Då går det inte ihop för mig ...

Det är turbulent i vår stolta svenska bilindustri och något förbryllar mig. Hur kan det svänga så snabbt? Man står där och beundrar en nyvaxad svensk bil som hyllats med fem stjärnor i internationella bilmagasin, och så över en natt är allt detta inte värt någonting.

Volvo och Saab har under ett halvt sekel troget manglat ut bilar och betalat löner till sina anställda. Så en dag säljer man till Ford och GM och vips, inom loppet av några år har allt gått fullständigt åt pipan. Folk tvekar över sitt nästa svenska bilköp, kommer det ens att finnas reservdelar? Det pratas om konkurs, försäljning och rekontruering av bolag som dras med miljard-förluster.

De som jobbar i bilindustrin är inga dumskallar, nog begriper de hur det ligger till; säljer man inga bilar finns det till slut inga jobb, men nu kommer det totalt oväntade kallduschar från en klarblå himmel. Ena dagen är det uppåt värre med lansering av ny modell och champagne på bilmässor med gratispennor och ballonger. Nästa morgon får de lämna in passerkortet och gå. Hur ska en vanlig människa kunna begripa detta?

Det går inget vidare för lastbilstillverkningen heller, men där trollar de fram pengar ändå på ett sätt som skulle gjort paret Truxa (Joe Labero för er yngre) gröna av avund.
I april varslade Volvo AB 1 500 anställda, det var morsning och goodbye och sådant kan väl hända i vilket bolag som helst, men det får en sur eftersmak i relief mot att koncernen två veckor tidigare på ett mirakulöst sätt hittade fyra glada, friska miljarder kronor att dela ut till sina aktieägare. Det finns säkert någon klok anledning tänker du, det är ju klyftiga välutbildade män i sina bästa år som tar de här besluten.

Men den här gången säger till och med vår statsminister Fredrik Reinfeldt, som verkligen inte är känd för att ta till överord: "När företag som i många år gått med vinst gör aktieutdelningar och samtidigt ställer krav på att vi med skattemedel ska gå in och täcka kostnader för den löpande verksamheten, då går det inte ihop för mig. Då kan jag ha synpunkter på att man inte använt en del av de pengarna man delade ut".

Jag som betraktar mig själv som en komplett idiot när det kommer till företagsekonomi tyckte det var oerhört skönt att höra. "Då går det inte ihop för mig" är exakt min känsla, men uttalandet förändrar inget. Miljarderna är borta och jobben likaså, men att det är en märklig ekvation blir i och med statsministerns uttalande förankrat på högre ort. Det är alltid något.

Man ska komma ihåg en sak: De män med bakåtkammat hår, smala läppar och onda glasögon som fattar sådana här beslut är gamla kompisar ända sedan ungdomsårens första fylla på Lundsbergs internatskola och nollningen på Handelshögskolan. De har den typen av kontaktnät som underhålls på golfbanan eller i bastun efter tennismatchen. Vi snackar alltså om polare som äger stora aktieposter i varandras företag. Den som plötsligt stramar åt aktieutdelningen får inte följa med grabbarna på Gotland Runt nästa sommar och det skulle smärta mer än att stänga en hel fabrik.

Revolutioner med efterföljande knäppa planekonomiska experiment har det tyvärr funnits gott om i historien, men är det någon som tvivlar på varför de uppstått?