”Det förbannade bilbatteriet är min värsta fiende”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Jag känner igen dem när jag möter dem längs folktomma och regnvåta vägar på sena kvällar och nätter. Inte de trötta småbarnsföräldrarna som vaggar sina barn till sömns i bilen. Nej, jag pratar om oss medlemmar i ”12-voltsklubben”.

Du som känner till hur en bil fungerar vet att finesser som ljudsystem, strålkastare och annat drivs av bilens 12-voltsbatteri. Det laddas upp när bilen körs. Men för oss som inte kör särskilt mycket kan det ställa till problem – då kanske bilen inte startar nästa gång, eftersom batteriet kan vara tomt om bilen inte körts på ett tag. Och då sitter man där som en idiot.

Det här har utvecklats från en obekväm sanning till en näst intill manisk fobi hos mig. Det började som liten när jag blev sen till en karateträning på grund av ett tomt bilbatteri. På den tiden fick föraren inget fint felmeddelande på en pekskärm. Bilen somnade helt enkelt bara in vid sidan av vägen, och där satt man och såg ut som en idiot.

Den Suzuki Swift Sport jag hade för några år sedan klarade bara fem dagar utan att köras. Och nej, jag hade inte glömt någon kupélampa på. Batteriet hade dragits ur så fullständigt att inget fungerade som det skulle och instrumentpanelen lyste upp som en balkongbelysning med varningslampor. Där satt man och såg ut som en idiot. En fattig idiot, dessutom: nytt batteri är en tråkig utgift för hushållet. 

Den Volvo V40 jag har nu varnar i alla fall i god tid när strömmen håller på att ta slut. Det ökända plinget ackompanjeras av ett felmeddelande jag numera kan utantill. ”Låg batterinivå. Kör för att ladda batteriet.” Så där sitter man, mil ut och mil in, och ser ut som en idiot.

Det är lite roligt att jag faktiskt har batteriångest utan att ens ha någon elbil, och jag vet inte hur många hundratals mil jag kört för att ladda batteriet. Vad innebär det för klimatet?

Det hade väl varit en sak om problemet var nytt. Men min kollega Tommy Wahlström har berättat hur han på 1980-talet fick välja mellan att köra sin Bubbla eller använda dess bränsledrivna värmare. Gjorde han båda två laddade batteriet ur. Det är exakt samma sak i min Volvo. Jaså, du vill ställa in timern till kupévärmaren? Javisst, det går bra. Men du kommer ingenstans i din varma bil eftersom batteriet är slut. Så där sitter man och ser ut som en idiot.

Nu tänker säkert flera av er att jag faktiskt är något av en idiot. Varför underhållsladdar han inte bilen, eller säljer den om han nu kör så lite? 

Så enkelt är det dock inte för oss storstadsbor. Jag älskar bilen (när den är laddad) och tar gärna en improviserad helgtur. Och rätt vad det är måste jag iväg på ett ärende med kort varsel mitt i veckan. Någon vettig bildelningstjänst finns heller inte hos mig.

Tyvärr finns heller ingen parkeringsplats i mitt liv som har strömuttag. Alla är strömlösa. Och även om det kommit portabla startboosters och batteridrivna underhållsladdare de senaste åren är de alltså batteridrivna, vilket innebär att batteriet kan ladda ur. Då sitter man där och ser ut som en idiot. Jag flyttar bara min psykologiska laddångest till en annan pryl än bilen.

Så vi kommer nog fortsätta ses där ute på vägarna i många år till, vi i 12-voltsklubben. Det är inte helt dumt med lite musik i högtalarna och stolsvärmen på lägsta nivån. Bara inte batteriet drar ur på grund av det. Då sitter jag där som… ja, du vet vad.

Läs också: ”Elbilarna måste bli bättre på att visa räckvidden”