I slutet av augusti 1959 dök den första nytillverkade Minin upp till försäljning. Alec Issigonis design med tvärställd motor och framhjulsdrift var banbrytande. Det var en lösning som gav bilen rimliga innerutrymmen trots de minimala yttermåtten. Under de första åren tillverkades bilen i brittiska Birmingham, då under namnet Morris Mini Minor eller Austin Seven.
Låg bränsleförbrukning och lågt inköpspris gjorde bilen populär. Men designen med god viktfördelning och individuell stötdämpning på samtliga hjul visade sig även konkurrenskraftig i tävlingssammanhang. En legendarisk vinst i Monte Carlo-rallyt 1964 med Paddy Hopkirk bakom ratten på en Mini Cooper S bevisade detta.
Sedan 2001 är det BMW som bygger Mini-bilarna, varumärket hade redan då varit i den tyska tillverkarens ägo sedan 90-talet. Den tredje generationen av den återuppväckta bilen började säljas så sent som i år. Även fast Mini vuxit i storlek för varje år har den behållit mycket av sin livfulla karaktär och popularitet. Nytt för i år är bland annat små trecylindriga motorer och ett femdörrars karossalternativ.
Diskutera: Vilken Mini är din favorit?
Relaterade bildspel
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Mini 1000 Mk 2 -68 - min första egna bil...:) Hade bara gått runt 2000 mil när den kom i min ägo. Många härliga minnen runt denna bil men i ärlighetens namn är dagens bilar avsevärt bekymmersfriare att äga än vad bilar var på den tiden. Men väldigt kul att köra både sommar och vintertid.
Det finns väl lika många specialbyggen på Kojan som på Folkabubblan.
Folkans storhet förstod jag aldrig. Trång, bensintanken i knät, usla lastutrymmen, vindkänslig, ständigt igenimmad (ökad värme innebar att man måste gasa mer vilket medförde grillad högerfot, där munstyckena satt), risk för koloxidförgiftning när värmekamrarna rostade sönder.
Hundkojan var smått genialisk!
Ett litet skottkärrshjul i varje hörn, gummifjädring, växellådan hopbyggd med oljetråget. Något enklare och mer utrymmeseffektivt har väl aldrig någonsin byggts. Krocksäker? Nä, inte ett dugg. (Men det var sannerligen inte folkan heller.)
Den krocksäkraste småbilen på den tiden måste ha varit Saab.
De där småttingarna gjorde bra ifrån sig i alla möjliga tävlingar.
I tidiga tonåren var jag och en kompis och kollade på isbaneracing på Orlången i Huddinge utanför Stockholm. Endast hundkojor.
Roy, visst har du rätt, men du måste komma ihåg att det skiljer tjugo år mellan VW typ 1 och Austin Seven.
Synd att detta firas genom att släppa en ny Mini som påminner om allt annat än den gamla.
Visst, den nya motorn är riktigt trevlig, det ger jag den. Men i övrigt så känns det som att BMW haft en tävling där målet varit att knö in så mkt lysdioder och LCD skärmar överallt som möjligt.
Visst är det coolt att känna sig som Han-Solo i Millenum Falcon i någon minut, men sen blir det riktigt tröttsamt.
Nä fasen BMW, kör in en urprungsmini till Designteamet och skapa en ny Minimini.
De vann MonteCarlo 1964-65-66-67 även om de (och Cortina) 1966 blev diskade på mystiska grunder och dessutom infördes ändrade regler från år till år för att förhindra Mini-seger.
När de lika förbenat vann 1967, blev de anklagade för fusk.
Jag gillade mycket på originalet, hela grundkonstruktionen var givetvis genialisk och bilen hade varit värd en modernare drivlina. Men det är klart, gillar man en rå gång med rejäla vibrationer så var det ju rätt bil.
Ja, de var begränsade till en existerande motor. En underkvadratisk motor med rötterna i 1952. Den var först på 950 cc (från Minor 1000), men bilen blev för snabb för sin tid, plus att man breddade den 2 tum. Det gav en mer lagom framfart....
Men, oavsett, utnyttjandegraden av utrymmet är få som kan matcha, 80 % av bilens volym till de åkande och deras bagage, Och, det går att sitta i baksätet utan att behöva ha huvidet i knät...
Men, man kan ju undra vad artikelförfattaren menar med det där med stötsdämparna? Individuell hjulupphängning är det runt om, med gummikonor som fjädringselement.
Man inte bara breddade - man sänkte också cylindervolymen till 850 cc och bilen kallades nog också Mini 850. Det var f ö BMCs s k A-motor som tyvärr bara hade 3 ramlager vilket inte var det mest optimala. Sen var ju växellådan sammanbyggd med motorn och använde samma olja vilket gjorde motorpaketet kompakt men som i praktiken också gjorde att motorn fick rätt stor oljetörst - men lyckligtvis var motorolja relativt billig på den tiden. Lite udda var att kylarpaketet inte satt längst fram utan mynnade i ena hjulhuset.
F ö hade min Mk 2 Hydrolastic-fjädring vilket gjorde det relativt enkelt att höja frigångshöjden nån cm inför vintern. Men den ursprungliga gummifjädringen hade nog stötdämpare som det beskrevs i artikeln. Men sällan har man mekat så mycket som när man körde Mini..::)
Här är en del om ändringar http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Mini_(klassisk_bil)
Det finns ju en hel del varianter, men vibrationerna bestod! ;-)
I ärlighetens namn så uppfattade man nog inte speciellt mycket mera vibrationer i Hundkojan än i andra småbilar från den tiden. Men antagligen bidrog bl a den 3-lagrade vevaxeln till att den inte gick silkeslent...:)
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.