Köpa bil en mardröm - sälja är ännu värre

De etablerade bilhandlarna som ligger i en lite högre prisklass, räknar kortfattat upp hårdfakta som mätarställning, vinterdäck och eventuell direktinsprutning eller annan motorinformation.

Det utstrålar självförtroende. De har många fordon att spela med, tid att vänta, och plats.

Privatpersoner, på väg att byta upp sig från 2007 till 2010, som inte riktigt vill tugga på den sura sanningen om bilens katastrofala prisutveckling från det ögonblick man lämnar bilhallen, hugger till med önskedrömspriser.

Man specificerar optimistiskt detaljer som cd-spelare, airbag och fönsterhissar, saker som inte direkt känns som någon avancerad extrautrustning på en ny Volvo, och annonsens ängslighet ökar för varje självklar pinal som räknas upp.

Jag undrar stillsamt om det finns någon (som är beredd att hala upp 185 000 för en V70) som blir imponerad av att det finns airbag bakom instrumentbrädan?

I den lägre prisklassen hittar man de förhoppningsfulla amatörerna som skriver små noveller om bilens historia, så omständliga att det känns som att de helst vill låna ut bilen, inte sälja den.

Bland objekten under femtusen kronor finns de uppgivet ärliga säljarna. För en sådan liten summa pengar kan knappast någon tro sig hitta annat än en gammal rosthög, så ingen gör sig några illusioner, men känslorna svallar.

Det är "min trotjänare", "pärlan" eller "bilen heter Linnéa".

Såpass mycket har jag lärt mig tolka människors psyken, att den som berättar vad bilen heter, är ingen samvetslös bilhandlartyp (vilket uttryck förresten, vad säger Motorbranschens Riksförbund om det allmänt vedertagna tillmälet?).

Folk kämpar för att beskriva känslan av romantiska bilresor till Skagen, fem års prickfria starter i minusgrader på väg till jobbet eller hämtning av barnen i skolan.

Men förgäves.

Det affektionsvärde som finns går liksom inte att överföra, för en spekulant är det bara plåt, en motor och mer eller mindre rost.

Jag litar mer på en annons som säger "kan vara svårstartad ibland, vet inte varför" eller "bilden ljuger, bilen är mycket fulare" än den käcke muntergöken som påstår "startar klockrent i alla väder".

En luttrad säljare som vet hur förnedrande det kan vara när folk kommer och skeptiskt granskar ens bil skriver "däcksparkare välkomna".

Ett uttryck som borde befästas i svenska språket som motsatsen till bilhandlartyp: Däcksparkare, det säger allt tycker jag. Jag har haft en del sådana hemma på grusplanen.

Det spelar ingen roll om priset är satt till ettusenfemhundra pix.

Däcksparkartyperna ska ändå stå där och negga om allt från rost till sladdrig växelspak, och till råga på allt pruta.

Jag har inte de nerver som krävs för det här. Köpa är en mardröm, att sälja bil är ännu värre.

Jag tillhör den kategorin människor som gör att många av er gör en bra affär. Köper dyrt och säljer för billigt, men någon måste ju vara längst ner i bilnäringskedjan också.

I stunder av kreativt självbedrägeri väljer jag att betrakta mig som en av samhällets ekonomiska stöttepelare. Så kan man också se det.

(Alla citat ur bilannonserna är autentiska)