Stefan Gunnarsson, pianisten i Så ska det låta, ni vet, fyller 40 år i morgon, fredag.

- Och?

Jo, förutom att Gunnarsson kan text och melodi till tusen låtar och samlar på flipperspel så arrangerar han varje år Boden Cruising för veteranbilar.

Respekt.

Hur mycket elände orkar man med? Jag börjar i alla fall känna mig proppmätt.

Senaste rapporten om bilförsäljningen i USA liknar den svenska, fast bara i mycket större skala. Och precis som i Sverige så är Volvo särskilt illa ute. Minus 54 procent jämfört med oktober förra året.

- Innebär det här att man kan räkna med att göra ett nybilsklipp när bilhandlarna får överfulla lager? frågade en bekant i bastun i går kväll.

Så mycket för solidaritet med människor som har sin försörjning genom bilindustrin. Det handlar om egoism i stort och i smått. Jag lät bastukompisen förstå att jag inte såg hans fråga som den centrala i nuläget.

- Menar du att jag ska stödköpa Volvo? undrade han förvånat.

Ja, det menar jag.

Etanolbilar är svårstartade när det blir riktigt kallt. Därför blandar bensinbolagen mera bensin i etanolen vintertid, 25-30 procent mot normala 15 procent.

Om det tycker Gröna Bilister två saker:

1. Bensinbolagen tar för mycket betalt för den extra bensintillsatsen.

2. Den är onödig eftersom det inte är några problem att starta på vanlig E85 ner till minus 15 grader.

- Kallare än så har vi knappast någonstans alls i Sverige idag 

Jag vet inte i vilket Sverige Gröna Bilister lever. För åtta dagar sedan läste jag av minus 18 i fritidshuset utanför Kiruna. I juletid är det inte ovanligt med veckolånga köldknäppar neråt 35-40 grader. Och i januari-februari tror jag nog att även gröna bilister skulle ta på sig långkalsonger.

Man behöver inte åka särskilt långt norr om Stockholm för att få rejäl kyla vintertid. Enda riktigt säkra sätt att få uppleva blidväder är att slå följe med Vi Bilägares testgäng när det ska ut på vintertest. Enligt lagen om alltings djävlighet möts vi alltid av plusgrader, vart än vi åker.

För några år sen for vi till Kall i Jämtland en januarivecka. Där var det fem-tio plusgrader. Samtidigt var det 23 minus i - Stuttgart.

Jag körde på en mindre, översnöad väg i dag. En Skoda Octavia hade just blivit bärgad efter en dikeskörning. Klantskalle, tänkte jag och fortsatte.

En mil längre fram syntes spåren i snön efter ännu en bil som kanat av vägen. Klåpare, fnyste jag och tänkte på hur bra jag själv är på att köra bil.

En timme senare: samma väg fast åt andra hållet. Bakom en vänsterkurva står två kvinnor och skottar snö vid sidan om vägen. De har brakat genom snövallen och ut i terrängen med sin bil.

Inte en till! Hur svårt kan det vara egentligen. Jag stannar och erbjuder mig att dra upp dem med min fyrhjulsdrivna Impreza och frågar vad som hänt.

- Vi fick möte av en bil som körde väldigt fort och rev upp en vägg av snörök. Sikten var obefintlig och därför körde vi av.

Plötsligt insåg jag att det inte hjälper hur skicklig förare man är om man inte ser någonting. Jag ska inte vara så styv i korken i fortsättningen.

Ändrade planer. Det blir övernattning i Lycksele istället för i Umeå. Alla kända hotell i björkarnas stad är fullbelagda i kväll.

Det passar egentligen rätt bra eftersom klockan snart är 18.30 och det har snöat de senaste 15 milen. Man blir rätt trött av att stirra in i snön som slår emot synfältet och inte blir det lättare av att extralysena står fel.

Det är förresten påfallande många enögda bilar på vägarna. Inte för att det är trafik så det stör på den här delen av Inlandsvägen men procentuellt har många bara ett halvljus. Det beror förstås på att glödlampsbyte i moderna bilar är så krångligt att man måste anlita verkstad. En liten skandal att det får vara på det viset.

Just nu är det bensträckare i Arvidsjaur. Enligt GPS:en skulle vi kunna vara framme i Stockholm kl 4.15 på morgonen... Det får nog bli Lapp-Stockholm i stället. 

Först kommer man till Lyckan och strax därefter till Lycksele. Det kan vara lycka efter 30 mils tristess bakom ratten. Mörker, snöfall och helt händelselöst. Ändå måste man sitta helskärpt; det kan ju dyka upp ett djur på vägen. En älg eller en renflock.

Men det enda som syntes var en förskrämd räv som kikade fram bakom snövallen från ett dike.

Lite spänning blev det i alla fall fyra mil före målet, hotell Lappland i Lycksele. Bränsletankens varningslampa tändes. Soppatorsk är ingen höjdare när det är tio minus, helmörkt och det kommer en bil var 15:e minut. Men det var förstås ingen fara.

Enligt färddatorn har förbrukningen legat på 0,88 l/mil. Det går uppenbarligen inte att köra snålare trots att man håller laglig fart hela tiden. Takboxen  betyder förstås lite extra i förbrukning och det gör den konstanta fyrhjulsdriften också. Men det tar jag gärna. Det känns säkert med en bil som driver på alla fyra när det är halt och snösträngar på vägen.

72 mil kvar i morgon.

Det räcker med att titta på ortsnamnen för att veta att man är i Västerbotten. Slutar dom inte på -sele så slutar dom på -träsk eller -sjö.

På väg 365 mellan Lycksele och Åsele verkar det var -sjö som gäller. Ett par mil norr om Åsele passerar jag en avtagsväg till höger. Tre blå skyltar talar om att den vägen leder till Gransjö, Insjö och Yxsjö.

Nu anar jag varifrån uttrycket "man ska inte kasta yxan i sjön" kommer. Det var väl någon som ledsnade på vedklyvning där, gav upp och hivade fanskapet i sjön. 

Sollefteå må sakna en Max-restaurang men vad gör det när man har Valvet! I korsningen Storgatan-Kungsgatan ligger denna pärla som serverar lunchbuffé för 70 spänn. I dag var det köttfärslimpa, saffranstorsk i gratäng, thai fläskkött, vegetariska vårrullar, stort salladsbord, bröd, dryck, kaffe, kaka, godis.

Svårslaget. Dessutom mycket trevlig miljö.

På kvällarna är Valvet ett nöjestempel med livemusik. Det märktes på de tyvärr mycket slitna toaletterna. Enda detaljen på minuskontot.

Om du ska till Sollefteå så ska du äta lunch på Valvet. 

Tankstopp i Tönnebro, fem mil norr om Gävle. 22 kvar till Stockholm. Det börjar bli lite segt.

Men det är inget mot hur det kändes några mil söder och norr om Njutånger. Två breda transporter samlade ihop lååånga köer när det gick i mellan 30 och 50 km/tim. Motorvägen ett par mil norr om Söderhamn löste upp proppen.

Det är mycket tung trafik på E4:an och en del långtradarförare verkar gilla att smycka sina fordon med lampor.

Jag hör inte till dem som irriteras av mötande bilar som har både halvljus och dimljus på. Det är olagligt, visst, men det är inget som stör min bilkörning.

Men långtradare som ser ut som rullande tivolin kan verkligen påverka koncentrationen på vägen. Framför allt när man ligger bakom och ska om på en trång omkörningsfil.

Finns det inte någon lag som reglerar hur många röda lampor som får finnas bakpå ett långtradarsläp, hur många gula lampor som är tillåtna på sidorna och hur många vita som får sitta fram?

Jag menar, föraren ser ju inte dom själv. Så vad är vitsen?

En sorglig dag är det denna tisdag... Nästa vecka stänger restaurang Berguven på gasverksområdet i Värtan. Det har varit Vi Bilägares stamlunchhak i tio-femton år men nu är det slut. Krögaren Kjelle Andreasson är uppsagd som hyresgäst och sista måltiden serveras fredagen den 19 december.

På tisdagar finns alltid raggmunk på menyn. Sveriges godaste utan tvekan, lagade av Kjelles son Kristian. Och i dag åt jag alltså min sista raggmunk på Berguven eftersom jag är bortrest på vintertest hela nästa vecka.

Finns det över huvud taget något ställe som kan mäta sig med Berguven när det gäller raggmunk? Japp, säger Calle Carlquist på tidningen Automobil här i huset:

"Stället heter Brevens bruk och ligger ca 4,5 mil rakt österut från Askersund eller 1,5 mil sydväst om allas vårt Vingåker om man så vill."

Det blir långluncher på tisdagar i fortsättningen om det inte är någon som har tips om goda raggisar på närmare håll från Stockholm.

Nu är fotograf Hammarsjö glad igen. Det var egentligen löjligt enkelt att få honom på gott humör.

Vi satte honom i en Porsche Carrera och släppte ut honom för några varv på konbanan. Det fick omedelbar effekt.

Ta det som ett tips om du behöver muntra upp någon.

Fem timmar nonstop med våra testbilar på Kall Auto Lodge bana utanför Järpen.

När det kommer till bilkörning så kan man verkligen tala om att teori och praktik hör ihop. Susanne Kottulinsky har lärt oss en hel del om hur man med hjälp av gas, broms, ratt och - inte minst - blick kan hantera besvärliga situationer på halt väglag. Hur man behåller kontrollen när allt tyder på att man ska tappa den. Och det gör man lätt med friktionsdäck när den packade snön förvandlas till is efter ett vinterregn.

Som grädde på moset blev det några varv med en Porsche Carrera 4S, 385 hästar med dubbdäck.

Ännu en dag på jobbet.

Det första jag gör på morgonen är att kolla termometern. Den första noteringen jag gör när jag startat bilen är att läsa av utetempen.

Temperaturen är sån där grundläggande information som jag inte kan vara utan. Trodde jag.

Nu är det så illa att jag åker i en bil som saknar utetermometer. Det är mycket, mycket dåligt. Jag är djupt skakad.

Och så bor jag på ett fjällhotell som verkar ha det mesta - utom en termometer. Jag frågade personalen i morse. Den förste sa:

- Det känns som om det är runt noll.

Den andra sa:

- Det var 5 plus när jag gick hemifrån.

Liten tröst för en som är van att räkna grader i decimaler. 

Strandgården ligger i byn Strand strax hitom Järpen längs E14. Utanför förstukvisten står en liten traktor, en ytterst vänlig hund välkomnar matgästerna på gården och där inne serveras en lunchbuffé som är fantastisk. Salladsbordet är rikligt, smakligt och nyttigt. Kycklingsgrytan är superb och broccoliomeletten ska vi bara inte tala om. Himmelsk är ordet.

70 kronor och då ingår förstås dryck, kaffe och kaka. Och strålande utsikt ner mot sjön.

Kommer man dessutom, som vi, fem minuter före en busslast med hungriga pensionärer så kan man tala om tajming.

Ät här om du har vägarna förbi. Om inte: åk en omväg för att ta dig hit.

Det har sina risker att hyra lägenhet i fjällen en vecka runt nyårshelgen. Man vet ju inte vad man får för grannar.

Har man otur så hamnar man i lägenheten ovanför riktiga festprissar. Har man tur så kommer festprissarna upp och frågar försynt om musiken stör.

Exakt det där hände oss är vi kom till den splitternya tiobäddslägenheten med egen bastu i Lofsdalen i eftermiddags.

En fruktansvärd bas dunkade upp genom golvet från lägenheten under. Jag tog inte ens av mig jackan när jag burit in grejorna utan tog ett djupt andetag och var precis på väg ner för att säga ifrån.

Då ringde det på dörren och en yngre man stack in huvudet och frågade om musiken störde.

- Vi är glada att du frågade för det gör den. Vi hör bara basslingan men den dånar så att golvet vibrerar.

- Vi sänker, sa den unge mannen.

En fin upplevelse att inleda fjällveckan med.