Tänkte det skulle vara intressant att höra lite från de forummedlemmar som haft körkort lite längre än jag (tog körkort 2008). Hur skiljer sig egentligen körupplevelsen hos äldre bilar, säg från 80-talet, från bilarna idag? Bilarna idag är ju krocksäkrare, har ESP, ABS m.fl bokstavskombinationer och en massa elektroniska prylar som inte fanns i de äldre bilarna? Men hur har egentligen själva körkänslan förändrats? Vad har blivit bättre och vad har blivit sämre?
Har tyvärr inte så mycket att bidra med själv eftersom min första bil var en BMW 118d från 2008 och körkänslan i den jämfört med min nuvarande bil är inte speciellt annorlunda.
Skillnad i körupplevelse mellan gamla och nya bilar
Uppdaterat: 2019-01-14 14:41
Kommentarer
Det som är bättre är väl främst att vilken klantskalle som helst kan köra vilken bil som helst utan att ramla i diket. Till det kommer också att alla reglage är mer lättanvända.
Det kommer till priset av att man själv saknar fullständig kontroll över bilen. På tidigare bilar visste man att si och så mycket gaspådrag gav motsvarande reaktion. Nu finns det en massa runt omkring som avgör om gaspådraget ska tillåtas eller om det kanske ska vara mer gas än antalet millimetrar på pedalen indikerar.
Att de flesta bilar blivit framhjulsdrivna och tunga har gjort att man alltid (?) har styrservo. Från början var de hydrauliska med lite egenheter och numera oftast elektriska för att spara bränsle. Det gör att man inte får feedback från ratten om däcken har fäste eller inte. På en äldre bil kunde man känna att det blev en smula lättare att vrida på ratten än det borde göra och då visste man att hjulet tappat greppet.
Den Porsche 924 jag sålde nyligen saknade styrservo och den var helt underbar att köra på en krokig landsväg, men fickparkera en sån gör man bara inte. Det gick åt muskelkraft för att vrida hjulen i låga hastigheter.
Intressanta synpunkter! Jo, man hör ju ofta numera att moderna bilar saknar styrkänsla och "feedback". Dock sägs ju Porsche ha fått till bra styrkänsla även med elektrisk servo. Flertalet VAG produkter har dock så lätt styrning att det känns som att man kör på is för jämnan :-).
Efter 30+ år och ett 40 tal bilar kan man säga att dagens bil kan vem som helst köra utan större risker.
Det går nästan inte sladda av vägen eller ställa till det.
På den väg som jag pendlade på var det garanterat 300 % mer avåkningar och dikeskörningar på den tiden.
Förmodligen en kombo mellan avsaknad av säkerhets system och sämre däck.
Och vad det gäller körkänslan så på dom budget (svenssonbilar) jag alltid haft (80-90-00tal) så skulle jag säga att allt är bättre i dag på en ny bil.
Eftersom jag aldrig haft några extrem bilar så tycker jag ordet körkänslan på något sätt är lite överdrivet i vardags sammanhanget.
Jag ägde en 80-talsbil när jag var student, en Audi 80 årsmodell 1989. Den lärde en respekt för vinterväglag, samtidigt var den ganska förutsägbar i sitt uppförande. Man visste liksom var gränsen gick innan det sket sig totalt.
Nu i en modern (el)bil är känsligheten helt annorlunda..
Får på det stora hela hålla med mso 1000 i att det mesta faktiskt är bättre idag - även när det gäller körupplevelsen. Såvida man inte med körupplevelse innefattar plötsliga bakhjulssläpp och annat liknande. Och vanliga bilar är ju trots allt gjorda för att vara rimligt säkra att köra för olika förare och vill man ha en "sportigare" upplevelse så finns det ju speciella bilar tillverkade för det ändamålet.
Sen förstår jag inte riktigt Skodaägarens påstående "Flertalet VAG produkter har dock så lätt styrning att det känns som att man kör på is för jämnan :-).". Det tycker jag absolut inte och jag har kört rätt många olika VAG-produkter genom åren och har inga som helst problem med styrkänslan och möjligheten att känna hur underlaget är. Visst - det finns alltid de som är bättre men dagens VAG-produkter anser jag är helt OK i det avseendet.
80-talsbilar, bah, jag tog körkort på 60-talet, fri fart och vänstertrafik! Bilarna var även då vänsterstyrda, så omkörningar var ett äventyr. Man kom inte upp i mer än drygt 100 km/h med dåtidens motorsvaga folkvagnar, trots avsaknad av hastighetsbegränsningar utanför tätort. Intressanta sidoförflyttningar på vägbanan i hård vind, och plötslig överstyrning i kurvor hörde också hit. Men bensinen kostade 85 öre litern...
Alla bilar har ju blivit mer lättkörda idag. Att parkera en Volvo 140 utan servo krävde sin karl. Sedan har väl det mesta blivit bättre, komfort, prestanda, ljudisolering osv. Men det jag kan sakna är den lilla ”nerven” som vissa äldre bilar hade. Som min 740 turbo, det tog en viss tillvänjning innan man lärde sig köra en bil med ett laddtryck som man fick vänta läänge på. Eller mina gamla BMW E30 med sexor, 1200kg bil med 2,5/2,3-liters sexa hittar man inte direkt idag. Vilken underbar motorgång.
Nästan alla bilar var olika då, idag är det ingen större skillnad på dom flesta bilarna i samma klass.
Skillnaden mellan min första BMW, en 320 -76 och min 30 år nyare 325a är inte stor, den är enorm.
Å andra sidan var 320in ett gigantiskt lyft jämfört med min första bil, en Opel Rekord -67. Man kände sig då (1983) som en kung i BMWn. Modern instrument layout med belysning i alla knappar, i Opeln och bilar från den tiden lös instrumentet, annars var det svart.
Den äldsta bil jag kört var en Jowett från 1927! Det var samma år som Ford A presenterades och det var den modernaste bil som kunde byggas och den skulle tillverkas många år enligt Henry.
Och jämfört med Jowett var den ju modern, jag har inte kört den årgången, men väl en 1931, som var dent sista året den tillverkades, sedan var den passe'!
Körupplevelsen på en bil från början av 1930 skiljer sig avsevärt från en från 1980 som inte skiljer sig så mycket från en från 2018.
1980 hade de flesta bilar servoassisterade skivbromsar, 1930 var det på de flesta bilar mekaniska bromsar som när de blev slitna bromsade ett hjul i taget och det var ganska obehagligt vintertid.
Och eftersom det var muskelservo som gällde i styrningen blev det stor ratt och många varv som gällde.
Blinkers fanns inte 1930, lika lite som nu, men man hade körriktningsvisare som krävde mycket justering när de blev slitna,
Värme fanns ibland, visserligen ganska dålig, men defroster var sällsynt, oftast gällde det att öppna vindrutan i nederkant några cm.
Redan i slutet av 1930-talet hade bilarna blivit mer lika det vi har nu, även om det var en bit kvar till 1980-tals standard.
Jag rekommenderar de som inte kollat vår bilhistoria att besöka några veteranbilsträffar och diskutera med ägarna, många är riktiga bilnördar och blir man riktigt tjänis kanske man får hänga med på en tripp.
Jag besöker alltid bilmuseum om något finns i närheten när jag reser. Jag har vari på både bra och dåliga,
De bästa är de man får krypa runt och kolla över och under hur man har löst drift, fjädring och bromsar. De sämsta är de museer man står 10 m bort och tittar på något väl inhägnat.
Då kan man nöja sig med Internet!
För drygt 10 år sen träffade jag Rikard och en av hans kompisar på en sjöis. Hans kompis hade en Opel Kadett B med väldubbade däck som flera av oss fick prova. Trots avsaknaden av motoreffekt gillade alla att köra den. En välbalanserad bil med förutsägbart beteende.
Inte ens Porsche lyckades med känslan med elservo från början. Nu har de lärt sig.
Körde en Cheva från 30 talet för några år sen, blev imponerad av hur pigg motorn var, en rak 6a i okänd storlek. Hade nån föreställning innan att motorer från den tiden skulle vara sävliga historier, men få motorer jag kört i livet har haft samma gasrespons som denna gamla 6a.
Bilen i övrigt var annars ganska lik min Ferguson 35a från -62.
Min första egna bil var en Golf MK1 från 79, ingen servo där och min sannolikt efterkonstruerade och glorifierade bild så var den sanslöst kul att köra.
Jag inbillar mig att när jag gick över från hydralisk servo till elektrisk så blev det lite tråkigare, men det kan ju lika gärna vara så att modellen jag uppgraderade till då var en tråkigare bil.
Och det kanske låter dumt men kan sakna de lite yxigare kopplingarna som fanns på äldre bilar, det krävdes att man körde lite för att få till snygga och smidiga växlingar.
Nu är det lite som att trampa i smör på nya bilar med lite mindre motorer.
Rikard, det fanns två storlekar på Chevrolet på 30-talet, mot slutet var de på 60 resp 85-90 hk och den största på 3,6l.
Det var en bra motor, kom 1927, kallades "Cast iron wonder" och jag tror att den tillverkades in på 1960-talet med små modifieringar.
(Redigerad, "Cast Iron Wonder" tillverkades 1929-1953.
ursäkta min glömska).
Jag hade en 1937 års modell som bara gått 8700 mil när jag hittade den, men det krävdes ändå en renovering av toppen.
Innan hydrauliska lyftare brändes ventilerna ofta p.g.a. slarv med justeringen.
På landsväg var den ganska komfortabel, men stadskörning i låg fart var som att köra lastbil förr, allt gick tungt och krävde rejäla muskler. Den hade dock hydrauliska bromsar, något som Ford fick först 1940 och individuell framhjulsfjädring, Ford hade kvar sin stela framaxel från modell T ända till 1950!
Den jag körde var en skåpbil, tror modellen hette Delivery helt enkelt.
Bladfjädrarna bak har Ford kvar än, har det på min Transit.
Jag har kört ett par Citroën DS från 70-talet. Maken till bekväm bil tillverkas inte idag. Mjuka säten, mjuk fjädring, riktningsstabil och med en bekväm rattväxel. Om sådana bilar tillverkades idag skulle jag överväga ett inköp. Rostskyddet var dock lika uselt som på andra märken på 70-talet.
Rikard, bladfjädrar bak fanns på de flesta amerikanska bilar väldigt länge och de finns fortfarande kvar på några.
Men när det gäller fram så var Ford sist att få separatfjädring fram.
Henry var väldigt konservativ, han ville ogärna ändra på något som var utprovat och fungerade.
Det var därför en Ford -49 hade likadan stel framaxel med tvärliggande bladfjäder som debuterade på modell T 1908!
Det var ganska märkligt, Ford -46 och -47 blev väldigt populära bilar trots bedrövliga vägegenskaper och trots att det var samma bil som 1940 med delvis annat skal.
Och just Ford 1940 var ju förebild för PV 444 som jag också tyckte var ganska ful med sin bullhäck.
Då var PV 60 snyggare som byggde på GMs sista 30-talare, men hopplöst omodern förstås.
Men kungen har ju en och de har ett högt pris som samlarbil.
"Opel Rekord -67. Man kände sig då (1983) som en kung i BMWn. Modern instrument layout med belysning i alla knappar, i Opeln och bilar från den tiden lös instrumentet, annars var det svart."
Kan inte säga att jag vet något om reglagebelysning i 67, men den 70 Rekord vi hade, vilket är samma serie, Rekord C, hade belysning överallt i alla reglage och knappar och handskfack och askkopp, men det var lyxmodellen L och de flesta Opel i Sverige var enkla grundmodeller.
De första årsmodellerna av den första BMW 3-serie var förövrigt ökänd för sin livsfarliga bakaxel, det fick kanske inte stor uppmärksamhet i Sverige men i Tyskland var det i varje fall stor skandal och mycket bråk.
Angående
"1980 hade de flesta bilar servoassisterade skivbromsar, 1930 var det på de flesta bilar mekaniska bromsar som när de blev slitna bromsade ett hjul i taget och det var ganska obehagligt vintertid."
En detalj är att angående servobromsar så var det just då 1928 som Opel var först i världen med fungerande hydrauliska servobromsar, inte de fösta med servo, eller de första hydrauliska, men de första med både och som fungerade utan att genast gå sönder.
Som bekant har jag inte mycket erfarenhet av olika bilmärken på långa vägar i närheten av andras, men det jämförelsevis pyttelilla jag ändå har, är att när jag provkörde nya Insignia sommaren 17 så fanns det ingen skillnad överhuvudtaget mot den 6-cylindriga Omega 2.6 jag nu kört i 15 år.
Där har tiden ståt stilla och det upplever ju jag som oerhört positivt.
Jag har väl ett gammalt minne om en BMW 520 1980 eller 81, när jag var 12 år så där, det var en oerhört negativ upplevelse, innertaket var tydligen av wellpapp målad med vattenfärg, i varje fall såg det så ut.
Sedan tog det 1 minuter att lista ut hur man skulle öppna dörren för att komma ut igen.
Outplånligt minne.
Mercedes 200 W123 82
Saab 900 Turbo 16 1984
Volvo 745 1986
BMW 520 1989
Är väl de från 80-talet men jag vet inte hur jag nu ska bedöma dem, i jämförelse med nya?
Jag körde ju inte bil på den tiden så det är inte förarintryck.
BMW var dock som att åka i en järnspis, aj vad ont det gjorde efter 35 minuter.
Måste vara bilen med sämst komfort jag åkt i, 745 1986 var också ett tortyrinstrument med evigt tickande bältes-varningslampa men baksätet var i varje fall mjukare och svampigare fast benutrymmet var noll.
Golf 2015 har ingen svårighet att överträffa de två.
Opelbilarna räknas förstås inte eftersom min åsikt i det fallet är förutsägbar så säger jag inget om det.
Eftersom min erfarenhet är uteslutande de ovanliga lyxmodellerna så skiljer sig den i vilket fall som helst från de flesta andras.
Stämmer Niklas, jag hade just den livsfarliga modellen, den första -76 som saknade kränningshämmare bak.
BMWn var ingen hitt att köra, Ascornan jag hade innan var en flera gånger bättre vägvagn.
BMWn hade trots det en känsla av att vara nått helt annat.
En snabb koll i mitt minne säger att jag haft fyra BMW 3-serie av första generationen (E21 för nördarna) och visst var de snabba på att byta riktning. Den första 76:an jag hade var en 318 fast med lite uppgraderad motor (2,2 liter). En kamrat provkörde den och efter en kurva i hög fart fjädrade den tillbaka och kastade över bakänden åt andra hållet. Komplettering med diffbroms och ett par bakre stötdämpare från Bilstein löste den egenheten. Min andra 76:a var en 320 som bara var allmänt sliten. 1977 kom de med ett galler under luftintaget så att man inte fick små pinnar och löv i ansiktet när man startade fläkten.
Stämmer oxå med Rekorden, 70-71 hade annat instrument och en smula modernare invändigt.
Ok, var kanske lite överdrivet, men mitt generella intryck är att VAG-bilar ofta har mycket lätt styrning, med en, i alla lägen, stark återgång till mittläget. Kan tycka att den kan kännas lite artificiell i lägre farter, även om jag erkänner att den blir bättre i högre fart.
.
Ja, den Asconan är knappast på samma nivå i förfinat detaljutförande som den 3:an, jag har inte hållit den som någon förebild direkt gällande sofistikerat intryck, men det var en fantastisk "vägvagn" och rallybil som ju vann VM, det var sista gången en tvåhjulsdriven bil vann VM, däremot den sista årsmodellen 81 var mer påkostad med en ny front och nya material i inredningen, den var inte så tokig.
(Jag har väl inte uppskattat de tidigare Rekord 67-69 just för att inredningen var väldigt påtagligt "60-tal", 70 känns betydligt mer "modern", den fick ju också elvärmd bakruta och varningsblinkers.)
Sista gången en tvåhjulsdriven bil vann rally-VM var väl Lancia 037 år 1983 om jag inte minns fel?
Stämmer korrekt Edwin. Lancia 037 var den sista tvåhjulsdrivna att vinna rally-VM. :)
Brorsan hade en 323-E21, en grön, ett avgasutblås på vardera sida bak, riktig kul att köra men nyckfull i bakvagnen. Mäktigt med stora sexor i dom små lätta bilarna. Kärringstopp var i princip omöjligt att få. Så stark på tomgång, råkade man släppa kopplingen för fort så gjorde bilen ett skutt bara. Man saknar själen som BMW hade på den tiden. Var du också med på dåvarande Bmw-powers mailinglista?
Största besvikelsen när det gäller körkänsla, är Alfa Romeo. Jag jobbade med dom 88-92 och har kört de flesta modeller från 80/90 talet. Bilarna har en speciell känsla, men särskilt kul var det aldrig.
Bäst av dåtida modeller enligt mig var 164 3.0 V6 manuell. Motorn lät inte lika fint som den tidigare 2,5an, men var annars en guldklimp. Bilen var ju i mångt o mycket samma bil som SAAB 9000 med fin väghållning (med dåtida mått) men man slapp vänta på laddtrycket, V6an hade nästan 200 nm redan vid tomgång, och det var mycket lätt att elda upp kopplingen om man inte var försiktig.
Största besvikelsen stod GTV6 och Spider för. Spidern hade exakt samma körkänsla som en Volvo Amazon med avkapat tak (utan förstärkningar) Karossen flexade och den stela bakaxeln strutsade. Växelspaken gick rakt ner i lådan, vilket brukar vara trevlig på många äldre bilar, men inte på Spidern.
När jag första gången startade en GTV6a reste sig håret på kroppen, ljudet ur den motorn ligger nog på topp 10 over all, resten var skit, den framhjulsdrivna 164an var mindre understyrd.
Alfetta, 75, 90 mfl var lika GTVn, de 4 cylindriga lite bättre än V6orna, med förgasare lät fyrorna fint, insprutningen tog död på det bra med dom motorerna.
Alfasud fick fina betyg när den kom, men senare med namnet 33 var den ingen hitt, dock fanns den som 33 Sportsvagon 4x4, och som polaren sa när vi pratade Alfa minnen för ett tag sen
"Fan vet om inte 33an med fyrhjulsdrift var den roligaste, i alla fall på vintern"
Nån mailinglista minns jag inte, men jag var aktiv där några år.
Jag hade en 323i - 79 I olivgrön metallic och en klargrön E30. Brorsan hade en 320 E30 med sexa. Den var inte så rask.
Det jag tycker är problemet med BMW är att de blivit så tunga. En 118 väger mer än min gamla 528i eller 535i E28.
Min mamma hade en Alfa Sud Sprint. Bra väghållning, men utväxlad för 300 km/h med 1,5 liters boxer.
Aha, det var intressant, den vann inte 82 och inte 84 så, aldrig tänkt på att den kunde vunnit 83, (det var inte min ide egentligen, läste det någonstans och har aldrig kontrollerat det i tron på Quattros "självklara överlägsenhet") men det förklara varför Audi sport Quattro kom, den blev nästan slagen 82, ren tur gav märkes VM (det var en punktering som hindrade Ascona från att vinna både förare och märkes VM dubbelt) och igen 83 av tvåhjulsdriven bil, ursprungsmodellen var inte så överlägsen som historien brukar berätta.
En liten detalj att lägga till i Audihistorien alltså, roligt att lära sig något nytt, händer inte så ofta.
Bara för sakens skull, Markku Alén i Lancia 037
https://youtu.be/CQYzWaIxQFc
Nope boys, det vanns VM-tävlingar i rally långt senare med 2-hjuls drift. -89 vann Alan Orielle Elfenbensrallyt i en Renault 5 GT Turbo.
1988 vann Allan Ambrosion vann samma tävling i en Nissan 200SX och Opel tog sin senaste samma år med Sepp Haider i en Kadett GSI 16V
1987 vann Kennet Eriksson Elfenbens i en Golf II GTI 16V. Även BMW M3 vann -87
Renault 5 Turbo och Toyota TCT med vår Waldergård vann några under -86 och lika under -85
Ascona 400 vann 5 VM-tävlingar medan Manta 400 kom för sent och lyckades aldrig vinna
EnannanRobban,
Fast Lancia blev konstruktörsmästare och inte bara vinnare i enskilda tävlingar. Viss skillnad.
Niklas, Manta 400 vann ingen enskild VM-tävling, det har vi pratat om tidigare.
Nu avses det ju inte att vinna enskilda tävlingar inom VM utan att stå som slutsegrare av hela det totala VM.
Manta 400 vann ju flertalet tävlingar 1983 och 84 mot Qattro men det är enskilda tävlingar.
Och Ascona 400 vann Safari Rallyt 83 före två Quattro, så senare exempel i enskilda tävlingar finns många.
För att referera till skillnader mellan nytt och gammalt så är dagens rallybilar och tävlingar tråkiga och ointressanta jämfört med 80-talet.
https://www.youtube.com/watch?v=5pCbU6IljXA
I fallet Manta 400 så har jag ingen aning om om de tävlingar Manta vann som ovanstående, räknades in i VM eller inte, för rörigt att hålla reda på sådant, nej det handlar då om exempel på tävlingar där Manta vann över Quattro, det var det det var avsett att avse.
Sorry för att ha slabbat ner tråden med WRC...
Körupplevelse... många moderna bilar är ganska bortkopplade från världen så att de blir lite artificiella att köra. Detta gäller tyvärr även BMW som var de som höll emot längst i mina ögon.
VI hade en gammal Mazda 626 för många år sedan som inte var spännande alls att köra, men en kurvkombination hemma gick utan att det blev dramatiskt, att köra fort i än med den V50 som vi hade samtidigt.
Min Golf GTI MkI i clubbsportutförande hade en otrolig körkänsla. Det behövde inte gå fort men den kommunicerade verkligen allt som hände runt ikring. Ingen Servo och ganska breda R-däck, hårda dämpare/fjädrar, och helt rensad från allt som inte behövdes gjorde att den var hur kul som helst att köra på krokiga vägar runt om i Uppland.
Annars är ju Miata och GT86/BRZ bilar som sägs vara med otrolig körkänsla trots sin enkelhet.
För en liten stund sen protesterade min bil mot att jag försökte öka farten fastän det svängde. Det var inte ens nära att vara farligt på nåt sätt, men plötsligt stängdes all kraft av några tiondelar, fruktansvärt obehagligt. Den är ju styrhjulsdriven så man "måste" använda gaspedalen för att få den att byta riktning, främst då genom att kliva av pedalen i rätt ögonblick.
Just det där tycker jag är bland det sämsta med moderna bilar, man har inte respons från drivlinan så man kan kontrollera bilens rörelser. Samma fenomen fanns på vissa gamla bilar också när man hade frihjul.
Mailinglistan var det enda sättet för folket på bmw-power att diskutera, det var innan Tommie Goldhammer fick fixat forumet på det som sedan blev autopower.
Jag hade dr schrick-kam och portad topp i min 323-E30, den gick riktigt fint, ända tills jag en kväll på väg hem fick en S40 bakom mig, satt som klistrad i arslet. Fick bytt fil och blev omblåst, läste ”T4” på bakluckan, den första T4’an jag såg i trafik, detta var 97-98 nån gång.
Enligt TV har nya BMW 3 serie fått tillbaka vägkänslan till den grad, att många som bara vill softa runt, nog kommer stryka den bilen ur listan. Man skrev t.o.m att Alfa Romeo får se upp.
TV klagade till och med på att nya X5:an var spårkänslig och inte riktningsstabil, så då förstår jag att de inte trivs med 3-serien.
Ja men samtidigt konstaterade de att det som vanligt med största sannolikhet beror på RFT-däcken. Djävulens påfund som fullständigt förstör BMW:s körkänsla. Har haft både och på BMW så jag håller med till fullo.
Även med däcken är det väl vikten som är för hög? Ska man få en komponent att vara trög och orörlig är vikt enklaste sättet. Jag minns känslan när jag bytte växelspaksknopp i min Honda från en tung metallpryl till en i plast. Det blev en "krispigare" funktion.
Nu var testen mellan X5, Touareg, Q7 och XC90
Fôlkvagnen vann testen med Volvon tätt i hasorna. Bmw var självklart körglad och kändes som en mindre bil, med styrning på bakhjulen, men spårig och vinglig på raktframklörning där Folkan gick som ett lok på räls. Volvon tappar på sin lilla klena fyrcylindriga motor där istället BMW lätt vann drivlinekampen, med epitetet världen bästa dieselsexan, och som grädde på moset hade lägst förbrukning.
Gissar på att BMWn hade bäst växellåda också.
Håller med. Det är helt otroligt att de fortfarande envisas med RFT trots all kritik och trots att deras kärnvärde är just körglädje/köregenskaper.
Kanhända BMW ser att köparna numera prioriterar ekonomi och miljö framför körglädje/köregenskaper. Den gamla kärnan av hardcore bmw-entusiaster är numera så marginell, att det lönar sig bättre tona ner bilarnas sportighet för en större köpkrets. Det finns ju t.om numera framhjulsdrivna bmw, vilket är rena hädelsen för bmw-fansen. Men de modellerna säljer bra...
Fast då är det ju lite märkligt att de fokuserat på att ge nya 3-serien bättre köregenskaper. Snarare är det väl så att de differentierat produkterna mer än tidigare. Tidigare var 1-serien en krympt 3-serie, och hade i mångt och mycket likvärdiga köregenskaper och komfort som sin storebror. Men BMW insåg att köparna i Golf-klassen värderar utrymmen och praktiska egenskaper mycket mer än körglädje, så därför ställde man om hela 1-serien inklusive X1 till Mini-plattformen. En win-win för BMW, eftersom bilarna blir billigare att bygga och man kan, p.g.a. BMW-märket, ta lika mycket betalt som tidigare. Och som du sa, så säljer de bra.
Numera, kan man dock välja bort RFT-däcken, vilket ju i alla fall är ett steg i rätt riktning. Tidigare har det inte varit möjligt att beställa en ny BMW utan RFT-däck i Sverige, trots att det varit möjligt i t.ex. Tyskland. Det finns OEM-godkända icke RFT-däck till min X3:a, men de gick inte att välja när jag beställde den. Dock ska sägas att jag har högsta möjliga profil på både vinter och sommardäck, så komforten blir inte speciellt lidande ändå. Men när det är dags för däckbyte blir det definitivt vanliga däck.
Paginering
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.