”Jag har haft svårt att förstå laddångesten – tills nu”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

De vanligaste frågorna jag får kring elbilsägande handlar alltid om räckvidd. Det är som att så fort bilen drivs av el så minskar intresset för de vanliga sakerna. Säkerhet, förbrukning, kvalitetskänsla och lastutrymme hamnar alltihop i skuggan av plåtburkens förmåga att långdistansa.

Inte sällan går brytpunkten för huruvida en bil skall vara intressant, bra eller inte, vid avståndet till sommarstugan eller skidorten som man besöker på sport- eller påsklov. Jag har alltid haft svårt för att förstå det där, den nästan fobiska oviljan att behöva ladda på resan. Ända tills nyligen.

Scenen som utspelas framför mig är som tagen ur Jacques Tatis film Trafic. Laddplatsen är totalt täckt av is och slask, en pappa har precis druttat på ändan och bilar står huller om buller. Ett vettigt kösystem saknas och eftersom bilarnas laddluckor sitter på olika ställen angrips anläggningen från alla håll, något som också skapar oreda när folk skall lämna stället med nyfyllda batterier.

Strategin att låta privata aktörer vara med och bygga ut laddinfrastrukturen har sina fördelar, men också nackdelar. För att vara en av de viktigare infrastrukturella pusselbitarna i jakten på klimatmålen kan man inte låta bli att reagera över de låga krav som ställs på de aktörer som kopplat ihop sig med det svenska vägnätet.  

Att röran inte skulle gå att lösa ställer jag mig tveksam till. Senast jag stötte på ett appbaserat kösystem var när jag köpte ett par pjäxor i mellandagarna och hur man snöröjer är väl knappast någon hemlighet. I stället för att släppa stora delar av ansvaret för laddplatserna obevakat till mer eller mindre ambitiösa privata aktörer bör stationerna inkluderas i infrastrukturen och därmed behandlas som en del av vägnätet. Alternativet är ett delat ansvarstagande eller en utökad kravspecifikation för platsernas underhåll och drift.

En del hopp finns i ökad konkurrens, vilket placerar laddaktörerna i samma sits som mackägarna, för den stationsägare som fimpar taket, aldrig skottar och sandar samt kryddar anläggningen med en okontrollerad kö blir förmodligen inte långvarig.