Nästa artikel
Jag gör inte så här längre
Krönika

Jag gör inte så här längre

Publicerad 12 februari 2010 (uppdaterad 22 september 2010)
"Nu kommer det säkert en insändare från någon om att sådana som jag är livsfarliga och borde skjutas."

Vinter. Jag älskar det.

Det knirkar under skorna på hundpromenaden, snoret fryser och täckbyxorna hänger framme i hallen som om vi bodde i Västerbotten och inte på Södermalm i Stockholms innerstad.

Till och med trafiken blir trivsam när bilarna mumlar omkring i snömodden.

Med det grå-gråa november i ryggen kommer människor med sammanbitna käkar, och tacksamma över de gnistrande snökristallerna brister man plötsligt ut i leenden mot varandra, och hjälps åt att skjuta på när det slirar åt alla håll.

Det är underbart.

Jag inser nu att den tystnad som fanns i min barndoms Lycksele inte i första hand bestod av brist på ljud, det var snön som gjorde det.

Den ljuddämpande matta som täckte landskap, hus, älv och sjö sög upp alla motorljud och det enda man hörde när raggarbilarna (okej då, raggarbilen) snurrade runt torget framför Tempo var knaket från rullande däck mot hårt packad snö.

Sådan pålitlig nederbörd får vi aldrig i storstan där det smälter ena dagen och fryser den nästa och håller på.

Parkerna är fulla av  isfläckar under nysnön och från taken hänger gigantiska istappar som lurar lömskt på aningslösa fotgängare.

Det är ett mirakel att inte fler människor bryter benen eller stryker med. Men, så var det definitivt inte i norra Norrlands inland.

Där var det ingen temperaturskillnad att tala om under fyra bitande månader och istapparna kom bara på våren. Det fanns andra saker vi kunde dött av där i vinterkylan.

Vi roade oss till exempel med att "tolka" efter bilar på skolrasterna i lågstadiet.

Jag hängde en gång i kofångaren på en bil ända från Johan Skyttes skola till kyrkan, åkandes på mina blankslitna näbbkängor.

Livsfarligt (och det är sådant jag tänker på när folk glider iväg i romantiska drömmar om att flytta till landsorten för barnens skull, för att komma undan storstadens faror. Visst sörru, lycka till).

När jag kom upp i tonåren och hade kompisar med bil brukade vi köra två mil till Tuggensele och hem igen.

Precis lika underhållande som det låter, vi tog helt enkelt för oss av de nöjen som stod till buds. Och när bilens helljus sköt en kägla rakt ut i mörkret var det vitt, vitt, vitt mot den omgivande skogens becksvarta mörker.

Någon av oss (säkert jag) kom på den idiotiska idén att vi på raksträckorna kunde stänga av ljuset, och vi hisnade i 110 km/tim under en sekunds totalt mörker innan vi tände igen.

Det fanns inget Gröna Lund med "fritt fall" i Västerbottens inland men skräcken där i bilens kupé mellan Tuggensele och Lycksele var densamma.

Ingen ren eller älg klev ut på vägen just då när vi kamikazetonåringar kom farande och det är jag glad och outsinligt tacksam för.

Nu kommer det säkert i vanlig ordning en insändare från någon, självklart anonym, om att sådana som jag är livsfarliga och borde skjutas, men jag gör inte så här längre.

Jag lovar och svär på heder och samvete, och vi ägnade oss inte bara åt självmordsexperiment.

Det åktes skidor, skridskor och kälke också, tills våren sprängde fram med takdroppet och lervällingen och vi smågrabbar dämde längs trottoarkanternas vårfloder.

Så kom sommaren med andra saker man kunde göra med bil, som jag inte tänker berätta här.

Det kanske räcker för nu, annars blir jag väl polisanmäld.

Ämnen i artikeln

Kommentarer

#b • Uppdaterat: 2010-02-14 22:24
Henke (ej verifierad)

Ja, vem har inte kört rattfull?

#c • Uppdaterat: 2010-02-15 15:52
Filosofisk betraktelse (ej verifierad)

Kan man förstå sina barn och lära dem om livets fasor utan att ha varit där själv. Är det inte det som gör oss till goda förstående föräldrar. Att vi själva vet hur det går till i tonåringarnas verklighet?

#d • Uppdaterat: 2010-02-15 16:16
Jossi (ej verifierad)

Själv minns jag en episod från lekskolan på 70-talet. Vi grabbar hade hittat en rulle järntråd i ett skåp, och den utmanade vi varann att peta i eluttagen med - det kittlade rejält! Sen var det en kille som skulle vara tuffast och peta i bägge hålen på en gång, och då skrek han så högt att lekisfröken kom och avbröt leken. Jäkla skvallerbytta!

#e • Uppdaterat: 2010-02-16 15:22
J.Hundt (ej verifierad)

Välkommen tillbaka, Johan och grattis!
Efter att ha läst Din krönika, väcktes gamla minnen till liv och jag har skrattat så gott, att kära hustrun kom och frågade vad som stod på! Men hon har ju aldrig "pjäxat" bakom en buss!
Tack för den krönikan och berätta gärna resten också. Vi är nog många som känner igen oss och berättar inte Du, såååå gör jag det! Hahaha!

#f • Uppdaterat: 2010-02-16 18:09
Harry (ej verifierad)

Tack för en underhållande verklighetsskildring till oss insnöade Stockholmare som inte har en aaaaning om hur det är utanför tullarna (åtminstone en del av oss). Jag laddar definitvt mitt gevär -- med geléhallon och andra läckerheter ....:-)

Missa inget från Vi Bilägare

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.