Biltest: Opel Meriva 1,4 Turbo Enjoy (2010)

När Opel för första gången visade sin nya Meriva fördes vi ned i en källare. Där hade man byggt upp en labyrint av vita skärmväggar. Bakom varje hörn stod en bil: vi tittade bland annat på en Kadett från 1938 och hamnade så småningom framför en väldig, ny Rolls Royce Phantom.

De utställda bilarna hade en sak gemensam: bakdörrarna öppnades framåt.

Dörrar som hängde i bakkant var vanligt på bilar förr. Volvos ”sugga” hade det, Saab 92 likaså. 1961 förbjöds emellertid dörrkonstruktionen i Tyskland efter otäcka olyckor där bakdörrarna slagit upp och passagerarna kastats ur bilen.

Dörrlåsen var inte så starka  på den tiden och bilbälten i baksätet hade inte uppfunnits än. Bakhängda dörrar fick beteckningen ”självmordsdörrar” och försvann snabbt ur marknaden. Bara Londons taxi fortsatte använda framåtöppnade bakdörrar.

Sedan 60-talet har det hänt åtskilligt i bilbranschen, inte minst på säkerhetssidan. Bilarna har blivit enormt mycket starkare och varje ny modell är mer vridstyv än sin föregångare. Numera finns bilbälten på alla platser och dörrlåsen är kraftiga.

Många fördelar
När det blev dags att skissa på Meriva nummer två började teknikerna fundera på hur nya bilen skulle kunna göras ännu mer praktisk. Snart var de inne på att vända bakdörrarna, för det har många fördelar.

Det tyckte även Rolls Royce som ville ha framåtöppnade bakdörrar på sin nya Phantom. Den engelska lyxbilstillverkaren lyckades övertyga EU:s beslutsfattare om att dagens bilar är säkra nog för bakhängda dörrar.

2002 kom en ny dörrlag och snart var Opel igång med prototyper till sin kommande lilla familjebil.

Under vandringen i källaren matade Opels tekniker oss med argument för bakhängda dörrar. Från Phantom-hörnet i källaren leddes vi vidare till slutet av dörrlabyrinten där nya Meriva väntade på att bli undersökt. Vid det laget hade Opelfolket lyckats ta kål på självmordsryktet.

– Vi har använt minst 2 500 timmar åt att definiera och eliminera alla risker med dörrarna, berättade projektledaren Klaus Nüchter bland annat.

84 grader
Ett par månader senare hade Opel Meriva nått Sverige och under ett par veckors test blir vi övertygade om att framöppnade bakdörrar är en utmärkt lösning och att Opel har gjort en svårslaget praktisk familjebil.

Bakdörrarna är ytterst bekväma! De gör det lekande lätt att både kliva i och ur bilen, inte minst när den står trångt till. Även fötter i storlek 45 kan smidigt lirkas genom öppningen. Passagerare som vanligen har svårt att vrida kroppen över hjulhusen för att komma i och ur baksätet på en vanlig bil blir överraskade av hur elegant de kan äntra Meriva.

Att spänna fast ett barn i en framåtvänd barnstol är också enkelt när dörren inte sitter i vägen. Merivas fyra dörrar öppnar extra brett – 84 grader – vilket ger ett närmast fritt tillträde till kupén. Dörröppningen bak är dock inte så bred och att hantera en modern, stor bakåtvänd barnstol kan vara lite pyssligt.

När fram- och bakdörrarna står öppna bildas liksom en liten skyddad zon intill bilen, vilket gör det lite enklare för föräldrar att kontrollera sina livliga barn.
De vidöppna dörrarna gör det bekvämt att städa Opel Meriva.

Man kommer åt med dammsugaren och trasan överallt. Kupén är klädd med tåliga plastpaneler som kanske inte ser så exklusiva ut men som är lätta att torka av.

Till den nya dörrkonstruktionen hör specialutvecklade, extra kraftiga, lås och att det är ett säkert system hörs. Strax bilen rullat igång, vid fyra km/tim, låser sig dörrarna med ett ljudligt ”Glock!” och går sedan inte att öppna igen förrän bilen står stilla och föraren trycker på låsknappen. Så länge bakdörrarna är öppna lyser en tydlig, grön lampa på handtaget.

Opel har anammat uttrycket ”flex” för sina kluriga uppfinningar och Merivas bakdörrar kallas följaktligen för ”flex doors”.

1,5 kubik last
Vi brukar kalla den högbyggda, bussliknande biltyp som Meriva tillhör för ”flexbil” och det finns mycket klurig flexibilitet inbyggd i den lilla Opeln. ”Flex space” till exempel, är ett av bilvärldens mest  innovativa baksäten.

Det består av tre separata stolar som kan varieras på många sätt.  Alla går att fälla var för sig, både inifrån kupén eller från bakluckan. När en stol viks ihop sjunker sittdynan ned och bildar ett plant lastgolv till bagageutrymmet. Med alla tre stolarna fällda är Meriva god för 1,5 kubikmeter last.

De yttre stolarna kan flyttas hela 19 centimeter i längsled om bagaget skulle behöva förstoras. Men det är inte allt. Om det mittre sätet fälls ihop, går ytterstolarna att skjuta fem centimeter inåt, in över mittsätet, och då förvandlas Opel Meriva till en liten limousine där tvåmetersmän sitter utmärkt!

Stolssystemet är ett arv från gamla Meriva men är smidigare att hantera i den nya bilen. Den bjuder också på mer utrymmen både runt knän och axlar. Karossen har blivit 25 centimeter längre och 12 centimeter bredare.  Lastutrymmet har dock inte vuxit, snarare minskat med några liter.

Även om vissa tycker att Opel Meriva liknar en brödrost så har designen fått ett rejält lyft både utanpå och inuti. Gamla Meriva liknade ett halvt ägg, slätstruken och småtrist. Den nya karossen har ljusfångande plåtveck och raffiga detaljer som tillhör Opels nya designstil: längs sidan går ett veck som påminner om ett knivblad och de v-formade varselljusen i strålkastarna ger bilen en sträng blick.

– Bäst gillar jag ändå ”vågen” vid bakfönstret, avslöjar designchefen Mark Adams.

Det är inte bara ett tomt designtrick. Den lilla knycken på fönsterramen ger en bättre närsikt för baksätespassagerarna, inte minst om de sitter i barnstol. Ännu bättre utsikt får de om bilen utrustas med ett jättestort glastak (2,2 m2) som kostar 9 900 kr.

Instrumentpanelen är helt ny och betydligt elegantare än i den gamla Merivamodellen. Hela panelen är sänkt och vinklad framåt, vilket gör miljön i framsätet angenämt luftig. Det är mycket plast, men materialen känns trevliga att fingra på.

Testbilen var dystert gråmurrig inuti, men Opel Meriva finns i roligare färgställningar.

Passar alla
Mellan framstolarna sitter ännu en av Opels flexibla uppfinningar: ”Flex rail” som är en förvaringskonsol i tre våningar. Övre delen, som ingår i ett utrustningspaket, består av en förvaringsbox som kan tas bort och istället placeras mellan bakstolarna.

Mellandelen är en bricka med en klurig mugghållare och i ”bottenvåningen” finns uttag för drickaflaskor. De båda övre delarna är skjutbara och när de dras bakåt går det att ställa en ordinär (nåja!) damhandväska mellan stolarna.

Meriva bygger inte direkt på någon annan Opelmodell. Den är ett hopkok av flera: fram- och bakvagn kommer från Zafira och en hel del instrument och reglage från Astra och Insignia. Tyvärr, frestas man säga efter att ha räknat till 37 knappar på mittkonsolen.

Bortsett från risken att trycka på fel knapp är förarplatsen trivsam och bekväm. Framstolarna är kraftigare än i gamla Meriva och tål långsittningar. Förarstolen kan justeras mycket generöst; hela 6,5 centimeter i höjd och 24 centimeter i längd och det är omöjligt att inte hitta en bekväm körställning, hur man än är byggd.

Sitthöjden är högre än i en vanlig personbil vilket gör sikten god. De yttre backspeglarna har flyttats en bit bakåt på dörren och ett fönster framför speglarna ger en utomordentlig närsikt. Det är enkelt att manövrera Meriva genom trånga passager.

Ryggvänlig
Någon hisnande körupplevelse får man dock inte bakom ratten. Meriva inbjuder inte direkt till hårdkörning, även om chassit klarar av att hålla bilen på vägen. Styrningen är en aning diffus och testbilens 120-hästarsmotor fick göra skäl för bensindropparna.

Det är en tung bil och det märks vid omkörningar och i uppförsbackar där bilen ofta inte orkar hålla farten på högsta växeln. Växelspaken sitter emellertid väl till, bara någon decimeter från ratten, och har bestämda lägen.

Till nya Meriva hör en räcka nya bensinmotorer, alla på 1,4 liter och med variabla ventiltider. Kamaxlarna (som är kedjedrivna) kan vridas i 60 grader på insugssidan och 45 på avgassidan i förhållande till vevaxeln och det ska ge bättre drag på både låga och höga varv. Motorerna har också en balansaxel som ska göra gången lite mer vibrationsfri.

Minsta motorn saknar turbo och ger 100 hästar. Vi har inte provat den, men frågan är om den orkar med den 1,4 ton tunga bilen. Mellanmotorn, med turbo och 120 hk, har det jobbigt nog. Starkaste maskinen har ytterligare 20 hästar. Den kostar bara 6 000 kr till och kan nog vara värd prispåslaget, trots att den drar en dryg halvdeciliter mer per mil.

Så småningom kompletteras Merivafamiljen med två dieslar, på 95 och 100 hästkrafter. Den svagare motorn kommer att gå under den svenska miljöklassgränsen.

120-hästarsmotorn ska klara sig med 0,61 l/mil, enligt tillverkaren. Så snålt lyckades vi aldrig köra. Den genomsnittliga förbrukningen under ett par hundra testmil låg nästan 20 procent högre, på 0,73 l/mil.

Men bilen var alldeles färsk när vi hämtade den och vi körde ofta med passagerare och last. Det fanns lovande tecken på att förbrukningen började sjunka med antalet mil på vägmätaren.

Opel har gjort stora ansträngningar för att Meriva ska bli så användarvänlig som möjligt. Det har lönat sig. Bilen är den enda i sitt slag som rekommenderas av AGR (Aktion Gesunder Rücken – aktionen för friska ryggar), vilket är en sammanslutning av läkare och andra ryggkunniga i Tyskland, Schweiz och Österrike. För att rekommendationen ska gälla krävs dock att Meriva utrustas med  sportstolar som kostar 6 800 kr.

Flera säkerhetssystem skyddar de åkande, bland annat pedaler som lossnar om bilen kraschar. Men hur säker Opel Meriva egentligen är, vet än så länge bara Opel.

Resultatet från Euro NCAP dröjer av någon outgrundlig anledning. Men något annat än full pott med fem stjärnor vore en skam för den klyftigaste familjebil som Opel någonsin gjort.

Diskutera: Vad tycker du om Opel Meriva?