Säkerheten själv

Man saknar inte kon förr-än båset är tomt, heter det. Nu är vägarna visserligen ännu inte tömda på Volvos genom tiderna mest sålda bil, men precis som med alla andra göteborgska modeller kommer en tid när klassiker-entusiaster i lätt medelålder får upp ögonen. En tid när de minns bilarna från sin barndom och ser sig om efter ett exemplar för att fåfängt famla efter att den måtte komma tillbaka.

Den tiden är precis nu för Volvo 240. Det byggdes nästan 2,9 miljoner exemplar av bilens varianter under 18 år, inklusive V6-versionerna 262/264/265. Det är således åtskilliga medborgare som har en relation till 240/260, antingen kärleksfull eller av hatkärlek. Antalet personer över 25 år som inte åkt i, kört eller ägt ett exemplar är också lätt räknat.

Det finns inga överraskningar med att köpa en tvåförti. De finns i prisnivå gratis eller några hundralappar för genombusade, slutsladdade vrak, till bortåt 75 000 kronor eller kanske ännu mer för russinen i kakan, exempelvis en 242 GT eller en oförstörd 245 Turbo. Ett brett och variationsrikt mellanskikt runt 15 000–25 000 krnonor gör modellen till den kanske bästa instegsklassikern över huvud taget.

Det finns heller inga överraskningar med att köra ett exemplar. En 240 rör sig lugnt och tryggt, som en ko ungefär. Motorn låter passande nog som en höfläkt, särskilt vid start, men den går och går och går och sedan går den ett tag till. En alldeles för slitstark maskin för fabrikens bästa.

Utbudet är enormt, både på bilar och reservdelar. Att skruva själv är ett nöje och en basutbildning i fordonsteknik. Flydd är den tid då det tillhörde allmänbildningen att kunna skilja alla Volvo 240-årsmodellerna åt. En ny kromlist, ett nytt positionsljus, en annan ratt, några omplacerade färgfält i baklamporna – sådant hörde till folknöjet med folkbilen nummer ett en gång i tiden.