Jag står nästan alltid på polisens sida...

- Det gick visst lite fort det där!
 
- Jaså, säger jag, det märkte jag inte.

Men då förklarar polisen, att det är en 70-sträcka på 800 meter som jag har missat.
- Du får vara lite uppmärksam, ryter han till. Min fyraåriga dotter i bilbarnstolen på passagerarsätet drar tummen ur munnen och säger:

 - Farbrorn är arg.

- Ja, farbrorn är arg, upprepar jag men det landar lite fel och trafikpolisen rätar upp sig och säger med grötmyndig stämma:

- Försöker du göra dig lustig?

- Nej, verkligen inte, jag bara… äsch, kan du skriva ut min bot så vi kan åka?

Det var inte bra heller, nu har jag gjort honom riktigt arg.
- Du grabben (det här är elva år sedan, jag hade långt hår och jeansjacka, visserligen 38 år gammal men ändå i hans ögon definitivt "grabben"). Här är det jag som bestämmer och du sitter kvar tills jag är klar.

Han går till sin bil för att kontrollera att jag och min dotter inte är efterlysta och situationen blir extra krånglig av att J behöver kissa. När vi kliver ur kommer polismannen älgande med ett otroligt stort mått av lagens namn i kroppen, men när han ser att jag kopplat flick-kiss-greppet under J:s knäveck sansar han sig och retirerar till radiobilen (heter det så fortfarande?).

Så småningom har han fått besked att vi inte är på rymmen, bilen är min och skatt och försäkring är betalda. Jag får en postgirotalong och en ytterligare förmaning:
- Och nu är du uppmärksam i fortsättningen!

Jag, som kört som en vettvilling (85 km/tim) på en landsväg, lovar att hålla ögonen på vägen och lägger till: - Det var dumt av mig.
Den kommentaren gillar han. Jag inser för sent, eftersom jag aldrig blivit stoppad förr, att det blir enklast om jag spelar rollen som ångerfull tonåring.

Här ska jag säga att jag står på polisens sida i de flesta situationer. Jag är lycklig över att de stoppar fortkörare, inklusive mig. Det finns en anledning till vissa hastighetsbegränsningar och de ska man respektera.

Det som förbryllar mig är psykologin i mötet med ordningsmakten vid en sådan här situation. Jag kan inte låta bli att undra, blev han verkligen arg på riktigt? Det är imponerande i så fall, men samtidigt lite komiskt. Jag menar, hur arg blir han då inte på en inbrottstjuv, eller en styckmördare?  
Eller så fick han lära sig på Polishögskolan att spela arg, och då är det ju ännu mer komiskt.

Jag tänkte, vi är två vuxna män, kan inte du beta av proceduren "du körde för fort, erkänner du?" Och jag svarar "Jajamensan", och så är det klart. Fast det hade inte varit lika roligt för min dotter. Nu blev det ett minne för livet. En rödbrusig konstapel, precis som i Pippi Långstrump! Fortfarande elva år senare är det ett av hennes stora barndomsminnen. Skara sommarland, Liseberg… allt annat vi gjorde den sommaren har förbleknat och det enda som finns kvar är,

"Minns du pappa, när vi blev stoppade av polisen…"