Biltest: Suzuki SX4 S-Cross, Hyundai iX35, Nissan Qashqai (2013)

Här nedanför kan du läsa webbversionen av Vi Bilägares test av Suzuki SX4 S-Cross, Hyundai iX35 och Nissan Qashqai. Klicka på länken här ovanför för att köpa hela testet i smidigt PDF-format (30 kr).

För inte så många år sedan var en vanlig mellanstor vardagsbil en sedanmodell med fyra dörrar, utdragen motorhuv i ena änden och utdragen bagagelucka i den andra.

Så är det inte längre. Nu är det crossover som gäller, eller en liten suv. Det är en något högbyggd bil med god utsikt, halvkombilucka bak, fram- eller fyrhjulsdrift samt inte sällan diverse terrängkörningsinspirerade attribut som mest är till för att synas, inte verka.

Du ser dem överallt och de heter allt från Audi Q3 till Volkswagen Tiguan. Det finns Toyota RAV4, Skoda Yeti, Mazda CX-5, Ford Kuga, Subaru XV, Chevrolet Trax … alla tillverkare har en, eller två. Alla, utom Suzuki som märkvärdigt länge varit utan en modern och fullstor representant i klassen.

Under hösten har det blivit ändring på saken för nu finns Suzuki SX4 S-Cross, beredd att ställa upp i marknadens antagligen hårdaste konkurrens. Det är en nästan avgörande modell för märket i Sverige, importören hoppas att man med hjälp av den ska fördubbla sin (blygsamma) marknadsandel.

SX4 S-Cross är ungefär lika stor som Skoda Yeti och finns med bensin- eller dieselmotor, i pris från väldigt låga 179 900 kronor och upp till cirka 245 000 i grundutförande. Alla versioner har automatiskt aktiverad fyrhjulsdrift, ett sätt för Suzuki att markera sin särart och sin tradition.

I det här testet ställer vi dieselversionen SX4 S-Cross 1,6 High Executive Diesel AllGrip 4x4 på 120 hk mot två etablerade motståndare. Det är dels Hyundai iX35 2,0 CRDi med 136 hk, dels Nissan Qashqai 2,0 dCTi med 150.

I sitt maxutrustade utförande med bland annat dubbla glastakluckor och metalliclackering kostar Suzuki 249 800 kronor, mot 294 900 kronor för testets Hyundai och 293 400 för testets Nissan.

Hyundai är nyligen försiktigt förnyad med knappt synliga förändringar i strålkastarna, LED-baklampor och en del grepp under ytan för att öka komforten, styrkänslan och för att få ned ljudnivån. Nissan Qashqai befinner sig i en brytningstid, en helt ny modell har visats men inte börjat levereras. Läge alltså att kolla om den gamla klyschan att en bilmodell ”aldrig är så bra som när den läggs ned” stämmer. Det kommer säkert att finnas saftiga rabatter på gamlingen när den nya anländer till hallarna – men räcker övriga egenskaper fortfarande till, nästan sju år efter debuten?

Alla tre kan alltså vara fyrhjulsdrivna, med en elektronisk lamellkoppling som vid behov automatiskt förbinder fram- och bakhjul när hjulspinn på framhjulen upptäcks. I alla tre kan man också i olika grad ”låsa” kopplingen mellan hjulaxlarna. I Suzukis fall förskjuts vridmomentet snarare mer åt bakhjulen när så behövs för ökad framkomlighet. Man kan också ”mappa om” för en snabbare gaspedalsrespons i S-Cross, då också 20 procent av drivningen automatiskt skickas till bakhjulen.

Hyundai har en motsvarande ”ecoknapp” som lugnar ned gaspedalreaktionen, växlingarna och klimatanläggningen för att spara bränsle. Fyrhjulsdriften i både iX35 och Qashqai är manuellt låsbar i fördelningen 50/50 upp till cirka 40 km/tim.

Till vardags är dock alla tre framhjulsdrivna och beter sig som sådana. De rullar en aning understyrt, känns ganska opåverkade av sidvindar och av spår i vägen, samt erbjuder den speciella trygghetskänsla en suv gör och ofta överraskar en ovan förare med. Man har god överblick (utom snett bakåt i Hyundai) och kör gärna lugnt eftersom det mesta löper harmoniskt på det sätt asiatiska bilar länge skämt bort oss med.

Men nog finns det skillnader. Suzuki har testets minsta men samtidigt klart piggaste motor. Maskinen kommer från Fiat, är alltid villigt med på noterna och belönar dessutom sin förare med testets överlägset lägsta förbrukning (se tabeller). Automatlåda erbjuds inte till dieselversionerna men den sexväxlade manuella lådan har välvald stegning och ytterst smidiga skiften. Styrningen är exakt och kvick, fjädringen arbetar ganska hårt och krängningen är lägre än i Hyundai och Nissan. SX4 får därmed en närmast sportig karaktär, ovanlig i klassen.

Hyundai och Nissan är automatväxlade och i synnerhet iX35 känns snudd på undermotoriserad för sin tyngd och storlek. Den segar en smula i accelerationen och straffar nästan ut sig vid bränslepumpen eftersom motorn får arbeta hårt: vår testförbrukning 8,1 l/100 km är 19 procent mer än bränsledeklarationens. Hyundai har uppenbart problem med bränsledikt och -verklighet, inte bara på den här modellen.

I 136 hk-versionen finns inte den ställbara tröghet i styrningen de dyrare 184-hästarsversionerna erbjuder – tack för det. De inställningarna fungerar ändå inget vidare och i testbilen har man i stället en välvald, betydligt mer ”uppriktig” styrkänsla och -reaktion redan från början.

Nissan är mycket kvickare än Hyundai i acceleration och överförbrukar inte lika friskt (tio procent), men motorns och växellådans karaktärer är ändå ingenting att skriva hem om. Det visslar och ekar när bilen närmast motvilligt sätter fart, det låter som om vi i själva verket befinner oss i redaktionens urgamla fotobil Nissan Navara.

Ljudnivån mäter vi dock vid jämn fart och det visar sig att Nissan är testets tystaste bil. Den rullar undan utan att påverkas särskilt mycket av underlag och vind, ett bra betyg. Hyundai är också en aning tystare än förr men vid minsta gaspådrag tränger motorljudet igenom. Suzuki är uppenbart enklare byggd i stort och smått och det låter betydligt mer i kupén, särskilt kring motorvägsfart och när underlaget är sämre. Här har tillverkaren något att putsa på.
Nissan har tilltalande fjädringskomfort, bilen rullar mjukt och följsamt, visserligen med förvånande mycket krängning i kurvorna, men som helhet mest kultiverat i trion. Hyundai känns ofta som en ”mjukis” men på sämre underlag och i potthål arbetar fjädringen alltför enkelt och osofistikerat.

Innan asfalten blir alltför kall för meningsfulla testkörningar (det ska inte vara under sex-sju grader på asfalten och måste vara absolut torrt) hinner vi med årets sista vända på Lunda flygfält för undanmanöver- och bromstester. Både med och utan last (ca 390 kg) visar sig Suzuki vara helt överlägsen de båda andra när det gäller att väja för en plötsligt uppdykande fara.

SX4 S-Cross når hela 78 km/tim utan att fara ur konbanan, ett verkligt förnämligt resultat, nästan sportvagnsklass. Bilen känns spänstig och reaktionsvillig i pareringarna, styrningen biter hela tiden och greppet är tryggt. Antisladdsystemet arbetar kraftfullt men utan att ”smälla” och bilen kränger inte särskilt mycket – det blir högsta betyg!

Hyundai klarar inte mer än cirka 68 km/tim och far ur konbanan med kraftig sladd i 70. ESP-systemet arbetar mjukt, nästan alltför generöst, och bilen hasar kraftigt på däcken, känns tung. Men styrningen är utmärkt, föraren har hela tiden kontroll och framhjulen är bestämt planterade i asfalten genom hela manövern. Det kunde ha varit värre.

Nissan är raka motsatsen till Suzuki i detta moment. Styrningen är mer än lovligt seg i reaktionen, bilen kanar rejält på däcken och ESP-systemet märks knappt. Vi når 65 km/tim som mest, i 66 går allting överstyr och bilen sladdar ur konfållorna.

Qashqais uppträdande i konbanan är lite signifikativt för bilen som helhet, den vill helst bara glida fram alldeles ostörd av elementen. Så fort man ställer lite krav på styrningens medverkan, på motorn eller växellådan spjärnar bilen emot. Den är helt enkelt inte ett dugg rolig att köra.

Det är egentligen inte Hyundai heller men den kämpar i alla fall inte emot när den pressas, medan Suzuki närmast ber om en förare som behandlar bilen aktivt och energiskt.

Bromsningarna blir likvärdiga, med en liten fjäder i hatten för iX35 som tål ett par vändor mer än Nissan och Suzuki innan beläggen kroknar. Till vardags har bilarna jämbördiga ”hejdare”, med väl anpassad servo och – tack för det – manuella handbromskryckor alla tre.

Några direkt avgörande skillnader i kupéutrymmen finns knappt, men Hyundai ska ha en eloge för sitt platta golv i baksätet, Nissan för bekväma stolar och skön fjädring, Suzuki för låg lasttröskel och allmän smidighet. SX4 S-Cross är överlägset enklast att hantera i stan och att fickparkera.

Detaljfinishen är som väntat, det känns en smula plastigt och typiskt japanskt/koreanskt i de här bilarna. Vi tycker att iX35 drar längsta strået i fingertoppskänsla och i funktionalitet/ergonomi. Den har stråkdrag av lyx, medan Suzuki enbart känns ”funkis” i interiör och förarmiljö. Allting är rakt på, utan märkvärdigheter. Nissan kändes möjligen elegant och fräsch för sju år sedan, men det var då. Konkurrenterna har vidareutvecklat det mesta sedan Qashqais lösningar var nyskapande, men funktionaliteten i stort och smått är okej.

När det gäller säkerhet och säkerhetsdetaljer hänger ingen av bilarna riktigt med. Förvisso har Hyundai och Suzuki fått högsta betyg i Euro NCAP-testerna (Nissan är testad enligt äldre mönster, resultaten kan inte jämföras rakt av) och det finns gott om säkerhetsutrustning i bilarna. SX4 S-Cross har exempelvis även krockkudde för förarens knän.

Men i stort sett allt som tillkommit de allra senaste åren saknas; automatisk avståndshållare, autobroms, ”döda vinkeln-varnare” etcetera. Detta är en återspegling av respektive märkes filosofi, man bygger bilar som förvisso är moderna i det mesta men man bygger inte toppmoderna bilar. Det är bättre att ligga i andra ledet och låta andra tillverkare ta de första smällarna, tycks man resonera.

Även när det gäller säkerhetsutrustning för barn håller man sig till det absolut nödvändigaste (Isofix-fästen bak), inte så mycket mer. Det är en hållning man kan fundera över och ha synpunkter på, samtidigt ganska utmärkande för många av Österns märken.

Vi hade svårt att hitta den solklara vinnaren i testet men tyckte till slut att Suzuki tar hem matchen. Den är rättfram och kul att köra och har tillräckliga utrymmen, men framför allt är den så mycket billigare att köpa och att driva än de båda andra. Bränsleekonomin är ett tungt argument. Det undermåliga rostskyddet kan åtgärdas för cirka 10 000 kronor och då är man ändå inte i nivå med priset för Hyundai, som är testets solklara tvåa. Den är behagligare än Suzuki att åka i till vardags, lite rymligare – och väldigt mycket törstigare, vilket fäller iX35. Nissan Qashqai är välutrustad och bekväm att åka i, men inte så mycket mer. Köregenskaperna och motor/växellåda är klara minus och hela bilen känns – och är ju – alltför gammal, till slut.

Sammanfattning:

1. Suzuki SX4 S-Cross – Testvinnare
Det finns ingenting märkvärdigt med suzukis nya utmanare, den ser ut som och är i mycket en liten suv som de flesta andra. Den är till och med sämre på ett par punkter, ljudnivå och rostskydd till exempel. Totalutrymmena är inte heller de bästa. Samtidigt har bilen många riktigt starka sidor – priset, köregenskaperna och den pigga motorn inte minst. Man har kul bakom ratten i den här bilen och man straffas inte heller vid bränslepumpen; dieselmaskinen är verkligen snål av sig. Om man därmed kan räkna hem merpriset över bensinversionen (cirka 25 000 kronor) är väl mer osäkert, men den dagliga driftkostnaden blir suveränt låg. Tekniken är beprövad och bilen utstrålar en oöm brukskänsla som känns befriande.

2. Hyundai iX35
En hyundai med lägre förbrukning och pris hade förmodligen segrat i testet. Bilen i sig är tillräckligt bekväm, välutrustad, rymlig och välgjord för att matcha klassens bästa. Den sega motorn bidrar till att törsten blir alldeles för hög och priset är ganska saftigt.

3. Nissan Qashqai
Tack och hej nissan Qashqai, som efter lång tjänstgöring ändå lämnar med flaggan hyfsat högt. Det är framför allt en bekväm bil, med låg ljudnivå och sköna stolar. Mycket är dock frånsprunget av utvecklingen och konkurrenterna är trevligare att köra.

Du har läst webbversionen av Vi Bilägares test av Suzuki SX4 S-Cross, Hyundai iX35 och Nissan Qashqai. Klicka på den här länken för att köpa hela testet i smidigt PDF-format (30 kr).

Diskutera: Vad tycker du om testbilarna?