"Resans mål, Chicago, är den stora favoriten. Det var inte första gången och säkert inte sista heller."
Drygt 2000 miles ((något mer än 300 svenska mil) blev det från söder till norr, från New Orleans till Chicago. I dag lämnar vi tillbaka vår Chevrolet Tahoe och tar flyget hem till Sverige via Philadelphia sent på kvällen svensk tid.
Det är inte utan att man kommer att sakna både USA och bilen. Starten i New Orleans för snart tre veckor sen var fascinerande på många sätt; hettan, musiken och rundturen i de stora områden som hade förstörts av översvämningen som Katrina åstadkom för några år sen.
Memphis och St Louis är också värda ett återbesök. Däremot, när det gäller Jackson: been there, done that. Aldrig mer, kort sagt.
Resans mål, Chicago, är den stora favoriten. Det var inte första gången och säkert inte sista heller. The Windy City, som den kallas av lätt begripliga skäl, har så mycket att erbjuda besökaren - musik förstås, arkitektur, konst, parker, shopping, restauranger.
Men den unge indiske taxichaffisen som vi åkte hem från krogen med i går kväll hade fått nog.
- Jag kom hit för fyra år sen för att jag har en faster i stan. För ett år sen tog jag licens för att få köra taxi. Det är väl ett okej jobb, jag kör mest på nätterna och då är det inte så mycket trafik.
- Men jag saknar Indien och kommer att flytta hem igen. Just nu är det drägligt varmt här men på vintern kan det bli minus 20 grader Celcius. Det är fruktansvärt kallt.
Detta är sista bloggrapporten från USA. På måndag väntar vardagen på jobbet. Kan man hoppas på lite ryssvärme..?
Det är inte utan att man kommer att sakna både USA och bilen. Starten i New Orleans för snart tre veckor sen var fascinerande på många sätt; hettan, musiken och rundturen i de stora områden som hade förstörts av översvämningen som Katrina åstadkom för några år sen.
Memphis och St Louis är också värda ett återbesök. Däremot, när det gäller Jackson: been there, done that. Aldrig mer, kort sagt.
Resans mål, Chicago, är den stora favoriten. Det var inte första gången och säkert inte sista heller. The Windy City, som den kallas av lätt begripliga skäl, har så mycket att erbjuda besökaren - musik förstås, arkitektur, konst, parker, shopping, restauranger.
Men den unge indiske taxichaffisen som vi åkte hem från krogen med i går kväll hade fått nog.
- Jag kom hit för fyra år sen för att jag har en faster i stan. För ett år sen tog jag licens för att få köra taxi. Det är väl ett okej jobb, jag kör mest på nätterna och då är det inte så mycket trafik.
- Men jag saknar Indien och kommer att flytta hem igen. Just nu är det drägligt varmt här men på vintern kan det bli minus 20 grader Celcius. Det är fruktansvärt kallt.
Detta är sista bloggrapporten från USA. På måndag väntar vardagen på jobbet. Kan man hoppas på lite ryssvärme..?