Biltest: Dacia Lodgy, Kia Carens, Toyota Verso (2013)

Marknaden för kompakta flexbilar som kan frakta sju personer blomstrar inte precis. Ändå växer utbudet av modeller. I förra numret provade vi nya Citroën C4 Picasso som är på gång till Sverige och nästa år lär en ny version av stilbildaren Renault Scénic dyka upp.

Nu gäller det tre andra debutanter. Dacia Lodgy är ny men bygger på känd teknik från dels Dacia Logan i kombiutförande, dels givetvis moderbolaget Renault. Tillverkningen sker inte i Rumänien som vi vant oss vid med Dacia, utan i en ny fabrik i Marocko.

Pris och utrymmen är Lodgys slagnummer, ingen annan bil erbjuder väl så mycket plats per krona. Stilen överlag är enkel och ”gammaldags” i olika detaljlösningar, men Lodgy är vare sig slarvigt gjord eller sämre rent funktionellt. Den basutrustade, femsitsiga modellen med bensinmotor på 82 hk kostar bara knappt 95 000 kronor.

Lite mer kött på benen finns i sjusitsvarianterna Ambiance och Lauréate. Vi har testat den senare med 1,5-liters turbodiesel på 110 hk, i nästan maxutrustat utförande med multimediaanläggning och navigator (för bara drygt 4 000 extra), elhissar bak, 16-tumsfälgar och lite annat. Totalpriset blev inte ens 160 000 kronor!

Nya Kia Carens är fjärde generationen sedan 1999 och har fått betydligt mer attraktiv design än de anonyma föregångarna. Bilen byggs i Sydkorea och ser ut som en Kia Cee’d efter några extra tag med cykelpumpen.

Normalt sett är Carens femsitsig men för 5 000 kronor får man två extrastolar längst bak. Testbilen har 1,7-liters turbodiesel på 115 hk och är i Komfortutförande (klimatanläggning, p-sensorer, elvärmt baksäte, elvärmd ratt…) som väntas stå för huvuddelen av försäljningen. Pris knappt 235 000 kronor.

Senaste upplagan av den i Turkiet tillverkade Toyota Verso är inte helt ny men har fått en front som ansluter till övriga Toyotamodellers. Testbilen har tvåliters turbodiesel på 125 hk, med ny turbo för bättre vridmomentkaraktär, förbättrad ljudisolering och elservo som programmerats om för mer känsla. Testbilen är utrustad enligt ”Business B1”, med bland annat multimediasystem, backkamera och panoramasoltak av glas. Priset är drygt 250 000 kronor.

Lodgys höga kaross, rektangulära profil och axelavstånd på drygt 280 centimeter gör bilen sensationellt rymlig. Från förarplats finns en (inte oangenäm) känsla av att köra varubil och vid behov kan man lätt få in både en tvättmaskin och en torktumlare i lastutrymmet. Att fälla undan eller ta ur baksätena kräver dock en hel del ”meck”.

Dels är krokar och hakar tröga och det gäller att inte få några fingrar emellan medan man håller på, dels väger enbart de båda bakre sittplatserna nästan 20 kg. Det ordinarie baksätet väger ännu mer om man behöver lyfta ur det. Efter lite övning har man lärt sig att fälla undan sittplatserna och ”stapla” dem på föreskrivet sätt mot varandra mot de främre ryggstöden, samt säkrat dem med de band som följer med. Även med allt detta hopfällt ombord erbjuds verkligt generöst lastutrymme.

Några andra finesser finns inte: inget fack under golvet, insynsskydd kostar extra och något lastnät upp mot taket kan inte beställas. Men den stora bakdörren och den låga lasttröskeln är en lisa när man står där med sin tvättmaskin…

Det är inga problem att härbärgera sju vuxna i Lodgy. Tack vare stora dörrar är insteget enkelt, även allra längst bak, och det finns bra huvudutrymme också där. Stora fönsterrutor förstärker rumskänslan och en finess som helt nedhissbara sidorutor i bakdörrarna är inte så vanlig. Rutorna längst bak går dessutom att ställa upp för vädring.

Kupén är dekorerad med kromringar och ”pianosvart” här och var, men överlag är det rak och hård plast, enkla textilier, stumma stolar och allmän enkelhet som gäller.

Lodgy har något av ”vår tids Volvo Duett” över sig, en brukskaraktär man anar att spekulanter attraherats av.

Carens är en typisk Kia och ser lite ”prålig” ut med sina kromade dörrhandtag och allmänt blänkande stil, men grunden är högst konventionell. Efter de senaste tekniska landvinningarna letar man förgäves.

Formatet är lägre och mer kompakt än tidigare men måtten har utnyttjats väl: kupén är rymlig för fem och bagage, men på extraplatserna längst bak kan bara barn eller medlemmar i familjen Houdini sitta. Det är lågt i tak och trångt för knän, förvisso inget unikt för just Carens i klassen.

Flexibiliteten är helt annorlunda än i Lodgy. Baksätets tre delar kan skjutas i längsled var för sig och platserna längst bak viks enkelt ned i golvet när de inte behövs. Insynsskydd är standard och kan förvaras under en lucka i golvet. För den som inte beställt sjusitsigt utförande finns under golvet ett jättefack att glömma prylar i, utöver den myriad av andra fack som garnerar Kias interiör.

Kupén är ombonad och tilltalande i finish. En så till synes obetydlig detalj som att bältenas handgrepp är mjukt gummerade tyder på kunskap om vilka strängar som slår an hos kunderna när de väl kommit in i bilhallen. Reglage och mätare är enkla, knapparna i ratten logiska – det finns inget att reta sig på i Kias interiör förrän man försöker se åt sidorna i korsningarna. Då skymmer de tjocka vindrutestolparna sikten effektivt.

Interiört sett är Toyota Verso i många avseenden rena karbonkopian på Kia Carens. Också här finns ett ordinarie baksäte i tre separata, skjutbara delar, två trånga extraplatser längst bak som kan fällas ned i golvet med ett handgrepp, förvaringsfack i massor och i bagagerumsgolvet en smart förvaringslåda för insynsskyddet.

Utrymmena är likvärdiga Kias men panoramataket stjäl förstås plats i höjd. Generös inre bredd är ett av Versos företräden, sikten snett framåt inte. Bagageutrymmet nås (liksom i Kia) över en tröskel som är högre än i Dacia, men utformningen av utrymmet i Verso är så bra man kan kräva. Vi fick in några fler läskbackar än i Kia men var ändå långt från de staplar som slukades av Dacia.

Interiören är lågmäld och känns inte påkostad. Allt man rör och känner är lätt som balsaträ och den annorlunda instrumenteringen med mätarna centralt placerade högt uppe på panelen vann både gillande och ogillande. Helheten är mer alldaglig än Kias, utan att för den skull vara sämre funktionellt.

Dacias motor går riktigt piggt och vibrationsfritt, när man väl kommit upp i varv. På tomgång är karaktären brötig, sedan skjuter bilen fart till ett vinande turboljud. Växelspaken är lång, lägena tydliga. Den låga vikten medverkar till att bilen var snabbast i accelerationssprinterna. I ren segdragning blev Lodgy lite efter framför allt Kia som visade behaglig flexibilitet i vridmoment.

Kias motor gör sitt jobb men inte mer; den låter ofta plågad och man vill snabbt hinna få i nästa växel, vilket går smidigt. Carens finns med starkare diesel (136 hk) också och den bör nog provas av de som ofta kör med last eller flera personer ombord. Redan med fyra personer och tomt bagagerum kändes vår test-Carens väl slö.

Att Verso har starkaste motorn märks. Bilen arbetar utan ansträngning och gör snällt sitt jobb, men tyvärr inte särskilt lågmält. Trots angivna förbättringar hörs motorn fortfarande mer än i de andra testbilarna. Växelspaken är väl placerad och hanteringen går hur smidigt som helst.

Ingen av bilarna är någon teknisk nyskapare, här gäller konventionell och enkel konstruktion som är billig att producera och som innebär klara kompromisser i exempelvis åkkomfort. Hård fjädring och mjuk stötdämpning är receptet i både Kia och Toyota medan Dacia har en överlag mjukare karaktär.

Lodgy uppfattades en smula överraskande som tystast, utan att för den skull vara någon viskare, medan vi trist nog åter fick anledning att klaga på ljudnivån i Kia. Så fort underlaget inte var fin asfalt uppstod ett störande muller från däcken. Även Toyota led av fenomenet men inte i lika hög grad.

Apropå ljud – de standardmonterade ljudanläggningarna lät inget vidare i någon av bilarna, men inkopplingen av externa ljudkällor gick smidigt i Dacia och Toyota, något krångligare i Kia.

Undanmanöverproverna kördes på Lunda flygfält under idealiska förutsättningar. Vi hade inga större förväntningar på vare sig reaktionssnabbhet eller körprecision, det viktigaste för sådana här bilar är förstås att de ger så stora marginaler och så stor trygghet som möjligt om faran skulle dyka upp.

Dacia överraskade positivt. Med fyra fullvuxna ombord klarade bilen konparaderna i 70 km/tim, framför allt gjorde antisladdsystemet verkligen sitt jobb och höll bilen i strama tyglar ungefär som i ESP-systemens barndom för snart 15 år sedan. Ingen ”sladdmån” här inte, något som ofta annars beröms, bara en bestämd linje att bilen ska klara väjningen och ta ned farten. Antispinnsystemet kan kopplas ur, men inte antisladdfunktionen – en korrekt prioritet.

Även Kia och Toyota nådde 70 km/tim innan konerna började flyga i alla riktningar, men båda krängde och hasade på ytterframhjulet betydligt mer än Dacia.

Styrningen i Carens kan ställas i tre lägen, bäst i konbanan var att köra i läge ”Sport”.

Toyotas styrning var kärvast i detta moment, bilen kändes allmänt väldigt ovillig att ta sig an uppgiften.

Så här långt i testet tyckte alla inblandade att Dacia varit den stora positiva överraskningen, medan Kia och Toyota gjort ungefär vad som förväntats.

Bilden av Lodgy som ett vettigt och bitvis intelligent lågprisalternativ överskuggas dock av de mediokra resultat bilen nådde vid krockproverna i Euro NCAP. Tre stjärnor behöver kanske i sig inte betyda katastrof, det är ju inte givet att alla vill ha all den senaste säkerhetsutrustningen (autobroms etc.) i sin bil.

Men det är värre när krockproverna också visar uppenbara brister i själva skyddskonstruktionen. Det är dyrare saker för tillverkaren att åtgärda. Att det är just Renault, som var först med att nå fem stjärnor i Euro NCAP och som arbetat hårt på sin säkerhetsprofil, som missat så grovt är alldeles obegripligt. I så mycket övrigt var ju bordet dukat för att Lodgy skulle kunna bli en lågprisschlager. Hur tänkte man?

Kia och Toyota är mer ”middle of the road” i klassen, varken bäst eller sämst på något. Det är vettig vardagsvara och det behöver ju inte vara så bara.

1. Kia Carens
Tidigare har Kia Carens levt i skymundan på marknaden och dessutom vid sidan av det övriga modellprogrammet. Nu är modellen up to date med syskonen och kan ta för sig bättre, inte minst när det gäller design. Carens vinner testet, inte för att bilen sticker ut på någonting särskilt eller ens tillför klassen så mycket, tvärt om saknar den exempelvis en finess som autobroms.

Men den håller en hög och jämn vardagsnivå, den är rymlig, lättkörd, prisvärd och förefaller välgjord på viktiga punkter. På plumpsidan finns bullernivån som borde gå att mildra med andra däck, samt högt pris på reservdelar. Även bränsleförbrukningen är bevis på att Kia överlåter det mest sofistikerade i bilutvecklingen åt andra.

2. Toyota Verso
Nya Toyota Verso är mer ett lyft i utseende än i egenskaper. En riktig medelbil i komfort, utrymmen och köruppträdande. Tvivelaktigt rostskydd, stark motor, trist inredning – bilen är en anonym blandning av tilltalande och svala egenskaper.

3. Dacia Lodgy
Idén med Dacia Lodgy är lätt att applådera. Rekordlågt pris, rekordstora utrymmen, totalt nonsensbefriad framtoning utan att för den skull vara oattraktiv. Marknaden behöver verkligen bilar av det här slaget men de måste ha större krocksäkerhet. En förspilld chans.

Diskutera: Vad tycker du om Dacia Lodgy, Kia Carens och Toyota Verso?