Saabs första år på egna ben

Uppgörelsen blev möjlig genom ett lågt försäljningspris av GM, ett EIB-lån på 400 miljoner euro med säkerheter från svenska staten och, i bakgrunden, lån från den ryske finansmannen Vladimir Antonov till Victor Muller.

Just Antonovs medverkan var kontroversiell, både GM och svenska staten var skeptiska eftersom de hade information om att han varit involverad i penningtvätt och annan kriminell verksamhet. Någon kriminalitet har dock inte kunnat bevisas.

Ekonomijournalister och branschkunniga hade vid tillfället goda skäl att vara skeptiska – Saab hade inte visat vare sig vinst eller vad som då ansågs vara bärkraftiga försäljningsvolymer samtidigt som de nya ägarna var finansiellt svaga. Många misstänkte nog att den svenska regeringens vilja att få bort Saabfrågan från agendan inför det stundande valet var en viktig orsak till både dess ansträngningar att få affären till stånd och viljan att garantera lånen från EIB till Saab.

Trög start
Det första året som självständig tillverkare blev inte lätt, produktionen kom inte igång som väntat, huvudsakligen för att det tog tid att starta om relationen med underleverantörerna, men det allra största problemet visade sig ligga i att återvinna förtroendet hos återförsäljare och slutkunder.

I samband  med övertagandet var prognosen för helårsförsäljningen 60 000 bilar, en prognos som sedan drogs ned till först 45 000 för att en kort tid senare hamna på  30 000–35 000 bilar. När året var slut hade man sålt 31 696 bilar, varav 8 655 såldes i Sverige (3,0 procent av marknaden), jämfört med 7 036  (3,3 procent) året innan.

Saab har alltså inte lyckats ta tillbaka marknadsandelar under det första året som självständigt företag. Samtidigt är båda dessa siffror pinsamt små jämfört med situationen för bara några år sedan, då Saab regelmässigt nådde 25 000–30 000 bilar per år i Sverige, motsvarande ungefär tio procent marknadsandel, och en total årsproduktion på drygt 100 000 bilar.

Flera nya modeller
På modellfronten har det hänt en hel del under det gångna året, det största är naturligtvis lanseringen av nya 9-5 sedan. Vid sidan om detta har ett antal olika samarbetsprojekt initierats, bland annat med BMW beträffande köp av 1,6-liters turbomotorer.

Just denna typ av samarbeten kommer att bli oundgängliga för Saab – man har helt enkelt inte resurser att utveckla all teknik själv utan måste hitta samarbetspartners för att kunna slå ut utvecklings- och verktygskostnader på fler tillverkade enheter.  Men detta är vare sig negativt eller nytt, redan Saab 96 hade en V4-motor från Ford!

Nu står bolaget i startgroparna för att lansera nya crossovern 9-4X, en tyvärr ganska ointressant bil i Europa eftersom den inte verkar kunna levereras med dieselmotor. Desto intressantare är nya 9-5 kombi som kommer under sommaren.

Samtidigt pågår arbetet med utvecklingen av helt nya 9-3 för fullt, och utvecklingen av en mindre bil, Saab 9-2, ligger också i planerna. Det kan därför tyckas som det är en del på gång, men jämför man med de tyska huvudkonkurrenternas enorma produktfyrverkeri – Audi har som ett exempel runt tjugo karossmodeller – är detta ändå att betrakta som en rätt mager uppställning.

Märklig mediestrategi
Saabaffären har bland annat på grund av sin komplicerade struktur och oklarheter rörande vem eller vilka som egentligen står bakom Spyker, varit hett stoff för media under hela det gångna året.

Svenska journalister ställs här inför ett dilemma, å ena sidan är man satt att granska affärens bärkraft i bilköpares och svenska skattebetalares intresse, å andra sidan kan man genom att publicera negativa fakta och åsikter om bolaget faktiskt påverka bolagets överlevnadsmöjligheter negativt.

Dessutom har Saab av tradition haft en kultur av att vara mindre tillmötesgående mot journalister än många andra biltillverkare, kanske på grund av att man alltid varit ifrågasatt som bolag, kanske spelar bakgrunden i försvarsindustrin och uppfattningen om att bolaget därmed är av nationellt intresse en viss roll.

Denna attityd verkar ha fortsatt under det senaste året, där framför allt Victor Muller i samband med de ständigt återkommande frågorna runt Vladimir Antonov, provocerats av media så till den grad att han fryst ut de journalister som varit kritiska eller inte accepterat hans ovilja att redovisa ägarförhållandena fullständigt.

Denna mediehantering har tveklöst varit olycklig för bolaget – att inte kommentera eller förklara leder ofelbart till blodvittring hos journalisterna, vilket leder till än mer negativ press.