En kvinnas … en bils doft!

Somliga påstår att doftminnet är vårt starkaste sinne. Jag är beredd att hålla med. Mitt i testet av nya Volvo XC90 till Vi Bilägare nummer 8 kommer ett doftminne tillbaka och det är förbluffande starkt.
 
Det påverkar sinnet som en annan Madeleinekaka, den där kakan som (tillsammans med en klunk lindblomste) spelar så stor roll för att få den berömda romansviten ”På spaning efter den tid som flytt” av Marcel Proust på rull.
 
Den XC90 jag hämtade i Göteborg i tisdags var i princip fabriksny och doften i kupén var just så där stark men ändå fräsch som doft bara kan vara i en ny bil.
 
Det slog mig att exakt så här doftade en likaledes ny Volvo 765 GLE jag för 25 år sedan testade för Teknikens Värld (tillsammans med en Audi 100 Avant, en Citroën CX Break och en Chevrolet Caprice, ett skönt gäng). Det var precis samma signaler i näsan och hjärnan då som nu.
 
Jag pratade med min gode vän och kollega Carl Legelius på Klassiker om saken och han bekräftade precis vad jag tyckte. Hans pappa Bo hade hämtat en ny tjänstevagn, en Volvo 740, 1990 och den doftade precis som nya XC 90. Så hampade det sig att även BMW X5 och Mercedes ML i XC 90-testet är nästan nya bilar – och de doftar exakt så som BMW och Mercedes-Benz gjorde som nya i mitten av 1980-talet.
 
Doftminnena finns överallt.
 
Nya Alfa Romeo har jag haft ett par stycken, den senaste var 2005. Alla luktade lätt av dyrt men milt rakvatten, jag vet inte vilket, men ungefär som det känns i den omgivande luften när man tar på sig en nypressad skjorta. Varmt strykjärn mot bomull och tre droppar parfym, det är Alfa Romeo som nya.
 
Nya Renault luktar inte så mycket numera men förr, på 1960- och 70-talen, hade de en omisskännlig doft av – gummiboll. Det vill säga gummiboll av riktigt naturgummi. Jag behöver bara tänka på den källarlokal i Skara där nya Renault 10 och 16 prånglades ut för att doftminnet ska förflytta mig dit.
 
Engelska bilar, nästan oavsett märke, luktade förr ytterst karaktäristiskt och nästan likadant allihop, vare sig de hette Jaguar, Wolseley eller Triumph. Det berodde inte på läderklädseln. Häromdagen vårluftade jag min trivsamma Triumph och for på gympa. Bilen har galonklädsel som är misstänkt lik läder men helt luktfri. En kompis kom fram efter passet och sa att ”din bil luktar över hela parkeringsplatsen, så bra då att den luktar gott”. Någon påstod att den engelska lukten beror på den limtyp som ska ha använts i örikets bilindustri, fisklim…
 
Opel med några år på nacken luktar som en blandning av gummistövel och halm, detta inte sagt i negativ bemärkelse utan snarare som en vårfrisk, naturlig och löftesrik doft som gör att man vill använda bilen ännu mer.
 
1940-talets jänkare med mycket tyg i inredningarna har en alldeles speciell doft som får mig att tänka på solljus som strilar genom persiennfönster till ett rum inrett av mormor och morfar. Danska bröstkarameller fladdrar på näthinnan. En ytterst sympatisk doft.
 
Hyundais bilar på 1990-talet luktade däremot getost, lite för varm getost, men det har man slutat med, tack och lov.
 
I detta sammanhang måste tilläggas att jag anser att rökning i kupén omedelbart förstör bilens värde för all framtid. Den doften går inte att få bort, vare sig med joner, doftgranar eller aromaterapi.
 
Säkert har du också doftminnen från bilar? Jag undrar verkligen vad det är som gör att olika märken får så olika doftkaraktär. Är det medvetet eller ren slump? Det måste bero på vad som sitter i väggarna för det står ju ingen gubbe eller gumma längs tillverkningslinan och duschar in märkets egen parfym. Eller?
 
Diskutera: Vilken bil har du tydligast doftminnen av?