”Jag blev utskälld i trafiken – och helt mållös”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Rutan hissades ned och det var inte svårt att förstå vartåt det barkade. Högröda kinder, kolsvart blick, saliv som sprutade. Föraren bakom ratten uppfyllde alla kriterier för en person som är fly förbannad. På mig.

Jag som bara skulle svänga vänster i en helt vanlig fyrvägskorsning. Eftersom jag kom från höger hade jag företräde men föraren i bilen som kom från vänster var av helt annan åsikt och tog tillfället i akt att ge mig en hårtork om detta.

På ett sätt var det uppfriskande att bli stannad och utskälld mitt i trafiken. Tänk vad mycket jag själv har velat säga till andra bilister genom åren. Alla mittfilsåkare jag velat knäppa på näsan, alla sena omkörningar på räckesvägar jag velat underkänna.

Men det handlar inte bara om att vilja uppfostra och lätta på uppdämd irritation utan snarare om att lämna välmenande upplysningar, till exempel om släckta bakljus eller en blinkers som glömts påslagen, eller bara att vilja tacka någon för att vara sjyst i trafiken eller berömma en fin bil.

Problemet är förstås att det sällan går att kommunicera. Helljusblink och tuta är trots allt begränsade uttryckssätt och att köra upp jämsides och försöka gestikulera är ingen bra idé, jag har försökt ...

Att kunna upprätta radiokommunikation med bilar runtomkring är ibland en lockande tanke men jag inbillar mig att det inte skulle bli särskilt konstruktivt. Trafiken fungerar ju ändå ganska bra utan att vi behöver snacka med varandra.

Däremot gnager det i mig att jag blev stum och svarslös vid den där korsningen. Den fly förbannade bilisten pekade mot baksidan av en skylt, övertygad om att det minsann var vägmärket för väjningsplikt. Saken var bara den att triangeln var vänd åt andra hållet och att skylten jag passerat var en varning för farthinder.

Än i dag kan jag ligga sömnlös och fila på en dräpande kontring.