”52 år med körkort – det här har jag lärt mig”

Uppmärksamhet är det som brister för många bilförare, tycker Erik Rönnblom.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.

Dagen när jag skriver det här fyller jag jämnt. Jag tänker inte avslöja hur många år. Men jag har haft körkort för bil i 52 år. När jag gjorde lumpen körde jag upp för lastbil och släp. Det gick bra, men jag körde på teorin. Läroböckerna vi hade var från strax efter andra världskriget. Det ordnade sig när jag tog busskort.

Så vad har jag då lärt mig under alla dessa år med körkort? Jag vill nog hävda att uppmärksamhet är ett av honnörsorden. När man kör bil så ska man ägna sin uppmärksamhet åt det man gör. Jag har sett flera olyckor som berodde på förare som kopplat av skärpan och ställt till det ordentligt. I ett fall såg jag föraren hålla en mobil mot örat. Tre bilar demolerades.

När jag körde buss i Stockholm blev jag påkörd två gånger – båda gångerna av redigt berusade förare. Vid den värsta smällen fick jag kuta ut med eldsläckaren, leda ut föraren och luta denne mot ett träd, medan jag släckte klart.

Visst har jag syndat själv. Kört lite för fort, faktiskt just på grund av ouppmärksamhet. Utom en gång i Norge. Körde om en tradare som låg 15–20 km/tim under tillåten hastighet. För övrigt höll jag laglig fart. Det hjälpte inte. Fick böter. 500 NKR. Numera har jag aldrig bråttom!