Joe Edwards äger musikkrogen Blueberry Hill på Delmar Blvd i St Louis. Etablissemanget öppnade 1974 och firar alltså 35-årsjubileum i år och därmed står det klart att Fats Dominos låt med samma namn var åtskilliga år före krogens tillkomst.

Edwards verkar göra bra med stålar på sitt ställe; han äger för övrigt ytterligare ett längre ner på Delmar Blvd.

Många kändisar har tittat in och Joe Edwards har gjort en grej av att se till att hamna på bild med alla. Till exempel Eric Clapton på bilden ovan som är från 1986.

Den som inte vet hur man tvättar händerna efter ett toalettbesök får lära sig det på muggen i kondiset utanför Springfield, Illinois, alldeles intill legendariska Ariston Cafe där Route 66 korsar Interstate 55.

Fem illustrerade anvisningar från Illinois Department of Public Health talar steg för steg om hur det går till:

1. Blöt händerna med tvål och varmt vatten.
2. Tvåla in i 20 sekunder, även under naglarna och mellan fingrarna.
3. Skölj under varmt rinnande vatten.
4. Torka händerna med din egen rena handduk.
5. Stäng kranen med en pappershandduk. Släng handduken.

Chicago är en jättestad och att köra bil där och hitta rätt är inte helt lätt. Men så finns det ju GPS...och det var det som gjorde att jag vågade ta vår hyrda Chevy Tahoe och ge mig i väg till Harley-Davidson på N Western Ave i Lincolnwood.

Det var en resa på 18,5 svenska kilometer som verkligen lönade sig. Jag köpte en jacka som kostade 195 dollar minus 20 procents rabatt (skulle säkert kostat fyra-fem tusen kronor i Sverige), en t-shirt för 200 svenska kronor och ett par Goretex-handskar för 48 dollar. 252 dollar totalt inklusive skatt. Ett klipp.

Apropå motorcyklar: i Illinois verkar det inte vara någon lag på att man ska ha hjälm när man kör mc. Nio av tio motorcyklister i Chicago kör barhuvade eller med bara keps. Skyddskläder? Nej, inte alls. Det är shorts och t-shirt som gäller. En kontrast till de gula varningstrianglar för halt underlag som amerikanerna gödslar alla hostellvestibuler med när golven är nytorkade.

I Sverige kallar vi det att sila mygg och svälja kameler.

Jag trodde att Foppa-tofflor var helsvensk företeelse. Inte då, de finns i alla grälla färger även i den amerikanska södern.

Och trots att ishockey är en vintersport hade killen i affären bra koll på även de svenska hockeyspelarna. Piidör Fååschbörg förstås och Nick Lidstrom likaså.

Lite mer förvånande var att han kände till Pelle Lindbergh, den svenske målvakten i Phildadelfia som dog i en trafikolycka med sin Porsche för cirka 25 år sen

- Lindbergh var min favorit, sa butikskillen. Så tragiskt att han dog så ung.

Hemma igen, även om det hängde på håret. US Airways är alltid minst en timme försenade i starten; det är en lärdom av den här resan till USA. Jag har lyft med dem fyra gånger och förseningarna har fördelat sig så här: 2 timmar, 1 timme, 1,20 timme, 1.30 timme.

Särskilt jobbigt var det när vi skulle hinna med anslutningsflyget till Sverige från Phildadelphia i går. Om allt gått enligt tabell skulle vi haft 1,5 timme på oss att byta plan. Men US Airways kom inte i väg från Chicago förrän en timme och tjugo minuter efter tidtabell.

Det märkliga var att kaptenen inte visste varför vi inte kom i väg.

Som tur var var US Airways som vanligt försenat från Phildelphia till Stockholm. Orsaken var att flygbränslet tagit slut - för leverantören!

Svinkallt på planet och en lindrigt serviceminded personal var droppar som fick bägaren att rinna över och det oterkalleliga beslutet är fattat: jag flyger aldrig mer US Airways. US står för USelt.

Dock mådde jag inte lika illa som två kvinnor i planet på väg från Chicago till Phildadelphia i pår. De var nog flygrädda i vanliga fall; luftgropar gjorde dem panikslagna. Vi lyckades lugna den ena någorlunda genom att hålla henne i handen och tala lugnande med henne; den andra var inte kontaktbar där hon kröp ihop i fosterställning,krampade och hyperventilerade.

Flygpersonalen? Nä, sånt tjafs hade inte dom tid med.

 

Ska man redan nu sammanfatta reaktionerna på nya Saab 9-5 så är det översvallande.

Man skulle kunna misstänka att en hel del superlativer beror på att vi är väldigt många som verkligen önskar och hoppas att det ska bli ett lyckligt slut på följetongen om Saab-krisen. Det har hänt förr att underdogs väckt extra starka sympatier, nästan att liknas vid moderskänslor.

Men i det här fallet tror jag att superlativerna för nya 9-5 övervägande beror på egna meriter. Bilen ser oförskämt tilltalande ut, både exteriört och interiört.

Om kvalitet, säkerhet, komfort och allt annat ligger på samma nivå som designen så vore det väl för djäkligt märkligt om inte den här vagnen skulle attrahera kunderna.

Nu gäller det bara att hitta en vettig köpare för hela bolaget. Koenigsegg? Nja...

 

Hjortronen ska plockas, fjällrödingen ska fångas, veden ska huggas, bastun ska badas...

Kort sagt: bloggen tar semester. Åter måndagen den 10 augusti.

En dag på testbanan har fått mig att fundera på om inte det är den mest överskattade testinformationen när det gäller vanliga bilar. Jag har i alla fall aldrig accat max från noll till hundra på allmänna vägar. Däremot är hundra till noll riktigt intressant.

Nå, accelerationen säger förstås en del när det handlar om prestandabilar; om inte annat får man en jämförelsesiffra att imponera med. Och det ger samtidigt bilen en identitet, ungefär som en viss färg kan göra.

Men för bruksbilar är omkörningsaccet det viktiga, 70 till 110 brukar vi mäta på de tre högsta växlarna. Det handlar om säkerhet.

Vår projektbil, Peugeot 205, kom heller inte undan testet utan ett noll-till-hundra-prov. Med 60 hästar under huven blev den snabbaste noteringen 12,13 sekunder.

Riktigt, riktigt bra tycker jag.

Starten går i morgon bitti från Stockholm till Trelleborg. Där kör vi ombord på TT-Linefärjan på onsdag kväll och landstiger i Travemünde vid 7.30 på torsdag morgon. Hundra mil senare räknar jag med att nå vändpunkten i Paris sent på torsdag kväll.

Med mig har jag bilmekanikern Ingemar Brandt från Haga Bil & Lack Ã-sterfärneboi som laddat upp med en akutverktygslåda. Det är mest en formsak eftersom jag inte tror att den kommer att behövas.

Du kan följa resan på bloggen och läsa om den i ett större reportage i Vi Bilägare nr 14. 

Fotograf Per Hammarsjö har riggat upp en liten videokamera innanför vindrutan på 205:an som tar en bild i minuten under hela färden från Stockholm till Eiffeltornet. Det lär bli drygt 2 000 bilder som ska skildra 180-mila resan på ett par-tre minuter.

Kommer på webben! 

Jag har inte kört på Autobahn på tre-fyra år och hade nästan glömt hur hetsigt det är. Vår strategi är att marscha på 120 km/tim men det innebär ständiga filbyten. Högerfilen är för långsam förstås, på mittfilen utgör vi en bromsklots och vänsterfilen är inte att tänka på.
Där laddas det för fullt.  

Det gäller att ha ständig uppsikt bakåt. Tyskarna är förvisso ett vänligt folk men när det kommer till bilkörning på Autobahn så märks det inte så det stör.

83 mil kvar till Eiffeltornet. När trafiken lugnar sig något (om den gör det) ska vi göra ett fullfartsprov med Pegan. Uppgiven toppfart är 159 km/tim men frågan är om den klarar det som 20-åring?

Nu kör vi fläkten för fullt och slipper oljudet.

Statsbesöket i Frankrike avslutades med en sväng förbi Eiffeltornet för att ta bilder i dagsljus. Vårt ekipage blev lite av en turistattraktion i sig och nu finns Pegan avbildad i franska, tyska, japanska, polska, belgiska och holländska fotoalbum.

Återtåget till Sverige har börjat och vägen hem går via Luxemburg.

KLICKA HÄR FÃ-R ATT LÄSA SAMTLIGA INLÄGG

Totalt tankade vi 217,24 liter 95-oktanig bensin, vilket ger en snittförbrukning på 0,61 liter per mil.

Det går dock att köra riktigt snålt med Pegan om man anstränger sig. Vi kom faktiskt ner i en förbrukning på bara 0,5 l/mil efter 24 mils snålkörning från Skånes Fagerhult till Ã-deshög.

Reportage om hela resan i Vi Bilägare nr 14. Och om tekniken funkar så kommer snart en film på hemsidan, Stockholm-Paris på mindre än tre minuter!

Nästan inga moderna bilar har ett riktigt reservhjul numera. Det blir
för dyrt, för mycket extravikt och stjäl plats. Och framför allt: det
kommer till användning väldigt sällan. I stället utrustas bilarna med
så kallade nödhjul eller en sprayburk med tätningsmedel.

Jag har inte haft punktering på någon av mina bilar på 15 år. Men i morse var det dags, höger bakhjul var på väg att vila på fälgen.

Pyspunka.

Det visade sig att det satt en spik inborrad i däcket. Då är det bekvämt att ha nära till en däckverkstad som fixar det direkt. 

 

En kollega åkte av Finlands-färjan i morse och fick liksom alla andra bilförare göra ett utandningsprov. Det är bra med såna kontroller och de skulle till och med vara obligatoriska. Ett slags alkolås, alltså. För att komma av färjan måste man blåsa.

Fakta om rattfylleri enligt Motormännen är att 15 000 personer kör rattfulla varje dag. Bara 50 fastnar i polisens kontroller. Det är endast tre promille för att nu använda en term som är fyllerirelaterad.

Rattfyllerister orsakar 125 personers död varje år, en fjärdedel av alla som omkommer i trafiken. Flera hundra blir svårt skadade.

Förra året dömdes 7 604 personer för rattfylleri, 422 för narkotikapåverkan, 5 191 för grovt rattfylleri. Totalt 13 217 personer. Västernorrlands län har flest antal rattfylleribrott på 100 000 körkortsinnehavare, 293 stycken. Jönköping har minst antal, 160 och genomsnittet i hela riket är 223.

Motormännen tycker att det är hög tid att agera och startade därför i går en kampanj för att få allmänheten att tipsa polisen om rattfyllerister genom att ringa 114 114. 

Bli en angivare du också!