Många kända musiker är det som spelat in skivor i Nashville. På Broadway St finns den här jätteguran med bilder på Honky Tonk Heroes för turister att fotografera sig framför. Jag är ingen expert på den här typen av musik men visst känner jag igen Dolly Parton, Johnny Cash, Willie Nelson och Hank Williams.

Även svenska artister har spelat in här. Kicki Danielsson var, vill jag minnas, på väg att bli ett namn i Nashville för många år sen och Jill Johnson lär åka över en gång om året för att spela in.

Willy Clay Band från Kiruna spelade in sin första skiva, med enbart egna låtar, i Nashville, år 2005. Skivan heter Rebecca Drive och är sensationellt bra. Gå in på www.willyclayband.com och lyssna.

Det är 34,5 sövande svenska mil mellan Graceland, Memphis, och Nashville. I stort sett rakt österut. Efter 28 stannade vi och tog en kaffe för att hålla oss vakna. Amerikanerna har förresten blivit bättre på kaffe; det är inte lika blaskigt som det brukade vara för några år sen.

Och steaks har de väl alltid kunnat göra. Top sirloin med spenat på Demos´ Steak and Spaghetti House, Commerce St, i Nashville var en höjdare i går kväll. En belöning för de 34 milen.

Damen som serverade oss kaffet före Nashville hade varnat oss för att det skulle kosta minst 200 dollar per natt att bo på hotell downtown. Det måste vara lågsäsong i country-land, vi bor på Best Western med gångavstånd till Broadway St, musik- och kroggatan, för 95 dollar natten.

Drygt 2000 miles ((något mer än 300 svenska mil) blev det från söder till norr, från New Orleans till Chicago. I dag lämnar vi tillbaka vår Chevrolet Tahoe och tar flyget hem till Sverige via Philadelphia sent på kvällen svensk tid.

Det är inte utan att man kommer att sakna både USA och bilen. Starten i New Orleans för snart tre veckor sen var fascinerande på många sätt; hettan, musiken och rundturen i de stora områden som hade förstörts av översvämningen som Katrina åstadkom för några år sen.

Memphis och St Louis är också värda ett återbesök. Däremot, när det gäller Jackson: been there, done that. Aldrig mer, kort sagt.

Resans mål, Chicago, är den stora favoriten. Det var inte första gången och säkert inte sista heller. The Windy City, som den kallas av lätt begripliga skäl, har så mycket att erbjuda besökaren - musik förstås, arkitektur, konst, parker, shopping, restauranger.

Men den unge indiske taxichaffisen som vi åkte hem från krogen med i går kväll hade fått nog.

- Jag kom hit för fyra år sen för att jag har en faster i stan. För ett år sen tog jag licens för att få köra taxi. Det är väl ett okej jobb, jag kör mest på nätterna och då är det inte så mycket trafik.

- Men jag saknar Indien och kommer att flytta hem igen. Just nu är det drägligt varmt här men på vintern kan det bli minus 20 grader Celcius. Det är fruktansvärt kallt.

Detta är sista bloggrapporten från USA. På måndag väntar vardagen på jobbet. Kan man hoppas på lite ryssvärme..?

Typiska symtom för jetlag är bland annat: trötthet, förvirring och yrsel, sömnlöshet, irrationalitet.

Jag är, ännu tre dygn efter hemkomsten, kraftigt jetlaggad efter tre veckor i USA. Därför vill jag inte ha någon bestämd åsikt om någonting just nu.

Men, om jag varit i normaltillstånd så skulle jag ha höjt på ögonbrynen ordentligt åt Gunilla Gustavs på Saab påstående att Saab Automobile är ett friskt bolag nu.

I min jetlaggade hjärna är det påståendet ett tecken på dålig sjukdomsinsikt.

Jag har hört till dem som verkligen inte trott att det skulle komma till ett avslut mellan GM och Koenigsegg Group om Saab. Och så kommer beskedet att avtalet är klart.

Vad säger man nu då?

Jo, att det nu presenterade avtalet inte alls är någon garanti för att affären verkligen ros i hamn, Mycket mera pengar måste fram för att staten ska ställa upp som garant för ett lån från Europeiska investeringsbanken.

Tretusen miljoner kronor saknas.

Ponera att finansieringen trots allt går att lösa. Då väntar den riktigt stora utmaningen för de nya ägarna, nämligen att få fart på försäljningen.

 

Det är miljoners bilar och tusentals långtradare, fartdårar som kör för nära, bromsar för sent, svänger in tvärt framför, vägarbeten, köer, hets, aggressioner.

Det är kort sagt beyond vidrigt. Tänk om man i stället befann sig på E10:an mellan Kiruna och Riksgränsen…

Vi passerar nu Düsseldorf, 51 mil kvar.

Jag gjorde några fullfartsprov på Autobahn i går och som mest kom bilen enligt sin hastighetsmätare upp i 161 km/tim i ett svagt medlut.

Den verkliga hastigheten mätte jag samtidigt på GPS:en till 156 km/tim. Det är en differens som faktiskt är ovanligt liten jämfört med en hel del andra bilar. 90 på mätaren är 87,8 km/tim har jag mätt fram med vår testutrustning.

På plant underlag kom jag upp i 152 km/tim verklig fart som bäst på Autobahn men det tog i sanningens namn tid.

En annan märklig egenskap hos vår Pega: bränsleförbrukningen blev lägre på Autobahn än på svenska vägar, trots att farten var betydligt högre och att det dessutom ingick nyss nämnda fullfartsprov.

Efter 64 svenska mil fick jag i 42 liter (snitt 0,66 l/mil). När jag tankade i Mönchengladbach i går efter 64,9 mil svalde tanken 38,55 liter. Snittet blir 0,6 liter per mil.

Förklara det den som kan.

 

En riktigare topphastighet fick

Inte bara för att man går miste om så mycket intressant information på skyltar till exempel, utan för att överraskande många parisare inte talar engelska.

Jag fick fram till en polisbil med två manliga och en ung kvinnlig polis för att be om tillstånd att få ställa upp Pegan på ett bilfritt område för att ta en  bild.

- No, no, sa den kvinnliga polisen och lät förstå att hon inte förstod engelska. I stället pekade hon på kollegan i passagerarsätet. Han talade engelska.

Det gjorde han, vart tionde ord. Däremellan franska. Jag förstod inget av vad han sa men snappade budskapet: det blev nobben.

Svensk Bilprovning redovisar nu resultatet av årets kundnöjdhetsmätning. 94 procent av privatkunderna (81 procent av företagskunderna) är nöjda med sitt besök hos Bilprovningen som konstaterar att kunderna är nöjdare än någonsin.

En perfekt verksamhet, så gott som, alltså.  Svensk Bilprovning är bäst i världen sett till hög kvalitet och lågt pris. Men det spelar ingen roll, bilbesiktningen ska konkurrensutsättas och resultatet kommer förvisso att leda till att det blir lättare att få besökstider men också att det blir minst dubbelt så dyrt att besiktiga bilen. 

Man kan tycka att Svensk Bilprovnings ledning har goda skäl att argumentera mot ökad konkurrens eftersom man bevisat att man faktiskt sköter jobbet så bra själv. Men inte, Bilprovningens ledning välkomnar konkurrenterna.

Dags för ett bilistuppror i elfte timmen.

 

 

Jag tog en sväng till Arlanda i dag för att hämta ankommande. Polisbilar med blåljus kantade hela vägen. På en ljustavla informerades vi trafikanter om att poliseskorter skulle pågå från kl 9 till 19.

Påfarter spärrades så fort en bil med EU-höjdare eskorterad av polisbilar var i faggorna. Jag tappade räkningen över antalet polisbilar mellan Stockholm och Arlanda.

Om det nu är frågan om säkerhet: varför väcka sådan otrolig uppmärksamhet genom att stoppa all annan infartstrafik?

Om det är frågan om tid: varför inte flyga in höjdarna till stan i några av de helikoptrar som bevakade det hela från luften?

Om det är frågan om miljötänk: varför inte hänvisa höjdarna till Arlanda Express?

Hela säkerhetsapparaten verkade kraftigt överdriven, om ni frågar mig.

Ibland bjuder morgonpromenaden till jobbet på något extra att vila ögonen på. Som i morse till exempel, på Frejgatan, där den här röda lilla godbiten (bilden) stod parkerad.

Skoda Felicia cabriolet med tjeckiska (?) skyltar dessutom. Felicia var en öppen variant av Octavia under åren 1959-1964 och tillverkades i 14 863 exemplar. Förutom sufflett fanns den också med avtagbar hardtop. (Källa www.klassiker.nu)

Vilket avstånd är det som avses på Vägverkets skyltar? Är det avståndet till ortens/stadens utkant eller centrum?

Se där en fråga som Lennart Nordström i Sala grunnat på. Och nu meddelar han svaret som han fått från Vägverket:

"Avståndet på skyltarna är till en knutpunkt i tätorten, t ex järnvägsstation men även kyrka och kommunhus eller liknande har använts som mätpunkt".

Så fick man lära sig det.

 

Om ett par veckor utkommer ett rykande färskt nummer av den utmärkta tidskriften Riksettan. Det är en tidning vars innehåll fokuserar på bilismens guldålder. Riksettan rekommenderas starkt till alla som njuter av att blicka bakåt en smula.

Varje nummer innehåller en gedigen K-spaning längs en klassisk riksväg. Redan nu är redaktören Jörgen Persson i full gång med att planera vårnumret och därmed nästa K-spaning som sker längs sträckan Södertälje-Göteborg. Gamla riksväg 6, med andra ord.

Tips om gamla mackar, motell, broar, mänskliga profiler och allt möjligt som är vackert och nostalgiskt skickas med fördel till jorgen.persson@vibilagare.se .

 

Bil Sweden har skrivit upp prognosen för vilken nivå nybilsförsäljningen når i år. Plus 10 000 bilar innebär totalt 205 000. Vi Bilägare bidrar som vanligt med fem nybilsköp i november-december när vi byter ut långteststallet.

Vilka nya bilar köper vi för teståret 2010?

Nja, det är hemligt än så länge men jag utlyser härmed en tävling. Gissa vilka fem bilar det blir och mejla ditt svar till mig på hakan.backlund@vibilagare.se.

Flest antal rätt vinner och får den mycket praktiska Vi Bilägare-ryggsäcken på hjul (bilden) i pris. Vid lika antal rätt vinner den som skickat sitt svar först.

Du har gott om tid på dig. Senast den 27 november vill jag ha ditt svar men tänk på att ett snabbt svar ger en fördel.  

I Vi Bilägare nr 16 presenterar vi alla kandidater till titeln Årets Bil. Där får du en rejäl vägledning om vilka nya bilar som är intressantast.

Svaret på frågan om vilka fem bilar som bildar vårt nya långteststall 2010 kommer här på webben vecka 49. Vi presenterar en bil om dagen från måndag den 30 november till fredag den 4 december.

Det här är vad jag kallar en mobil redaktör.

Webbredaktören Fredrik Diits är med på vintertestet i Ljusnedal och jobbar från parkerings-platser, vägkrogar, hotellreceptioner, bilar...

Mobilt bredband öppnar oanade möjligheter!