- Det gick visst lite fort det där!
- Jaså, säger jag, det märkte jag inte.
Men då förklarar polisen, att det är en 70-sträcka på 800 meter som jag har missat.
- Du får vara lite uppmärksam, ryter han till. Min fyraåriga dotter i bilbarnstolen på passagerarsätet drar tummen ur munnen och säger:
- Farbrorn är arg.
- Ja, farbrorn är arg, upprepar jag men det landar lite fel och trafikpolisen rätar upp sig och säger med grötmyndig stämma:
- Försöker du göra dig lustig?
- Nej, verkligen inte, jag bara… äsch, kan du skriva ut min bot så vi kan åka?
Det var inte bra heller, nu har jag gjort honom riktigt arg.
- Du grabben (det här är elva år sedan, jag hade långt hår och jeansjacka, visserligen 38 år gammal men ändå i hans ögon definitivt "grabben"). Här är det jag som bestämmer och du sitter kvar tills jag är klar.
Han går till sin bil för att kontrollera att jag och min dotter inte är efterlysta och situationen blir extra krånglig av att J behöver kissa. När vi kliver ur kommer polismannen älgande med ett otroligt stort mått av lagens namn i kroppen, men när han ser att jag kopplat flick-kiss-greppet under J:s knäveck sansar han sig och retirerar till radiobilen (heter det så fortfarande?).
Så småningom har han fått besked att vi inte är på rymmen, bilen är min och skatt och försäkring är betalda. Jag får en postgirotalong och en ytterligare förmaning:
- Och nu är du uppmärksam i fortsättningen!
Jag, som kört som en vettvilling (85 km/tim) på en landsväg, lovar att hålla ögonen på vägen och lägger till: - Det var dumt av mig.
Den kommentaren gillar han. Jag inser för sent, eftersom jag aldrig blivit stoppad förr, att det blir enklast om jag spelar rollen som ångerfull tonåring.
Här ska jag säga att jag står på polisens sida i de flesta situationer. Jag är lycklig över att de stoppar fortkörare, inklusive mig. Det finns en anledning till vissa hastighetsbegränsningar och de ska man respektera.
Det som förbryllar mig är psykologin i mötet med ordningsmakten vid en sådan här situation. Jag kan inte låta bli att undra, blev han verkligen arg på riktigt? Det är imponerande i så fall, men samtidigt lite komiskt. Jag menar, hur arg blir han då inte på en inbrottstjuv, eller en styckmördare?
Eller så fick han lära sig på Polishögskolan att spela arg, och då är det ju ännu mer komiskt.
Jag tänkte, vi är två vuxna män, kan inte du beta av proceduren "du körde för fort, erkänner du?" Och jag svarar "Jajamensan", och så är det klart. Fast det hade inte varit lika roligt för min dotter. Nu blev det ett minne för livet. En rödbrusig konstapel, precis som i Pippi Långstrump! Fortfarande elva år senare är det ett av hennes stora barndomsminnen. Skara sommarland, Liseberg… allt annat vi gjorde den sommaren har förbleknat och det enda som finns kvar är,
"Minns du pappa, när vi blev stoppade av polisen…"
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Det var ju dubbelt otur, att både åka dit för fortköring och det av en polis på dåligt humör...
Han var kanske bakfull?...och då är det bäst att vara försiktig med Lagens Upprätthållare.
Kanon Johan!
Jag gillar dina betraktelser. Får mig alltid att fundera.
Garv..jag blev stoppad en natt av en konstapel som låste upp vapenhölstret och la handen på kolven samtidigt som han gick sidledes fram..där satt jag blickstilla tills jag fick åka vidare.
Alla har sina dåliga dagar. Blev nyligen stoppad av en mycket söt kvinnlig polis utanför Eksjö.
Jag var nykter och hon var trevlig..
Det talas och skrivs mycket om professionella poliser men få har träffat på dem
Det finns egentligen bara två sätt för en polis i ett sånt här ärende, antingen att skriva böter eller ge rapporteftergift. Däremellan skall inget finnas, är han förbannad skall han skriva, skällandet skall han överlåta till hundarna. Men det kan ju vara så att han träffat på en del fähundar som retat upp honom, ingen ursäkt, men han är inte mer än människa
Kan nog tycka att situationen inte var alltför allvarlig. Kan nog tycka att man kanske inte behöver brusa upp för precis allting. Kan nog tycka att det vore bra om man överhuvud taget såg aktiva trafikpoliser nuförtiden.
Vissa situationer biter sig fast i minnet. I synnerhet de som man upplevt som orättfärdiga på ett eller annat sätt.
Polisbilen startade snabbt från den lilla öppna platsen vid sidan av vägen, snodde runt, passerade och stoppade syndaren. Ut stormade två poliser för att sätta fast lagöverträdaren - som var jag, en 15-årig, tanig grabb med glasögon grenslandes en gammal moped. Jag var inte ens långhårig och såg nog mest bortkommen ut. Den ena polisen genomförde något energiskt rörelsemönster bakom mig - antingen var han oerhört rastlös av att ha suttit där i bilen en totalt händelselös dag, eller så var det ett sätt att utstråla en förvirrande energi för att spä på offrets osäkerhet. För nu hade de ju i alla fall ett offer.
"Det var stopplikt där borta!" sa den andra polisen, han med papper och penna.
"Ja, jag vet det" svarade jag förvirrat undrande. Vad var problemet? "Här finns inte en bil i sikte. Inga fotgängare heller, för den delen. Man ser ju hur långt som helst innan man ens kommer fram till stopplinjen."
Han avfyrade nådastöten:
"Du stannade inte innan du körde ut!"
Jag tänkte efter. Visst hade jag stannat. Mopeden stod helt still, det mindes jag, eftersom jag balanserade småvinglande innan jag petade i växeln och körde ut.
"Jo, jag stannade visst! Moppen stod helt still."
Nästa replik låg färdig för avfyrning:
"Du satte inte ner fötterna! Man måste sätta ner fötterna."
Mina invändningar att jag aldrig sett eller hört något om detta och att jag ju faktiskt stod still, trots att jag även om det varit full trafik kunnat smita runt hörnet och fortsätta längs vägkanten utan hinder för någon, klingade ohörda. Mot deras definition kunde jag inte protestera och med den definitionen var jag skyldig. Så jag, 15-åring utan inkomst, medlem av en familj med små medel, fick böteslapp med inbetalningskort.
Vad var det som var så hiskeligt att två poliser till varje pris måste sätta dit mig. Jag hade knappast vare sig före eller efter den fruktansvärda trafikförseelsen visas prov på någon vårdslöshet eller allmänfarlig attityd. Det borde de ha sett.
Självklart ska man alltid stanna vid en stoppskylt - det ansåg jag även då och tyckte mig nog ha gjort. Nog hade man kunnat nöja sig med lite information - talat om att det var lämpligt att sätta ner fötterna för att förtydliga att man stod still.
Den 15-åriga grabben blev ledsen, förbryllad och tappade all respekt för polisen som trygg övervakare.
Jag har också en episod om den sk ordningsmakten, eller iaf rötäggen inom denna.
Jag körde på en väg som var förbindelselänk till ett bostadsområde, vilket innebar att det var tätt mellan refugerna. Bakom mig kom en svart SAAB och började frenetiskt blinka med helljuset som för att tala om "gasa på eller flytta på dig!"
Jag fortsatte i lugn takt i stipulerad hastighet, minns ej om det var 50 eller 70. Vid första "lämpliga" (dvs det var knappt tillräckligt) ställe så körde denna bil om mig och tvingade mig nästan att tvärnita när bilen trängde sig in innan nästa refug. Normalt så tände jag mitt helljus med tillhörande extraljus.
SAABen saktar ner, skickar ut en stoppspade, och ut kommer två ilskna poliser, och började skälla ut mig i "det olämpliga" att tända helljuset, och att det var ett lagbrott.
När jag påpekade att inte heller jag gillade att få helljus i backspegeln så började dessa representanter för den lägre divisionen inom polismakten att häva ur sig att de var i utryckningsärende. Om detta nu var sant, så varför stannade de och stoppade de mig? var inte utryckningen viktigare?
De gav alltså fullständigt i att de gjorde själva sig skyldiga till flertalet trafikbrott:
1. Helljus i backspegeln (enligt deras egen utsago, vilket jag iofs tvivlar)
2. omkörning under olämpligt tillfälle
3. orsakat fara för andra
4. ej använt utryckningsljus
5. tjänstefel, om utryckningen var sann varför då stanna och låta larmet passera utan åtgärd?
Jag anklagar alltså dessa två rötägg, samt alla andra rötägg som drar ner de hårt hederligt arbetande poliserna ner i smutsen.
Jag tror att många trafikpoliser känt sig överkörda av ledningen. Avgångar har inte ersatts med nya poliser och allt färre ska prestera allt mer.
Stress vet vi, nästan alla, vad det innebär. Att trafikpolisernas antal minskat från ca 1500 till ca 3 - 400 under 90 talet tror jag här spelar stor roll. Är inte detta en stressfaktor?
Dåligt humör kanske har sina orsaker. Men en välutbildad trafikpolis som får hålla på med just trafikövervakning, utan piska, (statistik) kan bli en mycket kompetent och bra trafikpolis. Då får vi vänliga och nöjda poliser.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.