”Jag lärde mig en klantig läxa på bilbesiktningen”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Alla bilägare känner till den. I alla fall de av oss som haft bilar av lite skiftande kvalitet. I väntan på att registreringsnumret ska dyka upp på skärmen sätter besiktningsskräcken in på allvar.

Vad ska de hitta den här gången? Och framför allt: hur dyrt blir det?

Den här gången var jag inte alltför orolig. Jag hade spenderat förmiddagen med att kolla det mesta som kan kollas: bälten, spolarvätska – till och med tagit fram varningstriangeln. Och självklart ägnat några minuter åt att kolla alla lampor, efter en irriterande fadäs för några år sedan när jag fick en ilsken tvåa på grund av en trasig skyltlampa.

I coronatider vill inte besiktningspersonalen ha in oss bilägare i hallen, så bilen försvann upp på lyften varpå porten stängdes. Efter en stund i vårsolen for bilen ut igen för testrunda och avgasmätning.

Sedan kom domen. Bromsen låg tydligen an på vänster bakhjul så det blev en ilsken tvåa med hot om körförbud på en månad. Jaha, bara att boka verkstadstid då.

Verkstadsbeöket gick oroväckande fort, helt enkelt för att det inte ens existerade. Jag tvingades ta en förmiddag i anspråk helt i onödan och dessutom betala ytterligare 279 kronor för en ombesiktning – för ett fel som inte fanns!

Kanske låg verkligen bromsen an när bilen besiktigades, eller så hade teknikern bara en dålig dag för att hon tvingades jobba påskafton när jag envisades med att dyka upp.

Det värsta är att det faktiskt inträffat en gång tidigare hos samma besiktningskedja. Då var det motorhuven som inte gick att öppna. Tvåa direkt. Men verkstaden fick minsann upp den i ett huj, och där stod jag och såg ut som ett fån.

Visst hade det kunnat sluta mycket värre – och framför allt mycket dyrare. Men jag har ändå lärt mig att följa med in i hallen och se eventuella fel med mina egna ögon.

Läs också: ”Det förbannade bilbatteriet är min värsta fiende”