Jag sitter och kör en hyrd VW Golf på motorvägen mellan Berlin och Leipzig. Jag och Nisse Landgren ska spela på en restaurang som ligger mitt emot Thomaskirche, kyrkan där Bach verkade under större delen av sitt liv. Vår loge är ett gigantiskt fyrkantigt rum helt i sten med en imponerande takhöjd.
Vi får veta att just i detta rum, satt von Stauffenberg och hade ett sista möte med sina sammansvurna inför attentatet mot Hitler 1944. Väldiga vingslag från historien där mellan Bach och Stauffenberg tänker jag och hisnar medan jag stämmer gitarren.
Men nu är det här ingen historietidning så, tillbaks till motorvägen. Jag rattar in BBC på radion och den eleganta brittiska accenten gör mig lugn. En trivsam toffel- och testämning sprider sig och jag lystrar förväntansfullt när radioprogrammet "Anatomy of a car crash" påannonseras. Någon begåvad radioproducent har intervjuat alla inblandade några år efter en svår bilolycka. Man klipper mellan intervjuerna och sakta tonar katastrofen fram med alla detaljer som aldrig ryms i en tidningsnotis.
Vi får höra den unga flickan som genom en klumpig manöver orsakar hela olyckan. De drabbade i bilen bakom som kraschar varpå en av passagerarna avlider och de andra skadas svårt. En vanlig solig dag i
norra England på en raksträcka där ingen körde för fort eller var berusad.
Det är djupt gripande och oupphörligt intressant att följa en tragedi
från att den händer till hur livet så småningom, sakta och smärtsamt men trots allt, återgår till en ny slags vardag. Genom rättegångar, läkarbehandlingar och rehabiliteringar lotsas lyssnaren fram av de inblandade, poliser, läkare och anhöriga. Alla som var med den där dagen har fått sina liv rejält tilltufsade, men sitter ändå där i intervjun och försöker öppna en dörr på glänt till att livet måste fortsätta. Jag saktar ner lite på autobahn och tänker att det är precis en sådan bilolycka man fasar för.
Hur bra man än kör så dyker det upp någon från ingenstans och sedan är ingenting som det varit. Flickan i intervjun var 22 år vid tillfället för olyckan och alltså precis i den åldern som är överrepresenterad i olycksstatistiken. Dålig avståndsbedömning, ingen som helst uppfattning om sin egen fart eller hur hon borde växlat ner. Statistiken är hård men rättvis mot unga bilförare.
De kör i allmänhet sämre än andra och jag undrar om vi ska tycka att det är bra att det är så. Jag tycker det är dåligt. Därifrån är inte steget långt till att man tycket att det rentav är jättedåligt och vill göra något åt det. Den som tagit körkort bör t ex inte kunna knalla omkring på Södermalm och dricka kaffelatte, gå på bio och bada på Långholmen för att sedan plötsligt efter fyra år, när de köper sin första soffa, hyra en stor skåpbil och bränna ut till
Ikea på E4:an i 120 knyck.
Det borde inte vara så krångligt att tvinga folk att köra upp igen med hyfsat mellanrum. En datasimulerad landsväg, en ratt och några spakar.
Efter en halvtimme borde en erfaren bilskollärare kunna se om personen har någon koll på läget eller kanske måste ut och övningsköra igen. Det blir dyrt,
och kanske struntar några i att ta körkort, men det kanske man kan leva med, och leva är ett fint ord i det här sammanhanget.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Glöm inte bort att det finns unga yrkeschaufförer!
Ska dem också köra upp emmellanåt eller? Johan Norberg!
Sen har vi dem äldre chaufförerna.ska man sätta en gräns där också t e x vid 65+ att dem kör upp emmellanåt också.
Jag tycker det är ett bra förslag. Själv körde jag sextusen mil om året mellan 18-24 år men hade inte haft något emot att köra upp igen efter två år. Finns regeln implementerad när körkortet tas är det ingen som räknar med det. Däremot tycker jag att detta inte bara bör gälla yngre förare utan alla. Jag som arbetar med bilar dagligen har ett flertal gånger ringt till äldre människors barn och frågasatt om deras föräldrar ska ha körkortet kvar. Är man farlig för sin omgivning och t.ex. kör vänstertrafik i rondeller ska man inte ha körkortet kvar. Jag har sett många hårresande saker som äldre förare gör...
I grunden tror jag inte att ungdomar kör sämre, men vissa är fruktansvärt slarviga. Med den goda utbildning de har fått skall de inte behöva strunta i hastighet, avstånd till framförvarande, ge tecken med körvisare m.m. Jag kan inte tänka mig att provuppkörningar med vissa år mellan har någon inverkan på detta, vid en sådan kan man nog skärpa sig under den korta tid en sådan kan pågå.
Man ser allt oftare hårresande saker i trafiken som utförs av det unga folket som känner sig odödliga.
"Thunder" Ja, unga yrkeschaufförer bör avlägga nytt prov om man visar dåligt omdöme.
Gäller också oss som är äldre. Unga tycks ha svårt
att inse att man inte är en god bilförare direkt man
fått sitt körkort.
Det är oerhört viktigt att körskolorna förmedlar rätt attityd!
All personal ska vara lyhörd för korkade kommentarer och olämpliga attityder - och reagera omedelbart. Det kan vara med ogillande, med konsekvensresonemang eller raljerande motkommentarer (i rätt sammanhang och om de träffar mitt i prick).
I undervisningen bakar man lämpligen in exempel på våra bristande sinnen, skapar frågeställningar.
Det här är lite diffust beskrivet, men jag har arbetat med utbildning i andra sammanhang, såväl med ungdomar som med lågmotiverade långtidsarbetslösa och jag vet att det mest grundläggande handlar om attityder. Med rätt attityd faller kunskapen på rätt plats, annars blir den, i det här sammanhanget, bara något för att få ta "lappen".
Sen får jag väl ge några rätt i att alltför många, lite äldre förare rent utav vägrar att ta till sig förändringar.
Titta bara på rondellkörning! De nya reglerna är inte svårare än de gamla, snarare tvärtom, men hur många tillämpar dem? Man kör med hemkokta, ogenomtänkta resonemang om att så har jag minsann alltid gjort och varför ska man ändra på't och jag behöver väl inte blinka när jag bara ska rakt fram - med mera. (Man utgår alltså från att det man själv vet, vart man ska, förstår alla andra också.)
Även här handlar det om attityder - halsstarriga sådana...
Jag kan inte hålla med vad gäller amerikanare i varje fall, jag bodde i Florida över 2 år och det var en svår olycka på motorvägen med köer på 2-3 mil varje vecka. Folk körde oerhört kortsiktigt utan någon planering och uppsikten var i stort sett noll.
I spanien är det livsfarligt, de kör som påtända biltjuvar och gasar vid påfarter så att påkörande trafik tvingas stanna. Helt idiotiskt.
När jag tog körkortet i slutet på 1960-talet, så sa statistiken att de som haft körkort mellan ett och fem år var de som var mest representerade i olycksstastistiken. Man hade uppfattningen att de som bara haft körkortet mindre än ett år var mer medvetna om att de inte var fullfjädrade, och de som haft körkortet mer än fem år visste, hade lärt sig, att de inte var fullfjädrade bilförare och därför inte upptog så stor plats i statistiken. De som haft körkortet mer än ett år men mindre än fem år var de som ansåg sig vara fullfjädrade och fick därför, tyvärr ganska kännbart både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt, lära sig att de faktiskt inte var fullfjädrade.
Dock vill jag här göra ett tillägg i jämnställdhetens namn, ty de som haft körkortet för länge är de som glömt att man aldrig kan bli fullfjädrade.
Så länge man inser det så är man i alla fall inte så prestigefylld.
Är man ett fjun, så är man. Bakåtvänd keps, hänger över ratten till höger, dimljus påslaget mitt på dagen, kan man begära mer? Klart det händer olyckor med denna grupp. De är ju bara ....fjun!!!
Körkortet bör förnyas regelbundet. Vilka intervall det blir får bli Transportstyrelsens fråga. Blir det en gång till i livet så är det iaf dubbelt så bra koll som idag. Ungdomar saknar erfarenhet, äldre är blinda och döva (märks ofta på att de kör med blinkers påslagen några mil på motorvägen, de varken ser den gröna, blinkande pilen eller hör tickandet). Alla samsas vi i ett kaos som kallas trafiken.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.