ryckigt. Vår noterade testförbrukning är en smula högre än för Audi och Skoda, men ändå måttlig med tanke på vilken farkost som förflyttas av dessa droppar.

Maken till Mercedes E-klass som långresebil är nämligen svår att hitta. Visst, bilen kostar riktigt mycket men komfortnivån, förfiningen i utförande (både helhet och detalj), utrymmena och själva det rörelsemönster bilen visar oavsett underlag… allt är ett stycke eller ett rejält stycke bättre än i konkurrenterna. Fjädringen är följsam, hjulens rörelser exakta men ändå dämpade, styrningen är alltid noggrant avvägd och ljudnivån – ja, den kunde faktiskt vara ännu lite lägre. Här får Mercedes faktiskt stryk på fingrarna av testets verkliga viskare, Volvo. Om natten badar vägen framför Mercedes i ljusskenet från de nydanande strålkastarna, som ger verkligt vitt och för ögat avspänt ljus (se testresultaten i det kompletta testet, som går att köpa via länken ovan).

Förarmiljön i E-klass innehåller inga överraskningar, möjligen att reglaget för farthållaren nu befinner sig under blinkersspaken istället för ovanför som förr. Rattspaken sköts med delikata fingerrörelser. Den digitala färddatorn i huvudinstrumentet har knivskarp grafik och sköts enkelt med knappar på ratten. Det övriga infotainmentsystemet är inte riktigt av samma klass. Själva skötseln är nog smidig så att det räcker, med det typiska vredet/trycket framför det rymliga facket mellan framstolarna, men gränssnittet är murrigt, långt från fräschören i Audi och Volvo (och BMW). Skärmen är ganska liten och trots mängder av undermenyer är det få saker man egentligen kan uträtta via skärm/vred. Att Mercedes givetvis kan mer än så här bevisas inte minst av nya S-klass, men man kanske vill låta nyhetens behag klinga av en smula i den modellen innan mindre bemärkta syskon får ta del av det allra senaste?

Volvos 136-hästare är givetvis ett smula orättvist val i jämförelsen, det finns ju en 163 hk-motor också men en sådan gick inte att uppbringa för testet. Att V70 D3 därmed är en smula på efterkälken i ”fartgrenarna” har sin förklaring, men i övrigt är det nästan förbluffande hur väl denna ”gamling” står sig i mer avgörande egenskaper för den som vill ha en rejäl kombi. Förutom att benutrymmet bak är en smula inskränkt hävdar sig Volvo mycket väl i nästan alla discipliner. Vår största invändning gäller motorn, eller snarare samspelet med automatlådan. Bilen tvekade ofta mellan växlarna, kändes mer än lovligt seg i starten och hade väldigt svårt att växla ned när vi trampade pedalen i botten för att komma förbi någon långtradare.

Chassi/fjädring har klar komfortavstämning, med ganska mycket karossrörelser och klar ”bussningskänsla” – testets V70 låg långt från den distinkta upplevelsen i Audi och var nästan bedövande att köra. Kvintettens bästa stolar, lägsta ljudnivå, en snygg och något förändrad förarmiljö/inredning, mängder av omtänksamma detaljer (barnstolsöglor, fickor i sittdynornas framkant, välvalda möjligheter i infotainmentsystemet) etc. befäste helhetsintrycket av att Volvo kan sin sak när det gäller att bygga bilar som på riktigt passar en familj.

Sedan var det dags för flygfältet, för bromstester och konbaneproverna – den plötsliga undanmanövern när något oförutsett inträffar och bilen verkligen måste visa vad den klarar.

Bromstestresultaten finns i det kompletta testet, i konproverna körde vi med totalt 385 kg ombord, alltså något under maxlasten för Jaguar och ett gott stycke under maxlast för de övriga fyra.

Audi klarade sig genom våra konfållor med maximalt nästan 80 km/tim på hastighetsmätaren. Vid det laget sladdade bilen en hel del men gick ändå att kontrollera tack vare den kvicka styrningen. Utan inkopplat ESP gick det förstås ännu yvigare och bilen for ut i flygfältets avåkningszon. Upp till 75 km/tim var det inga problem alls att kontrollera bilen.

Mercedes nådde inte lika hög hastighet innan den gick överstyr, men upp till 75 km/tim gick bilen helt perfekt, med låg krängning, perfekt däckkontakt, känsla och precision. Som helhet var E-klass testets klart bästa i detta moment, ytterligare förstärkt av att ESP-systemet arbetade mycket effektivt men samtidigt nästan helt omärkligt.

Skoda Superb klarade knappt 75 km/tim innan det tog stopp. Bakvagnens fjädring slog nästan igenom, trots att vi befann oss långt från maxlasten, och bilen rörde sig ganska kantigt genom konbanan – men med god styrkontroll. Observera att Skoda i detta utförande (170-diesel, DSG-låda) endast finns med fyrhjulsdrift som i denna gren inte betyder något avgörande.

Volvo var helt sensationslös, ett i sammanhanget bra betyg, och klarade 75 km/tim som mest. Även utan antisladdsystemet DSTC nåddes ungefär samma hastighet.

För Jaguar var det betydligt mer bekymmersamt. Bilen rörde sig på ett sätt ingen av oss erfarna testförare någonsin upplevt med någon annan testbil tidigare. Bilen sjönk redan i drygt 60 km/tim i första böjen ned ordentligt på fjädringen fram, medan bakvagnen föreföll opåverkad. Sedan formligen studsade den upp på fjädringen fram och ut ur fållan, innan det var dags för nästa fålla. Där trycktes fjädrarna samman på nytt och bilen sladdade brett och mycket svårkontrollerat. Styrningen gav ingen information om framhjulens beteende eller läge och löpte alldeles för lätt. I ett par försök  ”låste” den sig i ett ytterläge så att ratten knappt gick att vrida över för att föraren skulle klara nästa fålla.

Detta var ett alldeles för dåligt och svårförklarligt testresultat. Vi meddelade Jaguar vad vi upplevt och fick strax efter nya möjligheter att göra fler körningar, dels med en 200-hästars Sportbrake med lågprofildäck, dels med exakt samma testbil, exakt samma däcktyp samt ett alternativdäck som tillverkaren (Pirelli) föreslog.

Resultatet blev identiskt och lika nedslående. Eftersom vi vid detta tillfälle dessutom filmade bilarna har vi låtit Jaguar ta del av inspelningarna för vidare kommentarer, men dessa hann vi inte få före pressläggningen. Filmerna har vi lagt ut på vår hemsida och vidare förklaringar och information om eventuella åtgärder från Jaguar kommer vi att publicera där så snart vi vet mer. Att en stor kombi inte kan lastas ens med 398 kg utan att bete sig så illa som XF Sportbrake gjorde i undanmanövern är i alla händelser ett präktigt underbetyg.

Avdelningen ekonomi innehåller vitt skilda milkostnader. Ingen förvånas över att Skoda får lägsta kostnad eller att Mercedes och Jaguar får högst. Men Audis siffra är inte så värst mycket högre än Skodas, medan Volvos blev en smula högre än vi förväntat oss.

Vilken ska man välja? Se sammanfattningarna nedan, men den här gången var det svårare än kanske någonsin!

Sammanfattning:

5. Jaguar XF Sportbrake
Att jaguar alls har en kombi är en glädje för många och bilen har bra komfort, läcker inredning och rivig motor. Driftkostnaderna är höga men framför allt är vi tills vidare mycket tveksamma till köregenskaperna när bilen är lastad.

4. Skoda Superb
Skoda är en utmärkt ”folkbil”, inte minst tack vare passagerarutrymmet och priset, men här har den tufft motstånd. Ansiktslyftningen borde även ha gett en uppdatering i säkerhetsdetaljer, lägre ljudnivå och varför inte ett skjutbart baksäte.

3. Mercedes E-klass Kombi
Att denna mercedes egentligen är testets bästa bil var alla överens om. E-klass har knappt några svaga punkter: komfort, säkerhet, motor, finish, utrymmen, nästan allt är av allra högsta klass. Tyvärr är ju också priset det – men vilken bil.

2. Audi A6 Avant
En audi med större bagageutrymme hade vunnit testet. A6 Avant är snudd på den perfekta familjekombination i övrigt. Motorn är testets bästa och för den ”sportigt” lagde föraren erbjuds köregenskaper som är både trygga och roliga.

1. Volvo V70
Att Volvo till slut skulle stå som segrare hade vi kanske inte trott, det har ju gått ett tag sedan V70 var ny. Visst kan man önska sig lite mer närvaro i körkänslan, men köregenskaperna är urtrygga och på många andra avgörande punkter går det inte att bortse från hur genomtänkt och utprovad den här bilen är. Lastutrymmet räcker och blir över, åkkomforten är exceptionell och inredningen är snygg, välgjord och funktionell. Hög säkerhet, inte minst för barnen, samt hyfsade driftkostnader tillsammans med vettigt sammansatta utrustningspaket.

Diskutera: Vad tycker du om de testade bilarna?