Det arma Saab Automobile börjar alltmer likna ett kadaver i öknen som asgamarna fortsätter att hacka på, trots att det bara är benen kvar.  Att Victor Muller huggit åt sig feta bitar är bekant – han har ju upptaxerats med åtta miljoner som han tycker att han förtjänat i arvode som styrelseordförande.

Nu ansluter även konkursförvaltarna till gamflocken.

129 miljoner kräver advokatbyråerna med Anne Marie Pouteaux och Hans Bergqvist i spetsen. Visserligen har de, enligt egen utsago, använt 28 000 timmar till att reda upp Saabhärvan, men det har nog inte varit tunga timmar – deras arvode ligger på mellan 3500 och 4500 kronor i timmen. "Vanliga" advokater tar ungefär en tusenlapp mindre betalt per timme.

Det har luktat om Saabaffären långt innan döden inträdde. Nu kom en ny pust av skämd moral i Trollhättan.

I dag har jag ett annorlunda uppdrag och ska snart sätta mig i bilen och transportera mig upp till norra Värmland.

Uppgiften är att, å testlagets vägnar, agera jultomte och dela ut ett antal klappar till den suveräna personalen på Råda flygplats där vi ofta är och testar bilar. Jag vet inte hur många ax-, broms- och undanmanöverprov som genom åren körts på den perfekt underhållna start-/landningsbanan. Men det handlar om många, säkert flera tusen.

Vad som döljer sig i de åtta stiliga paket som min kära hustru hjälpt mig att slå in avslöjar jag förstås inte. Men så mycket kan jag säga att innehållet går att stoppa i munnen och förhoppningsvis smakar det mums. En passande dryck ingår för övrigt också i flygplatsklappen.

När tomteluvan ändå är påmonterad tar jag tillfället i akt och önskar även er bloggläsare en RIKTIGT GOD JUL!

I dag har jag gjort något som tusentals svenskar drömmer om: Jag har hämtat en sprillans ny Volvo. Det var en nästan magisk upplevelse att få kliva in i Upplands Motors nybilshall där bilen stod under ett skynke.

Jag fick hjälpa till med avtäckningen och fram kom en vackert blå V40. Den blir en av våra fem nya långtestbilar som vi nästa år ska köra i minst 4 000 mil vardera. Vilka de andra fyra är, tänker jag inte avslöja men du får gärna gissa! I tidning nummer 1 nästa år berättar vi allt om nya långteststallet.

Jag körde väldigt försiktigt Volvon genom Stockholm till redaktionen. Det hade inte varit läge att smälla fast det var nära bara några hundra meter från bilhallen, när en kille med en pirra plötsligt dök fram bakom en lastbil. Men jag reagerade snabbare än Volvons fotgängarbroms!

Nåväl nu står bilen välbehållen i redaktionsgaraget. Den är väldigt snygg, även om den under färden genom Stockholm hann bli både smutsig och begagnad.

Är just nu i färd med att beställa bilar för mitt första större test på det nya året. Planen är att försöka få tag på nya Toyota Auris, som vi i så fall tänker ställa mot klassledaren VW Golf och outsidern Seat Leon.

Ett, som jag tror, högintressant test. Kan den nya Toyotan matcha Golfen? Och vad har spanska Seat, som är byggd på samma teknik som VW:n, att komma med i sammanhanget?

Nu gäller det bara att allt går i lås. I så fall sticker vi ut med de tre bilarna om knappt två på veckor och testresultaten hittar du i nr 3 av papperstidningen som kommer ut i mitten av februari.

Men innan vi tussar ihop Auris, Golf och Leon ska jag iväg till nordvärmländska Långberget för en veckas vintertest med tidningens nya långteststall. Startskottet för det äventyret går i Enköping den 7 januari och målgången sker fredagen därefter.

Dagarna fram till vintertestveckan får ägnas åt att hålla tummarna för ett väderomslag till snö och kyla. Det är för närvarande lite dåligt med de sakerna, men prognosen lovar i alla fall nedåt tio minusgrader under testveckan.

Hoppas nu bara att meteorologerna har rätt!   

Långberget i norra Värmland har varit utgångspunkt för vintertestet med Vi Bilägares senaste fem inköpta långtestbilar.

Dessvärre har inte kylan varit riktigt vad vi förväntat oss. Men värmeanläggningarnas förmåga har ändå mätts vid två tillfällen från kallstart till efter femton minuters körtid. Förarstolarnas eluppvärmda säten har också testats.

Bränsleförbrukning och vinteregenskaper såväl vad gäller instrumentering, utrustning och vägegenskaper är några andra bedömningspunkter. Alla bilar är försedda med samma typ av vinterdäck, i år Nokian Hakkapeliitta R. Styrrespons och ESP-systemens funktion ger skillnader på körintrycket som har viss betydelse för hur bilen uppfattas.

Vi Bilägare ljusmäter alla testningar. Men vi har också gjort en subjektiv bedömning av hur belysningen uppfattas på vinterväg. En nackdel som många nya bilar lider av är att med ljusvredet i "autoläge", så lyser inte bakljusen förrän bilens ljussensor tänder halvljuset. Backkamera är nog bra, men om bakdelen täcks av snö gör inte kameran någon nytta.

Hur det gick? Jo, det kan ni läsa om i Vi Bilägare nr 3, som utkommer den 27 februari.

Lunchsushi och en Ramlösa i utbyte mot en hundralapp i hålet i väggen och vad får jag se när jag kliver ut på gatan igen om inte en syn som börjar bli väldigt ovanlig. En snudd på perfekt BMW 5-serie ur den så kallade E34-generationen.

Jag har alltid varit svag för den modellen. Kanske beror det på att jag deltog vid den första presentationen av bilen, kan det ha varit 1988? Det var på sydliga nejder, Portugal kanske, och det första exemplar jag såg var kritvitt och parkerat på en platå mitt i en fontän. Det såg för dumt ut.

Det gjorde inte bilen. Jag tycker att det är den klart snyggaste av alla generationer i 5-serien. Den ansvarige designern hette Claus Luthe och är kanske en smula okänd i dag. Då var kändiskulten kring designers av vardagsbilar inte lika plågsamt utbredd som i dag, men på Luthes meritlista stod några av de viktigaste bilarna över huvud taget åren 1960-1990. Det är alltid fel att säga att den och den designern ”ritade” den och den bilen, det är alltid ett lagarbete, men någon är ju ansvarig och får stå i frontlinjen.

För Luthes del räcker det att räkna upp bilar som NSU Ro80, Volkswagen K70 (som ju kunde ha varit en NSU), Audi 50, BMW:s superklassiker 3-serien generation E30 och BMW 850i – för att ta några i högen av verkligt starka bilformer.

Han levde åren 1932-2008 och hans liv förmörkades mot slutet när han anklagades och dömdes för att ha huggit ihjäl sin narkotikaberoende son.

Den bostongröna (tror jag att färgen heter) E34 som stod framför mig på Hagagatan var direktimporterad till Sverige och hade ca 25 000 mil på mätaren. Körsträckan märktes inte. Karossen såg felfri ut, inredningen var så där stunsig som bara ett fåtal märken kan uppvisa efter 20 år – bilen var av 1993 års modell och alltså en av de sista i E34-linjen.

Vansinnigt salta navkapslar, blinkersglasen förvisso bytta till ”vita” fram och på skärmarna, men vadå? Kronan på verket avslöjades när jag såg emblemet på bakluckan: 525iX.

Precis så ska bilar vara funtade i min värld: sobra, kvalitetsosande, enkelt utrustade, lite större motor (väldigt gärna rak sexa) och varför inte fyrhjulsdrift. En ”knaprig” sort som jag och somliga av mina vänner i bilnördkretsar brukar säga.

Varje dag ser man bilar där den ena glödlampan gått sönder. Det ser ut som om man möter en motorcykel och inte en bil. Lite otäckt  - kör han på rätt sida?

Men lika ofta möter man bilar med feljusterade strålkastare. Det är ganska vanligt att man bländas av för högt justerade ljus, eller att någon strålkastare lyser totalt fel.

Vi har haft flera samtal om ljust det här problemet. En bilägare var till och med så irriterad över att verkstaden enligt honom inte justerade ljuset rätt att han bad mig kolla hans bil. Och han hade rätt – dessvärre.

Jag testar ljuset på alla våra testbilar. Och de står förvånansvärt ofta fel. Ibland för högt ibland för lågt. Och vi hanterar ändå testbilar och skriver om hur de fungerar. Visserligen skruvar jag dem rätt om det går – ibland behövs egentligen särskilda verktyg, för att inte skada justeranordningen. Så här illa var det med en bil i ett av de kommande testerna som Micke Schultz just jobbar med.

Seriöst, kan backtest verkligen ge något när det gäller bilars utrymme? Jag menar alltså inte någon test av bilens förmåga att klara lutning eller åka baklänges.  Det handlar om hur många läskbackar det får plats i bagageutrymmet.

Det är ett faktiskt ganska bra sätt att klura ut hur bilens form påverkar möjligheten att i verkligheten få in grejor och inte hur mycket luft eller vatten bilen rymmer i liter räknat. För det är inte hela sanningen.

Men det kräver ett visst mått av funderande och provande för att verkligen klara bästa packmetod. Senast lastade jag en testbil som varit med tidigare – innan vi återupptog lastning av backar som ett testmoment. Det vill säga, det var vad jag trodde. När jag senare kollade hade faktiskt Marianne också lastat läskbackar i samma bil. Och vi hade, tack och lov, kommit till exakt samma antal.  Ändå hade vi tydligen placerat läskbackarna på olika sätt.
 
Men en tankeställare får man. Och det är att det borde nog finnas ett lastnät i alla bilar som inte är av sedanmodell. Att få lasten i nacken gör nog ganska ont. Så det är bra att allt fler bilar har utdragbara nät som man enkelt fäster i taket.  Jag har inte kollat om det är standard i alla halv- eller helkombibilar. Men det borde vara det!
 

Det som ser ut som en sprängd kristallvas på bilden är i själva verket beståndsdelarna till strålkastaren på den ansiktslyfta Mercedes-Benz E-klass.

Strålkastaren är ett tekniskt underverk, ingenting annat. I samband med provkörningen av bilen (läs rapporten i Vi Bilägare nummer 3, i handeln 26 februari) talade jag med Andreas Schröder, ansvarig för utvecklingen av belysningssystem på Mercedes. Han berättade att det tagit sex år att få fram ”lampan” och att den har flera helt nya funktioner som på sikt (sic!) kommer att revolutionera bilarnas belysning.

Strålkastaren har någonting som kallas Adaptive Highbeam Assist PLUS och kan i princip ha helljuset inkopplat jämt, utan att man bländar mötande.

Delarna du ser på bilden är ett antal prismor, reflektorer, ”LED-band”, motorer etc., och alltsammans samarbetar med två avläsningskameror placerade vid innerbackspegeln. Kamerorna bygger konstant och adaptivt upp en tredimensionell bild av omgivningen och med hjälp av den kan ljusbilden avskärmas där det kommer en (eller flera) bilar, fotgängare eller något annat mot bilen. Avskärmningen är ytterst effektiv och följer det mötande objektets rörelse.

I praktiken betyder detta att mötande – eller upphunna bilar i samma körfält som man själv – inte bländas av helljuset, trots att det är påslaget. Runt mötande (eller upphunnen) bil projiceras däremot helljuset så att omgivningen lyses upp.
Det låter som trolleri men fungerar perfekt; jag har provat genom att stå och stirra rakt in i den helljusaktiverade strålkastaren utan att bländas det minsta, samtidigt som ytorna runt mig lystes upp.

Naturligtvis blir inte en sådan strålkastare billig, vare sig att köpa eller att byta om något går sönder. Jag minns en gång en Volvo 164 jag hade och där jag kunde köpa en ny insats på Biltema för 150 spänn. Det var i princip två delar, en reflektor och ett glas.

Det kommer inte Mercedes nya lampa att kosta som reservdel men som komponent i min bil när vi skriver år 2013 och inte 1983 skulle jag ändå tio gånger av tio hellre välja Mercedeslösningen än en lykta från en gammal Volvo.

Jag tog också en bild på ”baklyktan” och på det radarfält som framåt, bakåt och åt sidorna omger en ny Mercedes E-klass där den kommer farande i trafiken. Bilen, det är den lilla svarta prick du ser ungefär mitt i bilden.
Svindlande.

Jag sitter och summerar ihop förra veckans äventyr i Dalarna där vi var på manöver med Vi Bilägares fem nya långtestbilar. Förhållandena var perfekta med cirka 13 grader kallt, snöfall varje dag och trevliga vägar att köra på.

Testbasen, Knappgården i Särna, är en trivsam samling gamla timmerhus på en höjd med vacker utsikt. Det genomtrevliga värdparet – Nigel och Linnea – skämde bort oss grundligt med utsökt mat, brasor och annat som gör testlivet uthärdligt.

Men ingalunda flöt testen på utan problem och det var två bilar som krånglade. Vi visste aldrig om vi skulle komma ur fläcken med dem. Den ena ville ibland inte starta. När vi tryckte på startknappen blixtrade det ena felmeddelandet efter det andra upp på displayen och avslöjade att det någonstans i systemet dolde sig en liten elak bugg. Vid ett tillfälle startvägrade bilen ute i glesbygden vid norska gränsen och bara tanken på hur vi skulle få dit en bärgare – fem mil bortanför allfartsvägen – gav mig nervös frossa. Men plötsligt tände motorn och vi kom därifrån till slut.

Den andra bilen startade snällt varje morgon men sen var det stopp. Bakhjulen frös fast! Det skedde inte bara under nätterna, ett kort stopp i kylan kunde få hjulen att sluta rulla. Vi hackade bort kilovis med snö som packade ihop sig i fälgarna, smälte och frös till kärnis så fort bilen stannades.

Jag vet att tillverkaren ifråga själv kör vintertester i Sverige, men man frågar sig hur de är upplagda. Bara på barmark?

Vilka bilar som krånglade får du veta i Vi Bilägare nummer 3/2014 som utkommer 25 februari, men du kan förstås gissa.

Snön kom sent i år. Tyvärr, tycker jag som är lite av vinterälskare.

Men en sak gillar jag inte med snön och kylan, och det är bilister som inte gör rent sina rutor innan de ger sig ut i trafiken. Hur fasen törs de? Om man inte ser nå´t är ju varje meter man kör ett – bokstavligen - livsfarligt äventyr.

Ändå finns massor av snötäckta ”blindstyren” ute i vintertrafiken. Jag vet inte hur många bilar jag sett de senaste veckorna, där förarna helt struntat i sidorutorna och nöjt sig med att vifta några slag med vindtorkarna innan de trevat sig ut i trafiken.

Titta på Volvon på bilden här intill. Den är i sitt igensnöade skick helt okörbar, enligt min mening. Men så tycker uppenbarligen inte alla. Alltför många orkar, eller vill inte, offra de få minuter det tar att få bilen is- och snöfri utan gasar obekymrat iväg i sina iglooliknande fordon.

Höjden av nonchalans, om ni frågar mig!

Något av det läskigaste man kan få se är när en bil kraschar. Jag blir alltid lika förskräckt över vilka fruktansvärda krafter som kommer loss när ett och ett halvt ton plåt drar in i en barriär och stannar på några tiondels sekunder. Bara ljudet är ohyggligt – en dov, definitiv smäll som sitter kvar länge i öronen.

Trots att jag visste att ingen skulle skadas i den här kraschen, ökade pulsen när strålkastarna tändes och varningssirenen bölade. Jag stod med en grupp journalister, väl skyddade bakom glas på läktaren i Volvos krocklabb. En högtalarröst räknade ned: Tio sekunder… Fem… En gulmålad V40 kom snabbt från höger in i strålkastarljuset… Och sen hördes den otäcka korta dunsen när bilen förvandlades till ett vrak.

Det var ett lyckat prov och gjorde oss precis så imponerade som Volvos säkerhetsfolk hade hoppats. Bilen träffade barriären i 64 km/tim med bara 25 procent av fronten och avsikten med krocken var att visa att Volvos bilar skyddar de åkande även i så sneda krascher. Det beror på en unik struktur som förhindrar hjulet att tränga in i kupén.

En del andra biltillverkare har inte byggt sina bilar för att stå emot sådana krascher. Om framhjulet trycks bakåt istället för vinklas ut deformeras golvet och följden kan bli svåra benskador.

Volvo har ju kaxigt sagt att ingen ska dö eller skadas svårt i en Volvobil från år 2020 och då gäller det att ha system som klarar de flesta typer av krockar. Vissa tillverkare ser till att deras bilar gör bra ifrån sig i Euro NCAP:s krascher men hur de fungerar i andra situationer är inte lika viktigt.

Genom att studera Folksams omfattande undersökning av verkliga olyckor kan man få en uppfattning om hur säker en bil är ute i trafiken. Volvos alla nyare modeller har fått toppbetyg. Det förvånar nog ingen som varit i Göteborg och sett det avancerade krocklabbet och hört säkerhetsfolkets engagerade utläggningar.

En grävare är bara en maskin. Eller?

Det här är en Volvo EW160R. Vad det står för vet jag inte. Men det jag vet är att just den här EW160R väcker berättigad uppmärksamhet. Folk tittar till. Särskilt dagisgrabbar har jag lagt märke till. Och så jag.

För det mesta är ju anläggningsmaskiner postgula. Och man är så van vid att många maskiner har den färgen att man silar bort och knappt ser dem.

Men den här hjulgrävaren ser man. Den är lackad in något som liknar "oceanblått" med matchande flammor och en storkäft baktill. Hela maskinen är överströdd med lampor. Det är bra! Inte bara snyggt utan gör också att den syns så att man kan hålla sig på behörigt avstånd.

Fast jag gick lite för nära när jag tog en av bilderna, varför föraren gav ett varnande tut, när grävaren och vagnen skulle flytta sig ett stycke.

Passande nog har ägaren försett sitt arbetsredskap med en egen regskylt med texten "Lampan". Släpvagnen fullbordar kitet. Den har matchande blå fälgar och en träffande streamer baktill!

Fler borde måla upp sina maskiner. Man ser dem och ler. Och den här är gör dessutom bra reklam för sin ägare och förare.

Intet är som väntans tider, brukar det ju heta. Själv går jag just nu och väntar på att få ta långteststallets BMW i3 i besittning. Tyvärr är den eldrivna lilla dyrgipen (vår bil kostar nästan en halv miljon!) försenad i leveransen och vi har ännu inte fått in den till redaktionsgaraget.

Hoppas den kommer snart, för jag är ganska spänd på att få se vad den har att erbjuda. Jag har knappt sett i3:an i verkligheten än, trots att vi haft den på vanlig test. Orsak: jag var inte helt enkelt inte på rätt plats vid rätt tillfälle.

Den bil jag ska byta mot BMW:n är långteststallets Toyota Auris hybrid-kombi, som jag hittills rattat omkring med i drygt 700 mil. Faktiskt ganska angenäma sådana. Jag gillar Aurisen på något sätt. Avancerad teknik som fungerar smidigt och hyfsat bränslesnålt är inte alls dumt.

Men nu vill jag åka riktig elbil!

Det har blivit mycket debatt efter Vi Bilägares avslöjande om att plastkåporna på underredet av vissa bilmodeller kan dölja elakartad rost, och fram för allt blev Bo Ericsson, vd för Sveriges Fordons Verkstäders Förening, mycket orolig när han fick ta del av våra bilder som visar angrepp på gastankarna på en VW Passat -09 som endast rullat 12 000 mil.

Vi har fler exempel på rostiga tankar, och till och med på ännu yngre årsmodeller. Volkswagen uppger att de skruvar av plastkåporna och kontrollerar gastankarna i samband med service efter tre år, och sedan vartannat år. Det är tveksamt om det är tillräckligt ofta eftersom rostfallen fortsätter.

I Volkswagens anvisningar för tilläggsarbeten står dessutom att gastankarna och gasledningarna för Passat EcoFuel och Touran EcoFuel ska bytas först efter 20 (!) år.