Biltest: Ford Mustang V6 Convertible

Det gör nästan ont i mig att svänga ut ur garaget med Mussen. Ute råder typiskt Stockolmsväder. Kladdiga saltade vägar drar upp en gråsvart ridå. Geggan klistrar fast över karossen. Man måste blöta upp smutsen före tvätt, om man är rädd om lackeringen. Att då köra ut med den här glidarvagnen är ren misshandel - mest som sagt för bilsjälen.

Samtidigt är det ju så förbaskat kul.

Priset är däremot inte så kul. 365 000 kronor. Sug på den karamellen! Det är inte långt från en Nissan 350Z. Och i ett jämförande test skulle Nissan sopa mattan med Mustang så det bara ryker. Men det är som sagt en Nissan. Det här är en Mustang!

När jag susar söderut längs Mälaren och närmar mig Mariefred har jag glömt mitt interna resonemang om Mustang kontra andra konkurrenter. Säga vad man vill, men Mustang lämnar ingen oberörd. Den levererar en sällsynt generös portion nostalgi och känsla. Få bilar är mysigare att sjunka ner bakom ratten i.

Efter bara några kilometer med V6-brummet känns det som om man halkat in i en amerikansk film, typ "Sista natten med gänget". Och då upphöjs bilen från ett A till B-hjälpmedel till en del av en livsstil. Bilen är nästan en social inrättning i vilken man äter, snackar, impar på varandra, hånglar, åker och gud vet allt!  

Bara motorns sång och det härliga mullret från avgasröret är värt några tusenlappar. Jo, jo. Jag vet att nu står det en kö av kritiker som är beredda att ifrågasätta mitt förstånd. Hur kan man värdesätta buller? Dessutom positivt! Jag har bara ett svar. Sätt er i Mussen och kör - eller åk med! Det fantastiska är dessutom att man inte måste fara fram i snabbaste filen. Känslan finns också i lugnt och lagligt tempo. Det är tänkt så. Och det fungerar.

Mina egna erfarenheter av amerikanska bilar tog rejäl fart någon gång i tolv-årsåldern. Då  råkade jag nämligen få syn på en Corvette Stingray, när vi skumpade hem från landet i farsans Duett. Både han och Volvon fick verkligen ligga på för att komma i kapp, så att jag kunde beundra Chevan. Det var det häftigaste jag sett.

Därför var Mustang som vilken annan Ford som helst, ända tills Steve Mc Queen blåste gata upp och ner i Bullit med en Fastback. Så småningom blev också Mustang en symbol för muskelbilar inte minst via Carroll Shelbys GT-versioner.

Jämfört med hästkraftsraseriet som rådde före oljekrisen och ransoneringen i början av 70-talet, är Vi Bilägares V6-modell blygsam. Men det gör inget. Jag tycker nog fortfarande att Mustang och särskilt en cabriolet, är något man åker i för att det är kul att brumma fram längs vägarna i en amerikanare.

Vägegenskaperna är inte så pjåkiga, i alla fall bättre än jag hade väntat mig. Bakhjulsdrivning och stel bakaxel innebär att bilen har vissa egenheter. Hatade av somliga, älskade av entusiaster. Bakaxeln är numera upphängd med två framåtriktade länkarmar, ett kort momentstag mot karossen och ett Panhardstag. Bakvagnen har numera skruvfjädrar och gasstötdämpare. Det gör att Mustang har, som en tidigare svensk biltillverkare brukade hävda, "konsekvent uppträdande".

I vinterväglag innebär det att bakdäcken lätt spinner vid för hårt gaspådrag och att det inte är någon större konst att köra med lite sladd. Bakvagnen hämtas snabbt och enkelt in, eller får hänga kvar lite med extra gaspådrag. Mustang är troligen bättre balanserad med V6-motorn än med den tyngre V8:an. Vi Bilägares cab är faktiskt rolig och ganska lättkörd så länge man inte går på för hårt.

Visst skumpar den och flexar lite mer över ojämnheterna beroende på den öppna karossen. Men det här är ingen racerbil. Det är en glidarbil. Rörelserna har för övrigt begränsats med några för cabben särskilt utformade stag undertill. Två rejäla stålbalkar är bultade dels i karossen bakom axeln och i andra änden mot sidobalken under dörren, tydligen dessutom förbundna med en upprättstående balk i dörrkarmen.

Styrningen överraskade med för cruising acceptabel vägkänsla och skapliga reaktioner på styrutslag. Med tanke på väglaget och vinterdäcken från staterna kunde det ha varit värre. Den där obehagliga känslan av att inte riktigt veta vad som kommer att hända i nästa böj infann sig aldrig. Men det kanske lika mycket beror på viss försiktighet som bilens egenskaper. 

Av misstag låste jag bilen utan att hissa upp högra sidofönstret. Handskarna låg kvar på passagerarsidan och jag sträckte mig in för att ta dem. Då gick larmet! Det visade sig att när larmet aktiveras vid låsning reagerar sensorer på rörelser i kupén. Det aktiveras också om bilen lyfts för att stjälas via bogsering. När jag senare startade bilen dök en informationsrad upp på displayen - "security event ocurred". Ägaren informerades alltså om att något hänt!

Däcken innebar vissa problem vid accelerations- och bromstestet. Vägbanan var i stort sett torr men kall. Att få i väg Mustangen gick väl hyfsat, men vid bromsning märktes att däcken inte gav maximalt grepp. Vid kontroll visade det sig att vinterdäcken hade ett "treadwear" (slitvärde) på 620 vilket antyder ett stenhårt däck. Så med tanke på omständigheterna är bromssträckan från 100 km/tim riktigt bra. Men självklart inte jämförbara med normala prestanda sommartid.

Och vi kan knappast gnälla på ljudnivån heller. Upp till 110 km/tim var det inte mer ljud i Mustang än i nyligen testade VW Jetta. Kanske tyget både släpper in och ut ljud.

Avgasljudet från V6-motorn är otroligt. Det påminner svagt om en trimmad V8. Med farthållare på lagligt tempo går bilen ganska tyst. Bara för att höra ljudet tryckte jag ibland ner gaspedalen kanske en halv centimeter för att njuta av mullret. Farten ökade knappt, bara ljudet. Det låter kanske urfånigt. Men. Boys are boys. Och Mustang är toys for boys! 

Testad i Vi Bilägare nummer: 3/2006