Nästa artikel
Säkerheten själv

Säkerheten själv

Publicerad 15 mars 2015 (uppdaterad 15 mars 2015)
Tidernas populäraste Volvo har blivit klassiker med högt bruksvärde och enkelt ägande.

Man saknar inte kon förr-än båset är tomt, heter det. Nu är vägarna visserligen ännu inte tömda på Volvos genom tiderna mest sålda bil, men precis som med alla andra göteborgska modeller kommer en tid när klassiker-entusiaster i lätt medelålder får upp ögonen. En tid när de minns bilarna från sin barndom och ser sig om efter ett exemplar för att fåfängt famla efter att den måtte komma tillbaka.

Den tiden är precis nu för Volvo 240. Det byggdes nästan 2,9 miljoner exemplar av bilens varianter under 18 år, inklusive V6-versionerna 262/264/265. Det är således åtskilliga medborgare som har en relation till 240/260, antingen kärleksfull eller av hatkärlek. Antalet personer över 25 år som inte åkt i, kört eller ägt ett exemplar är också lätt räknat.

Det finns inga överraskningar med att köpa en tvåförti. De finns i prisnivå gratis eller några hundralappar för genombusade, slutsladdade vrak, till bortåt 75 000 kronor eller kanske ännu mer för russinen i kakan, exempelvis en 242 GT eller en oförstörd 245 Turbo. Ett brett och variationsrikt mellanskikt runt 15 000–25 000 krnonor gör modellen till den kanske bästa instegsklassikern över huvud taget.

Det finns heller inga överraskningar med att köra ett exemplar. En 240 rör sig lugnt och tryggt, som en ko ungefär. Motorn låter passande nog som en höfläkt, särskilt vid start, men den går och går och går och sedan går den ett tag till. En alldeles för slitstark maskin för fabrikens bästa.

Utbudet är enormt, både på bilar och reservdelar. Att skruva själv är ett nöje och en basutbildning i fordonsteknik. Flydd är den tid då det tillhörde allmänbildningen att kunna skilja alla Volvo 240-årsmodellerna åt. En ny kromlist, ett nytt positionsljus, en annan ratt, några omplacerade färgfält i baklamporna – sådant hörde till folknöjet med folkbilen nummer ett en gång i tiden. 

Volvo 244 DL B20 1975

Nypris: 31 900 kr.

Värde idag: 15 000–25 000 kr.

Motor: Rak fyrcylindrig, två vent./cyl. Enkel förgasare. Vattenkylning. Volym 1 986 cm3. Max effekt 82 hk DIN vid 4 700 v/min. Max vridmom. 157 Nm vid 2 300 v/min. 

Kraftöverföring: Längsmonterad motor fram, bakhjulsdrift. Fyrväxlad manuell låda alt. trestegs automatlåda. Golvspak.

Mått: L/B/H: 490/171/144 cm. Tjänstevikt 1 340 kg.

Fjädring/hjulställ: Skruvfjädring och krängningshämmare fram och bak. Fram fjäderben med enkla triangellänkar, bak stel axel i bakåtriktade bärarmar, momentstag och ett Panhardstag. 

Styrning: Kuggstång. 

Bromsar: Skivor fram och bak.

Fartresurser: Acc. 0–100 km/tim 15,5 s. Toppfart 148 km/tim.  

Förbrukning: 1,1 l/mil.

Livscykeln

1974 På hösten släpps nya stora Volvoserierna 240 och 260 som 1975 års modell. 

1975 Tre karosser finns: 242, 244 och 245.  

1979 240 D6 blir Volvos första dieselbil med rak sexa från Volkswagen på 82 hk DIN. 242 GT får B23 E-motor på 140 hk.

1980 Tuffa GLT ersätter GT med antingen fyran på 140 hk eller  PRV-sexan från 264 på 141 hk. En riktigt udda bil idag.

1981 244 Turbo med 155 hk introduceras. 

1982 244 Special – eller GLS – blir årets överraskning. 

1983 240 blir gemensam beteckning för alla modeller oavsett antal dörrar eller motoralternativ. 

1984 Turboversionen av 245 introduceras i Sverige. Beteckningarna DL- och GL- återinförs efter folkstorm. Absolut sista året för tvådörrarsbilar.

1988 Alla svensksålda bilar har samma motor på 116 hk och katalysator. GL, GLT och GLE.  

1993 Modellen läggs ner den 7 maj. Sista upplagan heter Classic. Tillverkningskapaciteten behövs för 850-modellen. Totalt har 2 862 413 exemplar byggts. 

Ämnen i artikeln

Kommentarer

#1 • Uppdaterat: 2015-03-15 11:44
Hackenbush

Det går ju inte att köra omkring i en bil utan autobroms.

#2 • Uppdaterat: 2015-03-15 12:01
Boxer

Airbags?. Lane assist?
Körförbud!!!
:-)

#3 • Uppdaterat: 2015-03-15 16:14
saabnisse

En genomtråkig bil med miserabla vägegenskaper som endast överträffades av dess efterträdare 740.
Men eftersom den är ungefär lika komplicerad som ett motoriserat spett är den väldigt enkel att reparera och hålla igång. Men den är ju avsevärt säkrare än sin betydligt vackrare föregångare Amazon.
Jag har en väldig massa mil bakom mig i den här modellen (och dess efterträdare) och det är därför jag känner en viss avsky för den.
Jag vägrade att köra den vintertid t.ex. Då blev det Audi eller Saab.

#4 • Uppdaterat: 2015-03-15 16:25
Boxer

Hoppas att alla förstod mitt förra inlägg. Pun intended!
Bara att öppna huven, ta med sig en verktygslåda in, stänga huven och börja skruva. Gott om plats och enkelt.
Jag erkänner att jag inte gillade 240:n när den kom men måste numera krypa till korset.
Det bästa från Volvo, förr, nu och i framtiden!

#5 • Uppdaterat: 2015-03-15 16:31
Roger Skagerström

På alla sätt och vis en ful och avskyvärd bil. Men ändå blir man lite glad när man ser en oförstörd i trafik.

#6 • Uppdaterat: 2015-03-15 17:11
Draxon

Min 26" Tv gick sönder och jag lade i den i backluckan och stängde. Gör det på en sedan idag...

PS: På den tiden kunde man åka till TV-reparatören och få sin TV lagad för en femhundring.

#7 • Uppdaterat: 2015-03-15 18:32
saabnisse

Draxon, idag kan jag lägga en minst 30" TV under bakluckan på vilken sedan som helst, den TVn är ju bara några cm tjock, och åka till TV-reparatören.
Och därifrån till återvinningsstationen!

#8 • Uppdaterat: 2015-03-15 19:47
Tvärnit

En av de bästa bilarna jag ägt förr.
8 mil fram o tebax till jobbet i ur o skur i snöstorm o helvete och den bara malde på.
Byggd för Sverige, rejäl komfort och värme så det räckte o blev över även den kallaste av kalla dagar, övriga märken kunde kasta sig väggen på den tiden.

#9 • Uppdaterat: 2024-05-13 23:49
Gäst (ej verifierad)

Skandal att den såldes utan autobroms!

#a • Uppdaterat: 2015-03-16 11:55
hultarn

Som (nästan) all andra så även jag haft en sån där drög.
Den hade just passerat 20.000 mil, och började nästan bli lättväxlad.

Det är den enda bil jag haft som känns som en båt att köra. Man vrider på ratten och... det händer ingenting, sedan börjar bilen att luta, och till slut efter en lång tvekan börjar bilen att svänga...

Hemskt trött, men den kompenserar med stor törst. Att dra på växlarna resulterar i större törst och oväsen, men ingen nämnvärd fartökning. När jag såg ett löst B21-topplock (de har en tendens att spricka) insåg jag varför de är så slöa, det är helt enkelt för stora kanaler! Med trimkam, annat förgaseri och grenrör går de mycket bättre och samtidigt snålare.

Visst är skuffen stor, men kanten rekordhög och bilen tål ingen last. Den sätter sig på hasorna redan efter några matkassar.

Baksätet är odugligt för mer än 2, då hjulhusen stjäl massor av plats.

När det gäller rostproblem, märks det att det är en 60-talskonstruktion, Det finns gott om skarvar och hyllor, som gjort för bekymmer.

Ändå så har den lyckats sälja bra, och var en bra representant för Volvos värden: slitstark, säker och.. funky.. :-)

Missa inget från Vi Bilägare

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.