EU-granskare ser stora risker med klimatpolitiken

Biobränsle fungerar inte i stor skala, elbilar är för dyra och beroende av importerade råvaror – och det finns inte tillräckligt många laddstationer.

Dessutom har de verkliga utsläppen från bilar knappt minskat alls det senaste decenniet, trots unionens allt striktare regleringar.

När ECA, den europeiska revisionsrätten, granskar EU:s klimatpolitik på transportområdet är de inte snåla med kritiken.

Revisorerna menar att den nuvarande målsättningen om att bara tillåta nollutsläppsbilar efter 2035 innebär stora risker för Europas ekonomiska välstånd.

– EU står inför ett dilemma i hur målen ska mötas utan att skada industri och konsumenter, sa ECA-medlemmen Annemie Turtelboom under ett pressmöte i måndags.

EU har satt upp ambitiösa mål för sin klimatpolitik. Till år 2050 är tanken att de 27 medlemsländernas samlade växthusgasutsläpp ska vara netto noll, vilket innebär att det inte ska släppas ut mer än vad som tas upp av trädplanteringar och annat.

Men exakt hur de här målen ska uppnås är inte lika tydligt – särskilt inte när det kommer till bilarna.

Transport står för 23 procent av EU:s växthusgasutsläpp, och är den enda sektorn där utsläppen inte har minskat sedan 1990. Personbilar står i sin tur för över hälften av de här 23 procenten.

EU har infört allt strängare utsläppskrav för nya bilar för att få bukt med detta. Men det har inte varit effektivt, menar revisionsrätten. I verklig trafik har utsläppen från personbilar knappt minskat alls, trots att de modeller som säljs uppfyller kraven i testlaboratorier och därmed är ”rena” på pappret.

”Motorerna har blivit effektivare, men i gengäld har bilarna i genomsnitt blivit tyngre och det krävs kraftfullare motorer för att transportera den vikten”, skriver ECA i ett pressmeddelande.

Dessutom noterar revisorerna att laddhybrider, en gång tänkta som en övergång från fordon som drivs med enbart fossila bränslen, fortfarande klassas som ”utsläppssnåla” trots att de i genomsnitt orsakar 250 procent mer utsläpp på vägen än i labbet.

Omöjliga lösningar

Alternativa bränslen har länge diskuterats som en möjlig lösning, inte minst i Sverige. Här klubbade riksdagen år 2017 igenom reduktionsplikten, som innebar att det fossila bränslet skulle blandas ut med så kallat biobränsle i allt högre grad fram till 2030. 

Det blev snart tydligt att den här planen innebar kraftigt ökade bränslepriser, samtidigt som den verkliga klimatnyttan ifrågasattes av experter. Sedan årsskiftet är upplägget skrotat. 

Nu sågar även ECA strategin med tvångsmässig utblandning.

– Eftersom biobränslen inte finns tillgängliga i stora kvantiteter kan de inte utgöra ett tillförlitligt och trovärdigt alternativ för våra bilar, säger ledamoten Nikolaos Milionis.

Även så kallade e-bränslen och vätgas avfärdas som lösningar, helt enkelt eftersom det är för dyrt.

Det lämnar oss med elbilarna. Om nollutsläppskravet för nya bilar drivs igenom år 2035 som planerat kommer majoriteten av alla nya bilar som säljs inom EU behöva vara eldrivna tills dess.

Men inte heller det är någon bra lösning, menar ECA. Särskilt inte när hänsyn ska tas till de tre miljoner människor som jobbar i Europas bilindustri, konsumenternas plånböcker och EU:s geopolitiska ställning.

Eller som revisorerna själva uttrycker det: "Europas batteriindustri släpar efter i förhållande till sina globala konkurrenter, vilket kan leda till att Europas inhemska kapacitet slås ut redan innan den har nått sin fulla potential.”

Problemet är att varken industrin eller konsumenterna är redo att göra den omställningen så snabbt.

Relativt sett tillverkas väldigt få batterier i Europa i dag. Mindre än 10 procent av den globala batteritillverkningen sker här, medan 76 procent sker i Kina.

Dessutom kommer merparten av batteriråvarorna från länder med vilka EU inte har ”lämpliga handelsavtal”, enligt ECA.

EU:s nuvarande klimatstrategi spås alltså resultera i att unionen gör sig beroende av import från länder som Kina, Demokratiska republiken Kongo, Gabon och Sydafrika. Det rimmar illa med EU:s mål om att bli strategiskt oberoende på energiområdet.

Dessutom är de batterier som tillverkas i Europa väldigt dyra, trots att industrin stöttas med skattepengar.

Laddbrist

Laddinfrastrukturen är ytterligare ett problem som måste lösas. EU ligger långt efter sin målsättning om en miljon laddpunkter till år 2025, samtidigt som en majoritet av de som finns är belägna Västeuropa.

Faktum är att 7 av 10 elbilsladdare i Europa finns i Frankrike, Tyskland och Nederländerna. I öst är det därmed fortfarande svårt att få en elbil att fungera.

Avslutningsvis menar ECA att det krävs ”brådskande åtgärder för att se till att den europeiska industrin kan tillverka elbilar i stor skala till konkurrenskraftiga priser, samtidigt som man säkrar råvaruförsörjningen och stärker laddningsinfrastrukturen över hela kontinenten.”

– EU har ännu inte alla pusselbitar på plats för att kunna elektrifiera bilparken. Den begränsade tillgången på råvaror, kostnaderna för industrin och medborgarna samt bristen på infrastruktur kan göra att insatserna går förlorade, säger Annemie Turtelboom.