Med cyklar är det en helt annan femma

Jag går S:t Paulsgatan ner mot Mariatorget och njuter den del av Stockholm som fortfarande erbjuder småstadens charm.

Det är kaféer och affärer av det mest skiftande slag. Folk promenerar, cyklar och kör bil i ett lugnt tempo och även fast alla har ett ärende hänger det ingen stress i luften.

Så plötsligt, bakifrån, förbi min vänstra axel blåser det förbi en cyklist. En man med ambitiöst åtsmitande kläder och med en hjälm så extremt aerodynamisk utformad att man undrar om han nyss ramlat ur en velodrom.

Den här utstuderade kostymen kanske är befogad i Tour de France, men här på en liten bakgata på Söder känns den... jag vet inte, skitlöjlig för att tala klarspråk.

Han trampar obekymrat mot enkelriktat trots mötande bilar, men det skulle han inte ha gjort.

Sopbilen som tuffar på i uppförsbacken gör ingen ansats till att väja. I stället girar den mot vänster, så nära trottoarkanten det går, så att cykelmannen tvingas hoppa av och rycka åt sig sin superlätta kolfiberkomposit-leksak.

Den ordväxling som sedan utbryter är som man brukar säga animerad.

Den kan i censurerat skick sammanfattas med att sopbilschauffören menar att det är dumt att cykla mot enkelriktat, och löjliga kroppsstrumpan säger att han inte förtjänar att bli påkörd.

Några kärnfulla svenska invektiv studsar mellan väggarna på S:t Paulsgatan och folk stannar till för att följa den plötsligt uppflammande vreden mellan två vuxna män mitt i vardagen.

När de kommit så långt det går att komma i en sådan diskussion, har jag nått fram jämsides med cykelmannen, och tre centimeter från hans öra gapar jag: "Det är sådana som du som ger oss cyklister dåligt rykte", och sedan med mina lungors fulla hals: "IDIOT!".

Angreppet kommer som en blixt från en klar himmel för honom så han vacklar till, greppar cykeln och jonnar iväg.

Fortfarande mot enkelriktat. Jag känner igen mig i kriminaljournalistik som beskriver våldsmannens minneslucka.

"Det svartnade för ögonen", med den avgörande skillnaden att jag stannar vid verbalt våld, om än på skadligt hög decibelnivå.

Jag blir helt enkelt tvärtokig när folk kör mot rött eller enkelriktat, oavsett fortskaffningsmedel.

När det gäller bil är det ju som så, att den som i Stockholm kör i fel färdriktning är antingen knarkpåverkad eller totalt förvirrad på annat sätt.

Det händer ytterst sällan. Egentligen är det ett mirakel att stadstrafiken fungerar så pass bra med tanke på hur mycket finlir det krävs för att få flyt i gathörnen.

Sådant småtrix som bygger på folks goda vilja att samarbeta. Både fotgängare och bilister iakttar för det mesta en ömsesidig respekt.

Ett ögonkast och bilen stannar och släpper fram mig med barnvagnen.

Med cyklar är det en helt annan femma.

Om jag promenerar från Zinkensdamm till Hornstull kan jag enkelt räkna till tio cyklister på lika många minuter som bryter mot alla lagar som finns, från Romkonventionen till Jordabalken.

Anarkin är total och respekten för trafikregler obefintlig.

Det är ett smärre under att inte fler människor stryker med när alla amatör-Fåglums hojar runt trafikstolparna som om det vore slalomportar.

Hur ska man få ordning på det här? Ingen aning. Jag kan bara tänka i banor som "ärtrör" och "superlim på sadeln" just nu.